2012 stod Niklas Hult på toppen av den allsvenska fotbollspyramiden. SM-guld med Elfsborg och spekulationer om ett utlandsäventyr som fyllde spaltmeter efter spaltmeter i svensk media. Men en allvarlig skada höll på att förstöra allt för den vindsnabbe kantspringaren.
Nu berättar Hult mer om den påfrestande tiden.
- Det var näst sista hemmamatchen mot Gefle, då drog jag baksidan riktigt rejält. Hela senfästet åkte ner 15 centimeter, de var tvungna att operera och dra upp det igen. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände, om det var under operationen eller när skadan skedde, men jag fick en nervskada på den muskeln. De hade sagt tre-fyra månader till mig, sedan skulle jag vara tillbaka i fotbollsträning. Efter sju månader kunde jag fortfarande inte springa.
Hur löste de det?
- Vi gjorde massor av olika tester för att försöka få igång det. Det var frustrerande. Det var näst intill att jag var deprimerad under den tiden. Att gå från att göra mina två bästa år dittills i karriären, att vara ung där det snackades om olika klubbar… Det var ju efter guldet jag skulle ta klivet ut egentligen, det var tanken. Sedan fick jag skadan. Jag visste inte ens om jag skulle kunna komma tillbaka.
Det låter som en allvarlig skada, får man inte nerverna att funka så tappar du en av dina stora grejer. Var det diskussion om du kunde fortsätta?
- Det var aldrig så att någon annan sade det till mig. Men jag kände själv – jag hade alltid lutat mig tillbaka på att jag var snabb och uthållig, och så kunde jag plötsligt inte springa ordentligt. Jag fick inte ihop det riktigt. Vi märkte inte från början att jag hade en nervskada. Jag tränade på, vi vann guldet, sedan gick vi på ledighet där jag tränade, tränade och tränade. Efter tre månader gjorde vi ett test för att se hur stark jag hade blivit i baksida lår. Det visade enorm skillnad mellan vänster och höger ben. De fattade väl inte riktigt från början vad det var, de sade att jag skulle fortsätta träna så skulle det lösa sig. Vi körde på en månad till eller något, gjorde ett nytt test – och det var likadant, det hade inte hänt något, och då hade jag tränat som ett odjur varje dag. Då började man fatta att något var fel. Muskeln tog inte åt sig träningen, det hände ingenting. Jag fick åka upp till Stockholm och träffa en expert där uppe. Jag fick lite övningar, vi försökte få igång muskeln med olika behandlingar, föra in lite ström i den och försöka väcka den. Men kroppen är så smart, när något är sönder så stänger den bara av det. Jag fick kämpa med det.
Hur löste man det till slut?
- Tiden, skulle jag säga.
Hur mycket tappade du efter mot före?
- Skitsvårt att säga. Men just då, de tio månaderna som det tog för att ta mig tillbaka, tills jag kände att jag kunde prestera på planen, då tyckte jag att det var 50 procent. Det gick inte för mig. Från att kunna gå en mot en hela tiden och ta mig förbi åtta av tio gånger så var det tvärtom nu. Åtta av tio gånger kom backen före mig och tog bollen. Det var en väldigt jobbig period för mig.
Du sade att du nästan blev deprimerad, det låter nästan obegripligt att inte bli deprimerad med tanke på SM-guld, proffsliv, att andra stack ut och du sprang med något diffust där det nästan tog ett år.
- Jag var väl det. Sedan är jag ganska positiv som person, jag försöker vara positiv även i sådana tuffa lägen. Sedan hade jag bra stöttning från laget, från familj och flickvän. Det var aldrig att jag låg hemma och tyckte synd om mig själv på det sättet. Det var mer att man på kvällar grubblade lite mer över det. Drömmen hade alltid varit att bli utlandsproffs och se hur långt man kunde komma. Det kändes som att någon sopade undan benen på en.
Vilka klubbar var det som var intresserade då?
- Jag kommer knappt ihåg vad det var för klubbar. Men det var mycket snack om att det var många olika klubbar. Jag var i ganska bra ålder.
När man intervjuar spelare är det en del som har hamnat i den situationen, de kan ibland uppleva ett yttre tryck. Johan Larsson, din lagkamrat, pratade om samma sak, att alla räknade med att man skulle iväg och så blev det inget. Det är inget man styr över själv. Hur var den perioden?
- Just i det läget tänkte jag inte så mycket på det yttre, i och med att jag brottades mycket med mig själv och mina egna tankar. Jag trodde att jag hade svårt att komma tillbaka till Elfsborg. Då tänkte jag inte ens på att utlandsflytt eller inte blev av just då. Det var mer att jag var så jäkla fokuserad på att försöka ta mig tillbaka till elitnivå ens. Det var inte något sådant tryck jag kände på det sättet.