Emir Kujovic är gäst i veckans poddavsnitt av Lundh. Där pratar den svenska landslagsanfallaren om tiden i Turkiet och de segerbonusarna som han levde på då lönerna inte dök upp på kontot. Den ekonomiska osäkerheten gör ändå att Kujovic inte vill återvända till Süperlig som spelare.
- Jag vill inte dit nu, i så fall till toppklubbarna. Det är för mycket problem med sena löner och att problemet verkar vara accepterat, säger han i podden.
Men ni fick ändå segerbonusar?
- De var ju fantastiska. Klubbarna var de aldrig sena med bonusarna, och de kunde man leva på även fast lönen inte hade dykt upp så det var ingen kris.
- I den första klubben (Kayserispor) så var inte bonusarna så höga, för vi var precis under topplagen då. Men i den andra klubben var vi ett bottenlag och där var det extrema bonusar. Jag tror att vi kanske fick en 50-60 000 kronor i ett kuvert.
I cash?
- Ja, i cash. Och det roligaste var när man kom till träningsanläggningen, då kände man att atmosfären var riktigt bra. Det var positivt. Folk som jobbade inom klubben… direkt när man kom in såg man hur glada de var. De hälsade vänligt och frågade hur man mådde. Jag tänkte alltid; du frågar ju aldrig det?
- Man kommer in i ett samlingsrum och så sitter kaptenen, sportchefen och någon till från styrelsen längst fram med en stor låda. Inne i den låg de här kuverten uppradade. Och så ett papper bredvid, där det står ditt namn och hur mycket du ska få. Du skriver på, men det roligaste är att när man har gjort det så går alla till ett hörn och räknar pengarna. Och det tar ju ganska lång tid i och med att det var så mycket…
Emir Kujovic berättar också om de möten som laget hade inför varje match med klubbpresidenten i Elazigspor där man förhandlade om hur mycket segerpremier laget skulle få i den kommande matchen.
- Presidenten var mycket speciell. Varje onsdag, mitt i veckan inför en match, satt vi i samma rum med hela truppen. Han satt längst fram och fick te serverat och tände sin cigarett. Så satt vi där och diskuterade hur mycket pengar vi skulle få om vi vann nästa match. Det var också en helt otrolig upplevelse, jag trodde inte att det var sant. Det var nästan som en auktion. Vår turkiske kapten hade vårt ord, och så satt vi utlänningar i ett hörn med en tolk. Men jag fattade ju inte turkiska, så jag sa aldrig ett enda ord, men inombords skrattade jag. Jag försökte hålla mig, för jag tyckte att det var så roligt.