I podcasten Lundh reflekterar Edvin Kurtulus över när han hittade hem på planen. Hur det är att samsas med många starka ledare på planen och hur man hanterar rivaliteten mellan Stockholmsklubbarna.
Dessutom blickar man framåt och snuddar vid Kurtulus framtisplaner.
Du fick ditt genombrott i allsvenskan när du spelade högerback, men du vill spela mittback. Har du alltid varit försvarare?
- Nej, jag blev mittback när jag var 16-17.
Var spelade du tidigare?
- När jag var liten var jag innermitt och ytter.
Vad gjorde att du flyttade bakåt i banan?
- Jag hade en tränare som var väldigt ärlig mot mig i en turnering som sade att jag aldrig skulle bli något som yttermittfältare. Att jag var värdelös där, och att jag inte hade kvaliteterna för det. Han sade att han ville att jag skulle testa som mittback. Du vet, vi som är från Balkan tror alla att vi ska vara Messi eller Ronaldo och vill inte spela mittback, men han sade åt mig att testa. Jag sade det till min pappa, han sade "vad snackar du om?" Men jag testade, då var det som att jag hade varit utomlands i fem år och kom hem. Jag kände mig verkligen hemma när jag spelade där. Jag kände att det var min position.
Vad var det som föll på plats?
- Sättet jag läste spelet, sättet jag fick fördela bollar i speluppbyggnaden, försvarsspelet… Allt bara klaffade. Jag tänkte att det verkligen var min position.
Vad har du jobbat på sedan dess för att bli ännu bättre?
- Eftersom jag har varit en offensiv spelare har jag tränat ganska mycket offensiva kvaliteter, så det har mest varit försvarsspelet, försvar i egen box, duellspelet… Sådana saker har jag fått träna. Men också i offensiven, värdera när jag ska slå långt och kort, läsa spelet och bli mogen.
Vad är svårast när man har varit offensiv och sugen på att avgöra och bli stjärna att ta klivet ned i planen?
- Det svåraste är att kolla på de andra, när de har kul där uppe och kör en-mot-en. Det är det man saknar. Men annars är det jätteroligt att spela mittback.
Vad lärde du dig under säsongen som högerback i Halmstad?
- Där fick jag träna på andra saker. Jag fick träna mer löpkapacitet, att få rättvända spelare mot mig en-mot-en. Mycket sådant, som jag får nytta av när jag kliver in i mitten igen, för jag är inte den speedkulan, jag är inte Kyle Walker som springer upp och ner i banan. Jag är mer en stor och smart spelare. Jag har en okej snabbhet för att vara mittback. De sakerna hjälpte mig ännu mer när jag tog klivet in.
Fanns det något i att vara kvar ett år till i Halmstad med Pelle Olsson och Haglund som är skickliga försvarsmässigt, att du plockade upp grejer du har nytta av?
- Tiden jag har haft med dem har varit fantastiskt bra. Det som har hänt, jag har inga problem med klubben, jag åker till Halmstad och hälsar på dem i dag också och vi har en bra relation. Det är mest fansen utifrån. Men det är klart, året vi var i allsvenskan fick man lära sig nya saker. Vi hade många perioder i matcherna där vi blev låga och fick träna på det. Det var positivt.
Du är en spelare som tar för sig på planen och snackar och så. Faller det sig naturligt?
- Det är inget jag tänker på. Sedan jag var liten gillar jag att ta plats. Det kan vara lite jobbigt, men med åldern har man lärt sig att balansera. Just på planen gillar jag att prata och göra mina medspelare bättre och sätta dem i bättre lägen. Det faller sig naturligt.
Hur är det när man kommer invärvad från en mindre klubb till Hammarby med lite mer högprofilerade spelare? Smyger du in eller kommer du direkt och säger till Mads Fenger och de andra vad de ska göra?
- Smyga in skulle jag inte säga. Jag gick in och tog plats som vanligt, jag var mig själv. Jag kommer inte ändra mig bara för att jag kommer till ett bättre lag med bättre spelare. Jag är den jag är. Det spelar ingen roll om jag spelar jämte Mads Fenger eller Sergio Ramos, jag kommer vara likadan. Men så klart kom jag inte in och var arrogant. Jag var ödmjuk, på ett bra sätt.
Just att vara försvarsspelare, man kan vara elegant eller fysisk – hur balanserar man det så att man inte blir för fysisk?
- Det är något som jag tränar mest på. Jag vill att allt ska se fint ut, jag vill spela mig ur varje situation. Det är något jag får träna på, att det ibland är okej att vara fysisk och ibland är det okej att rensa och vara lite ful. Det är något jag blir bättre på hela tiden. Det är inte något som faller naturligt för mig.
Det känns som att ni är många ledare i Hammarby. Vilka kliver fram mer än du?
- Vi har många starka profiler på planen. Vi har Nahir, som är rutinerad, Darijan Bojanic, som är kapten, Richard, som är en fantastisk ledare men nu tyvärr är skadad… Vi har Davor i målet och Mads som är bra ledare också.
Det är ofta de tre Stockholmslagen som är med i toppen tillsammans med Malmö och nu också Blåvitt och Häcken. Hur är det med rivaliteten som följer med där?
- Det är något som har varit nytt för mig, att rivaliteten är ganska stor och hatet är ganska starkt mellan supportrar. Jag har fått vänja mig vid det. Jag har märkt att derbyn för supportrar betyder allt. Sättet de laddar för det och kommer dit och supportar. Det är starka känslor. Det är kul, det får oss att gå ut och njuta ännu mer på planen.
Är det deppigt också som nu senast i derbyt mot AIK när de slogs och kastade pyroteknik på varandra?
- Det är inget vi står bakom. Det är jättetråkigt att sådant ska hända. Vi har fotbollen som en gemenskap för att vi ska ha kul och visa kärlek och glädje, inte slåss och hålla på. Det är inget vi supportar över huvud taget.
Får du tänka på var du är i Stockholm, går du kanske hellre ut på Södermalm än Östermalm eller i Solna?
- Det beror på vilken tid. Om vi har vunnit ett derby kanske det inte är så smart att dagen efter gå till Solna eller så. Men annars rör jag mig ganska fritt.
Du spelade med Djurgårdens Hjalmar Ekdal i landslaget. Hur är det att vara rivaler i klubblaget och plötsligt är polare i landslaget?
- Det som händer innanför vita linjerna stannar där. När vi kommer till landslaget är det inget hat. Hjalmar är en väldigt fin människa, enkel att kommunicera med och en bra fotbollsspelare. Vi hade en bra tid tillsammans och spelade en match tillsammans från start. Jag ser inga problem med det.
Om du tittar framåt, var är du om fem år?
- Utomlands, i en av topp-fem ligorna.
Du bollar mycket med familjen och har en agent också. Hur mycket planerar man var man ska vara om ett år eller så?
- Det är klart att man har visioner och mål man sätter på vägen. Min familj och min agent kan säga mycket, och jag lyssnar på dem, men i slutändan är det vad jag vill och hur jag ser på det. Mitt mål är att till nästa sommar förhoppningsvis kan ta mig ut i Europa och förhoppningsvis utvecklas där och ta ytterligare steg vidare därifrån.