Vintern 2012 lämnade David Löfquist svensk fotboll och Mjällby för italienska Parma. Övergången blev klar i december, men han blev spelklar först den 31 januari. Under lite slumpartade former. Thomas Andersson-Borstam, dåvarande sportchef i Mjällby, var kvar på kansliet och kunde godkänna övergången.
- Det är sådan information man inte har fått och då känner man att det inte har gått rätt till. Man ångrar det extremt mycket, att det skulle bli så rent fotbollsmässigt. Med facit i hand skulle jag inte ha skrivit på för Parma, men det är samtidigt svårt. Man blir lovordad och man tror att man har en agent som försöker göra det bästa. Sedan ska jag inte säga att min agent inte också blev lurad, inte fan vet jag det. Det känns som att jag absolut inte fick all info, så är det ju. Hade jag fått reda på att Parma hade 250 spelare och att 25 av dem ingick i A-truppen, resten var utlånade, är det klart att jag hade tänkt till en extra gång innan jag satte en kråka på det pappret, säger Löfquist i podcasten Lundh och fortsätter:
- Jag hade utgående kontrakt med Mjällby, var 25 år gammal, hade rätt så många klubbar som drog i mig - både i Sverige och utomlands. Egentligen var det väl till 99 procent klart med Young Boys i Schweiz, vilket jag tror hade varit ett bra steg för mig, och kunna fortsätta utvecklas, men det blev Parma. Jag hade åkt hem från Schweiz, hade varit nere och träffat Young Boys, och skulle egentligen bara hem och invänta kontraktet, sedan blev det så att vi åkte ner till Italien. Vi skulle besöka Parma helt enkelt se vad det var för klubb. Jag var intresserad av det. Det var ändå Serie A och Italien och man ville åka ner och träffa klubben, men jag var ändå inställd på att det skulle bli Young Boys. Men när jag kom ner till Italien satt väl de egentligen med ett färdigt kontrakt och min agent tyckte att jag skulle signa det kontraktet, för att det inte var något 100 procent klart med Young Boys och Parma kanske skulle försvinna ur bilden om jag skulle vänta. Det var rätt så snabba puckar och jag signade för Parma där nere.
Och det framkom ju sedan att Parma hade flera hundra spelare, med många ute på lån, som du inte hade någon koll på. Och att du blev klar för Parma den 5 december – med de ansökte inte om att du skulle flytta över till dem förrän sista datumet i januari. Har du någonsin fått klarhet i den där affären? För du spelade aldrig matcher för Parma.
- Nej, precis. Det är väl ganska luddigt, alltihopa. Det jag vet var att jag flyttade ner i december månad och tränade på med Parma och i januari någonstans så bytte de tränare. Donadoni (Roberto) kom in, och då var det åtta nya spelare in till Parma. Klubben frågade mig om jag ville gå på lån eller om jag ville stanna kvar i Parma och köra på, men att det kanske inte skulle bli någon speltid. Man har ju hört och sett att spelare som väljer det alternativet, de brukar inte ens få träna sedan till slut med A-truppen, utan de brukar få träna bredvid bara. Jag kände väl att det var lika bra att bli utlånad till samarbetsklubben som de hade. Vi var ändå några stycken, tre eller fyra spelare som tillhörde Parma. Mycket mer än så vet jag egentligen inte. Just det du tog upp med att de inte skrev över mig, det hade jag ingen aning om då, under den tiden.
Har du någon gång hört en teori om att Parma gjorde en tjänst åt någon? För jag gissar att den typen av spekulationer ändå förekommer? Det är ibland så man värvar spelare, man gör det för att hjälpa någon annan.
- Vilka skulle de hjälpa? De grejerna får jag inte ihop alls. Under hela den här perioden som jag var utlånad var det fortfarande Parma som betalade min lön. Det är världens sämsta deal i sådana fall - om du tar en spelare och skickar ut honom och sedan betalar du ändå hans lön i 2,5 år.
Det kan vara så att man gör en...
- Man blir inte förvånad att de gick i konkurs.