Norge hade ett drömläge att ta sig till EM 2016. Man kunde bli direktkvalificerat genom att vinna sista kvalmatchen mot Italien, men föll och fick en playoff-plats. I playoffet förlorade sedan landslaget mot Ungern.
Surt, medger Per-Mathias Høgmo som då var förbundskapten för det norska landslaget.
- Som norsk tränare är det en dröm att träna landslaget. Jag hade haft damlandslaget och A-landslaget tidigare. Jag tog över ett lag som var i ett väldigt generationsskifte. Sista matchen hade det varit 6-7000 på läktarna. Det var väldigt motiverande. 2015 fick vi en jättebra säsong, där vi i sista matchen kunde spela om att vinna gruppen före Italien och Kroatien, det var stort. Vi slog Kroatien 2-0 hemma. Borta mot Italien ledde vi med 1-0 17 minuter innan slutet, och hade det stått sig hade vi vunnit gruppen, vilket hade varit en fantastisk prestation, med det yngsta laget i Europa. Vi hade Martin Ødegaard inne då, vi hade "Mo" (Mohamed Elyounoussi) inne då, som har blivit sex-sju år äldre. Men vi tappade i Italien och gick på en smäll mot Ungern i playoff. När vi inte lyckades där blev deppigt. Jag kände mig som den som stoppade festen för ett mästerskap som Norge längtat efter att gå till sedan 2000. Efter det var trycket stort. Pressen på mig blev större och större, säger nuvarande Häcken-tränaren i Lundhs podcast.
Var det du som klev av?
- Vi blev eniga om vägen vidare tillsammans.
Hur är det att lämna sitt drömjobb på det sättet? Hur tar man sig vidare?
- Benny Lennartsson sade en gång till mig att han inte ville sig själv något så ont som att bli förbundskapten för Norge eller Sverige. Han hade bud i alla fall från Norge. Jag minns Olle Nordin, som gick från att vara årets man till att bli ”Nulle Sardin”, eller hur det nu var. Att vara landslagstränare – du är extremt ansatt i media, fallhöjden är stor. Jag minns första tiden efter succén mot Kroatien till några månader senare när jag avgick. Men så är det i fotbollen, det är ofta svartvitt.
Men även om man vet det gissar jag att det inte tröstar när man sitter hemma sedan. Hur tar du dig vidare?
- Man kan vara hur rationell du vill, men vi människor är emotionella. Vi lever med en familj och i det dagliga, när du känner att alla runt dig snackar om dig så är det jobbigt. Du måste jobba dig ur det. Tidsfaktorn är en sak, att du får lite distans till det. Du är i en bubbla, då måste så fort som möjligt ta dig ur den bubblan och se dig själv utifrån, och se att det ”bara” är fotboll och ett jobb. Det kan vara floskler, för du vet att när du står där är det så mycket som rör sig i dig. Du tänker på allt du kunnat göra bättre. I den fasen ska man ha respekt för att det är jobbigt, speciellt som landslagstränare där det är ett sådant enormt fokus.
Dina största höjdpunkter sade du var när du tog Norge till ett OS-guld i Sydney 2000, ni slog USA bland annat. Sedan kom du till Rosenborg, sedan blev du sjukskriven, det går upp och ner. Hur mycket kan man lära sig av det när det går ner igen?
- De flesta långa tränarkarriärer, och nu har jag varit över 30 år i den här branschen – det är ett långt tränarliv. Jag har haft många uppgångar. Du måste få framgångar, du kan du hantera motgångarna som kommer. Du vet att det är en del av yrket. Tränarrollen har blivit som den har blivit, det är en intressant diskussion, att man får acceptera att det är så den är, att det är stor omsättning på tränarposterna. Det är ”använd och kasta” för tränarna. Det har blivit en allmän sanning. Det är kanske ändå lite för lite diskussion i dag om organisationen runt. Det handlar om en helhet. Som jag säger ofta till unga tränare: ha flera ben och stå på, ha andra intressen. Det är de nära sakerna som betyder något i det långa loppet. Bilden för mig är ofta att de bästa upplevelserna jag har haft som tränare har varit i början av tränarkarriären, som i Tromsø, där det var en stark kamratskap. Man ser vad fotbollens idé är, som vi har i Häcken nu – man går till jobbet för att man gläder sig över att träffa killarna, för att man har en god arbetsmiljö.
Kan du uppskatta din tillvaro mer i dag för att du har de erfarenheterna, att verkligen njuta?
- Fortsatt har jag ett driv till att vinna fotbollsmatcher att jag fortfarande våndas lite på matchdagar (skratt).
Du var några år i Fredrikstad efter landslaget och har jobbat lite för förbundet. Var det ett eget val, eller var det att du inte var hetare?
- Jag hade ett behov av lite distans. Fredrikstad var rätt och slätt för att jag önskade att bo hemma. Jag har varit ute i många år och hade lust att vara nära min fru och mina barnbarn, familjen. Fredrikstad är en gammal storhet, det var ett bra projekt att försöka vända trenden där. Det var ett bra projekt.
Viss revansch för dig när det går bra för dig här nu – är det något som man uppmärksammar i Norge?
- Det har varit en imponerande presstäckning. Häcken har fått en stor fanskara i norsk fotboll. Det följs nära i både tv och tidningar varje vecka.
Emellanåt har det varit lite negativa skriverier. Josimar har granskat dig kring alltifrån utbildning till att din son fick en plats på utbildningen. Hur ser du på det ifrågasättande som de har gjort mot dig?
- Jag har inga problem med att saker ifrågasätts, så länge det gjorts på ett riktigt och skickligt sätt.
Tycker du att det inte var det?
- Jag hade önskat att få in sanningen, att balansen kommer med när folk uttalar sig. Att det inte är tendensiös journalistik.