Anton Saletros var under 2013 med och tog ett lite överraskande U17-VM-brons med Sverige i Förenade Arabemiraten. I laget fanns, utöver Saletros, flera andra talangfulla spelare, däribland Carlos Strandberg, Gustav Engvall, Erdal Rakip och Noah Sonko Sundberg, samtidigt som Valmir Berisha vann skytteligan i mästerskapet.
Sverige slog bland annat ut Japan i åttondelsfinalen och knep bronsmedaljen efter seger mot Argentina med 4-1 i bronsmatchen.
- Ja. Då mötte vi Nigeria och Argentina, och jag tänkte att vi kunde vinna mot vilka som helst om vi kunde vinna mot dem. Om de i min ålder var så bra och jag ändå kunde mäta mig med dem hade jag en chans att bli en av de största i världen, tänkte jag då. Valmir Berisha vann skytteligan, vi hade två-tre spelare med i VM-elvan, och Sverige hade knappt ens gått till VM innan. Det var jättestort, säger Saletros i podcasten "Lundh".
Däremot har långt ifrån alla i truppen etablerat sig på allsvensk eller högre nivå. Saletros menar att det sista steget till att lyckas på A-lagsnivå inte är enkelt.
- Det är svårt. Bara för att man är bra när man är 15-16 betyder inte det att man tar steget upp till elitfotboll. Det är det steget som är det svåraste, att det är många som är duktiga vid den åldern. Det handlar väl om disciplin och egenträning, det är det som tar en sista steget om man inte är extremt, extremt talangfull.
Hur många gånger har du tvivlat?
- Aldrig.
Aldrig?
- Nej. Jag tror inte det.
Hur kommer det sig?
- Jag vet inte. Det är väl något karaktärsdrag jag har. Jag brukar inte tvivla på mig själv.
Du har varit med från P15 och uppåt, spelat U17, U19 och U21 nu senast i kvalet. Hur viktig har den delen varit?
- Det är klart att det är en utbildning både i fotboll och livsmässigt. Alla ställena man har fått åka till på bortamatcher, det har varit saker som man inte fått se normalt. Att få åka till Makedonien, Serbien – överallt och ser Europa som normala 17-åringar kanske inte göra. Det är otroligt stort vid den åldern att spela landskamper, och det ser bra ut på cv:t. Vid den åldern kollar många på hur många landskamper man har spelat. Det har varit viktigt både för människan, att man får se mycket saker, men också för karriären, att man får lära sig att spela landskamper mot andra länder och se hur de spelar.
Om du ser på första gången du var med i P15-landslaget mot i dag. Hur många av dem tror du fortfarande är aktiva elitfotbollsspelare? Superettan och uppåt?
- Elias Andersson, Sirius. Linus Wahqvist, Dynamo Dresden. Mirza Halvadzic, Mjällby. Joel Andersson, Gustav Engvall… Det är ändå en del. För tio år sedan var det kanske ännu större skillnader, men nu tror jag att ungdomar i dag är så medvetna om att det krävs ett hårt jobb, speciellt tror jag att man har märkt det i Stockholmsområdet, när det gäller extraträning och allt sådant. Ungdomarna fattar mer nu att om man är med när man är 15 kan man gå hela vägen. Det betyder mycket.
Lyssna på hela avsnittet med Anton Saletros i spelaren ovan.