Det har rått turbulens i damallsvenskan senaste tiden och anledningen är enkel. Det finns nämligen inget kollektivavtal på plats. En spelare som är frustrerad över situationen är Caroline Seger.
- Vi spelare störs just nu med tanke på att vår trygghet har försvunnit, säger landslagsstjärnan i Lundhs podcast.
Inget kollektivavtal.
- Exakt. Där behöver man tampas med saker som borde vara självklara. Då får man återigen lägga fokus på saker som jag som fotbollsspelare inte ens borde behöva bry mig om. Det borde vara löst, och det borde vara löst två veckor innan en seriepremiär.
Vad jag har förstått så har Rosengård sagt att man står vid det gamla avtalet, det man hade från 2013, så att ni ändå kommer ha det skyddet?
- Det finns två aspekter i detta. Ett är att det är helt fantastiskt att vår klubb står bakom. Vi har också haft möten med alla ombud runtom i damallsvenskan, de flesta klubbarna säger exakt samma sak. Men det rimmar inte heller helt, med tanke på att EFD går ut och säger att de har stöd…
EFD, intresseorganisationen för elitklubbarna. Klubbarna säger var och en för sig att de stöttar spelarna, men intresseorganisationen stöttar inte spelarna.
- Det rimmar inte. Varför bryter man då ett avtal när man fortsätter att följa det? Det tycker jag är jättekonstigt. Jag har inga problem med att man bryter ett avtal, som dessutom är från 2014, som borde varit ett nytt avtal långt tillbaka i tiden. Men man måste kunna prata om det. Kan vi inte prata om det och ha en förhandling så kommer det aldrig bli ett nytt avtal. Där måste man lägga ner snacket om att spelarföreningen inte är vårt fack.
För de som inte är fullt insatta i det är det så att EFD, intresseorganisationen för klubbarna, kräver att unionen ska representera er spelare, inte spelarföreningen. Man hänvisar till att de bland annat representerar herrspelarna, som också är med i spelarföreningen, men också en del andra idrotter. Vad är problemet för er med att ha Unionen?
- Dels har vi haft spelarföreningen så länge jag kan minnas, vilket alltid har fungerat för oss. Det är inte så att jag inte känner till Unionen över huvud taget, men det är dyrare att vara medlem. Jag vet om att spelarföreningen lyssnar på spelarna. Det är inget fackförbund som går emot hur vi vill ha det eller går in bakom stängda dörrar och bestämmer ett annat avtal, och kommer ut och säger att avtalet är påskrivet. Spelarna går först, därför vill vi ha spelarföreningen. Vi känner oss trygga med det. De värnar medlemmarna och för vår talan. Just nu är det Arbetsgivaralliansen som inte kan acceptera spelarföreningen som organisation.
Det är konstigt, och det påverkar hela uppstarten. Men om du ändå försöker tänka lite sportsligt, du har gjort många säsonger, varit utomlands länge och sedan kommit tillbaka. Hur är det att gå ut och köra ännu en säsong?
- Med tanke på att jag har varit borta är det en nystart för min del. Jag hatar att förlora, man hade inte varit på den här nivån om man gillat det. Det finns lag som jagar oss hela tiden, det blir tuffare för oss att vinna damallsvenskan. Nu gjorde vi det back-to-back. En tredje gång hade suttit extra fint. Det är motivationen som fortfarande finns där, glöden att vinna, utvecklas och ta Rosengård längre, göra spelarna omkring mig bättre. Det finns många saker som jag känner inte är borta.