Marcus Allbäck har hela livet haft Örgryte som favoritlag. Anfallaren inledde sin proffskarriär i Göteborgsklubben, och avslutade den även där efter flera år utomlands.
- Det var oerhört viktigt att göra det. Med tanke på den relationen jag har och alltid har haft till Öis. För de som inte vet det blev jag medlem i Öis när jag var tio minuter gammal, ungefär. Pappa ringde in mig från sjukhuset, och han hade spelat i allsvenskan i många år, berättar Allbäck i podcasten Lundh.
Han fortsätter:
- Även min pappas bror hade spelat i allsvenskan med Öis, men farfar hade varit ledare i Öis… När jag var fem år började jag. Man skulle vara sex, men jag tjatade på min kära far som till slut tog med mig dit. Sedan gick jag igenom alla led. Det blev till slut elva år i Öis A-lag. Jag fick sluta den cirkeln när jag flyttade hem. Jag ville komma hem när jag fortfarande kunde prestera skapligt, så att de inte fick lyfta mig av planen till slut. Hade inte Erik ringt hade jag spelat några år till.
Erik Hamrén ringde efter ett och ett halvt år, du kom hem hösten 2008.
- Så är det. Men en annan rolig sak där var att min son, precis som jag, ville börja spela när han var fem år efter att vi hade flyttat hem. Då kontaktade jag Öis. De sade att det var sexåringar som gällde. Då frågade jag om det var fortfarande så som de hade det, som 1978. Men de sade att jag kunde ta med honom upp, för det var någon annan som hade varit underårig också, så han fick börja där. Men nu spelar han i Hammarby. Vi bor söder om stan, så det var lägligt och bra att han ville välja dem. När vi skulle flytta till Stockholm var hans första reaktion att det lät coolt, men han ville fortsätta i Öis. Men det gick inte.
Hur är din relation till Öis i dag?
- Den är jättebra. Jag har sett varje match i serien i år och har lite kontakt med tränare Thomas Askebrand, och även några andra ledare och personer inom klubben, och någon spelare. Jag har en tät, härlig relation med Öis.
Kan de etablera sig i allsvenskan? Det känns som att de alltid får de här ekonomiska problemen som gör att de far upp och ner.
- Minst halva allsvenskan har ju ekonomiska problem. Men det handlar så klart om att få en stabilitet, i prestation, då är det lättare att få en stabilitet i ekonomin också. Det har väl varit det jobbiga med Öis de senaste 15-10 åren, att det har varit upp och ner. Någon säsong har varit topp tre och någon säsong har man åkt ur. Någon säsong har man gått upp och en annan har man inte ens varit i närheten av att gå upp. Nu ser det fantastiskt ut, de ligger i toppen och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir en stabilitet. För mig är det inte livsviktigt att de går upp i år. Jag vill se att det blir en stabilitet i klubben som till slut innebär att de är nära att gå upp. Jag vill inte att det ska bli ett jättebra år här nu och att det nästa år blir en ekonomiskt tung smäll och så åker de ur igen. Men vi får hoppas att det blir så.
Du gick till Bari i Serie A. Var det ett för stort steg?
- Ja, det var det. Första eller andra matchen hade vi Milan på San Siro. På 90-talet var dessutom Serie A bäst i världen. Uno kryss due gick på tv, och det var väl nästan det mest populära sportprogrammet ihop med Tipsextra. Jag startade matchen borta mot Milan, och jag minns inget av den. Det är jättesynd i dag. Det var radioskugga för mig. Jag sprang och tittade upp, och det var 70-80 000 på läktarna. Jag kom från Öis, och vi hade inte så mycket publik på Gamla Ullevi då, det var lite mindre. Men jag hade en tränare som trodde mycket på mig, Fachetti (stavning?). Han spelade med många killar som sedan blev stora namn. Gianluca Zambrotta blev stor landslagsman sedan, och Klas Ingesson inte minst, med flera andra. Men när jag kom hem efter det dryga halvåret, för det var ett lån med option, då tror jag att jag direkt vann allsvenska skytteligan.
Du var på väg till AIK?
- Ja, det var jag faktiskt en sväng.
Du vände vid flygplatsen?
- Ja, det gjorde jag faktiskt. Eller, det var på väg dit. Det var Stefan Söderberg som var sportchef, och de hade precis vunnit guld. Det är klart att det var smickrande. Jag såg det själviskt på det sättet att jag ville ta nästa steg och gå vidare. Att spela Europaspel med svenska mästarna… De hade lagt en biljett på Landvetter, och jag ringde vår ordförande Benny Rosén, som tyvärr inte lever i dag. Jag sade att jag behövde komma förbi hans kontor och snacka lite för att det dykt upp en grej. Då fanns inte instagram och sådant, utan kanske papperstidning, så han visste inte vad det var om. Jag svängde in där och sade att de ville ha mig och att jag skulle upp och träffa dem, och jag frågade om det var okej, han hade följt mig genom hela livet. Han tittade på mig och frågade: ”Hur fan skulle du känna, Marcus, att springa in på Gamla Ullevi och möta Öis?” Då såg jag det framför mig och tänkte att det inte gick. Med all respekt för AIK ringde jag till dem och sade att det inte skulle bli något, jag kunde inte.
Du stannade i Öis och vann cupen?
- Ja, där vi komiskt nog slog AIK i finalen. Det året spelades det över två matcher, vilket var väldigt märkligt. Vi vann 2-0 här uppe, en match som spelades på Stadion för att Råsunda var avstängd. Jag gjorde två mål där, och hemma på Gamla Ullevi förlorade vi med 0-1 men vann totalt. Det var konstigt, vi förlorade en final men lyfte ändå bucklan. Det var kanske rätt beslut, jag tror det.
Se intervjun med Allbäck i spelaren ovan, eller lyssna på podden i spelaren nedan.