Gräset är alltid grönare i Brasilien utgör utmärkt VM-laddning och har fått lysande recensioner, bland annat 5 getingar i Expressen.
Just nu kan du genom Fotbollskanalen köpa boken för 99 kronor (ord. pris 179 kr) i Offsides webshop.
Läs mer och köp boken här: https://www.offside.org/shop/bocker/graset-ar-alltid-gronare-i-brasilien
Ange rabattkod samba när du checkar ut i kassan så dras rabatten. Frakt på 39 kronor tillkommer.
Fotbollskanalen.se kommer i tre delar publicera kapitlet »VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM« Om Pelé, Neymar och den brasilianska fotbollens födelse - som ett smakprov ur Gräset är alltid grönare i Brasilien.
DET ÄR SÖNDAGSMORGON I SANTOS grannkommun São Vicente. Ett duggregn
faller över familjerna som strömmar fram mot den nyrenoverade baptistkyrkan.
Trots att de flesta församlingsmedlemmarna är låginkomsttagare,
de lever på några tusenlappar i månaden, tar de tacksamt emot
kuverten till kollekten vid entrén. På scenen värmer ett popband upp
med allsång. Låtarna handlar om Guds villkorslösa kärlek, och cirka
femhundra baptister gungar loss i bänkraderna med slutna ögon.
När baptistpastorn springer upp på scenen med mikrofonmyggan
tejpad på kinden påminner han om en gammal rockstjärna som gör
comeback.
– Gud älskar er. Vet ni det? Gud älskar er! Får jag höra: Vet ni att
Gud älskar er?
– JAAAAAAAAAA, vrålar församlingen.
Bakom mig har fem uppklädda tonårskillar varsin bibel i knäet. Tre
av dem har klippt sitt hår i neymarsk tuppkam. Pastor Newton tar sats.
– Jag hörde inte. Vet ni att Gud älskar er?
– JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, skriker killarna.
Neymar var åtta år när talangscouten och ungdomstränaren
Betinho
tog med honom till baptistkyrkan. Talangscouten, som även
upptäckte Robinho, bor i närheten och har länge varit en av församlingens
mest trogna medlemmar. Han visste att det inte räckte med
enbart träning för att bli ett fotbollsproffs. Med ytterst få undantag
kommer spelarna som når A Seleção från den fattigaste tiondelen
av befolkningen. Hemma är det ofta kaos. För att kunna utvecklas
behöver spelarna trygghet.
När Neymar gick på sin första gudstjänst trängdes han med sin
mamma, pappa och lillasyster i ett rum hemma hos sin farmor. Pappan,
som också heter Neymar, hade precis som Pelés pappa en misslyckad
proffskarriär bakom sig och kunde inte försörja familjen.
Neymar Júnior växte upp med sin pappas ursäkter vid köksbordet: han behövde
bara en enda liten chans till så skulle han slå igenom. Trots att pappan
borde ha gett upp tidigare – sin enda titel tog han som 30-åring i delstaten
Mato Grosso – lade han inte ifrån sig fotbollsskorna förrän han
var 32 år.
Den skrala ekonomin skavde på föräldrarnas förhållande. Som så
många andra brasilianska barn undvek Neymar grälen genom att spela
boll på gatan. När Betinho tog med honom till baptistkyrkan fick han
den ro han behövde. Pastor Newtons predikningar höjde hans självkänsla
och gav honom hopp om att livet en dag skulle bli bättre.
Neymar blev så förtjust i församlingen att han bjöd med sin mamma
och lillasyster. I början skämdes mamman för att hennes bidrag till kollekten,
en tiondel av hushållsinkomsten, var så blygsamt. Hon kunde
sällan ge mer än 50 kronor i veckan.
Pastor Newton sänker tonläget:
– Underbara söndag! Ni vet väl att detta är veckans första dag. Inte
måndag, som så många tror. Det är i dag den nya veckan börjar. På
söndagen! Låt oss be.
En bebis bärs upp på podiet av sin mormor. De unga föräldrarna
ställer sig bakom dem. Pastor Newton lägger sin hand på bebisens
hjässa och improviserar en bön. Församlingen säger efter honom i kör.
När välsignelsen är klar skiner pastor Newton upp.
– Sådär ja! Nu har vi ännu en santista i församlingen.
Församlingen jublar. Att São Vicente fött både Robinho och Neymar
gör klubbvalet i staden enkelt. De flesta i kyrkan vet att det är
match i eftermiddag. Tonårskillarna bakom mig skriker:
– Força Santos!
– Gud är med Neymar!
Efter mässan frågar jag pastor Newton hur ofta Brasiliens mest
eftertraktade spelare kommer till församlingen.
– Hans mamma är här nästan varje söndag. Neymar kommer så
ofta han kan. Mest på torsdagarna. Han har ju nästan alltid match på
söndagarna.
Jag undrar om Neymars mamma fortfarande bidrar med en tiondel
av hushållsinkomsten, vilket i så fall skulle innebära en miljon kronor
i månaden.
– De lägger vad de kan med glädje, svarar pastorn undvikande.
Jag sneglar upp mot de 16 sprillans nya AC-aggregaten i taket.
– Ja, de har hjälpt till med renoveringen. Må Gud välsigna dem.
På väg ut ur den nyrenoverade kyrkan möter jag en av pastorns lärjungar.
Han gjorde omvändelsedopet ihop med Neymar för några år
sedan.
– Det var oerhört vackert. Vi döptes på stranden med över tusen
andra baptister, säger lärjungen.
Jag undrar när han senast såg Neymar i kyrkan.
– Det var över en månad sen. Han kommer sällan numera.
Lärjungen berättar att pastor Newton bokade in ett enskilt möte
med Neymar när församlingen fick reda på att fotbollsstjärnan gjort
en 17-årig tjej gravid. Pastorn upplyste honom om att Gud inte vill
att man har sex före äktenskapet, men bestraffningen stannade vid en
tillrättavisning. Istället bad församlingen för att Neymar skulle bli en
bra pappa.
Jag undrar vad lärjungen tror om sin dopkollegas chanser att bli en
ny Pelé.
– Ingen kan bli som Pelé, det går bara inte, men han är helt klart en
ny Ronaldo. Eller kanske rentav bättre. Neymar har ju en fördel. Han
dricker inte.
NEYMARS DEFINITIVA GENOMBROTT KOM MOT Flamengo i den brasilianska ligan,
Brasileirão, den 27 juli 2011 på Vila Belmiro. Han tog emot bollen
på vänsterkanten och skar in mot straffområdet. Flamengos backar
stängde alla passningsmöjligheter, men istället för att vända om eller
passa sprang han rakt mot backlinjen med bollen tätt intill fötterna.
Med en tvåfotsdribbling ställde han fyra motståndare på en gång och
kom fri med målvakten. Skottet satte han i vänster gavel. 3–0 till Santos
efter 25 minuters spel mot Brasiliens största klubb. Kommentatorerna
gick i spinn: ett sådant mål hade den brasilianska ligan inte sett
på flera år. Två minuter senare svarade Ronaldinho med att göra 3–1.
Innan första halvlek var över hade Flamengo kvitterat. Vila Belmiro
kokade. Matchen, som trissats upp som duellen mellan återvändaren
Ronaldinho och nykomlingen Neymar, hade redan levererat mer fotboll
än säsongens övriga matcher tillsammans. Neymar öppnade andra
halvlek med att göra 4–3 efter fem minuters spel. Ronaldinho, Brasiliens
största stjärna under 00-talet, kom igen och gjorde 4–4. Matchen
stod och vägde. Vem skulle vinna duellen mellan den gamla och nya
generationen? I den 75:e minuten visade Ronaldinho att gammal fortfarande
var äldst och fullbordade ett hat-trick.
Experterna var överens: den brasilianska fotbollen hade återfötts
och visat sitt rätta jag. »Sådana här matcher kan vi ha varje helg om
vi inte säljer våra spelare till Europa«, skrev en kolumnist. Ekonomiskribenterna
eldade på och menade att anledningen till att den brasilianska
ligan kunde leverera en toppmatch med nio mål var att valutan
hade stabiliserats och ökat i värde: Flamengo hade råd att betala Ronaldinho
en månadslön på 5,6 miljoner kronor, vilket gjorde att han gick
direkt till Brasilien från Milan utan att avrunda karriären i ett mindre
europeiskt lag. För Neymar innebar 4–5-matchen att han fick åka
till konserthuset i Zürich och vara med på den årliga Fifagalan. Hans
drömmål korades till årets vackraste, och höjde hans marknadsvärde
ytterligare.
Vid 21 års ålder har Neymar redan tjänat mer än vad Pelé gjorde under
hela sin karriär i Santos. Först när Pelé rundade av karriären i New York
Cosmos insåg han sitt värde. Det var då han lärde känna John Lennon,
Steven Spielberg och Jimmy Carter, skrev feta kontrakt med Pepsi och
Warner, och startade ett eget kaffemärke, Café Pelé, som länge var
marknadsledande i Ryssland. I dag går allting mycket snabbare.
När Santos klubb-TV sände ett avsnitt där tittarna fick följa med in
i Santos legendariska omklädningsrum och se Neymar juckdansa till Ai
se eu te pego! blev låten genast en landsplåga. Real Madrids vänsterback
Marcelo, en av Neymars polare i landslaget, tog låten över Atlanten
och fick Cristiano Ronaldo att fira ett av sina mål i spanska ligan med
Neymars dans. Efter det blev Ai se eu te pego! en global hit. Till och med
i Sverige var den under flera månader en av de mest nedladdade låtarna.
Tack vare den portugisiskspråkiga världens två största fotbollsstjärnor
har popsångaren Michel Teló förvandlats från en medioker artist i
Brasilien till världskändis. Youtubevideon där Neymar dansar framför
sitt klädskåp har visats över 20 miljoner gånger. Michel Telós officiella
video har setts över en halv miljard gånger.
PÅ MÅNDAGSMORGONEN STYR JAG PÅ NYTT mot Santos FC:s anläggning. Solen är
på väg upp och får husfasaderna utmed Atlanten att glänsa. På redden
ligger ett tjugotal lastfartyg och väntar på lediga kajplatser. Andra fartyg
håller på att lotsas ut ur inloppsrännan.
Santos är inte mycket större än Malmö men har ändå Latinamerikas
största hamn. Härifrån skeppas merparten av världens kaffeexport, här
fylls fraktfartyg efter fraktfartyg med bomull och bilar, soja och socker,
mahogny och filé mignon. Under hela 2000-talet har även fotbollsspelare
varit en av Brasiliens främsta exportvaror. Tiotusentals unga män
har landat hos Europas största klubbar, men också i arabvärlden, Japan,
Sverige och Kina. Det har till och med anlänt brasilianska proffs till
Östtimor, ett av världens minsta och yngsta länder.
I Santos vet man bättre än någon annanstans att nästan allt av värde
försvinner bort över havet. Staden är sliten och sjöfarten numera så
rationellt skött att sjömännen inte ens går i land. Och den rikedom
som inte glider ut över Atlanten stannar numera ändå inte kvar i
Santos. Den rullar sju mil uppför den breda motorvägen Rodovia dos
Imigrantes, Invandrarnas motorväg, till megametropolen São Paulo.
Här, bland 20 miljoner människor, finns miljardärerna, jobben och
nöjeslivet.
Turisterna på de kryssningsfartyg som trots allt lägger till i Santos
hamn brukar besöka kaffebörsen i en av få byggnader som renoverats
i den gamla stadskärnan. Den andra attraktionen är fotbollsmuseet
på
Vila Belmiro som berättar historien om den enda rikedom som staden
aldrig sålde. En man som inte försvann iväg över havet, men som ändå
spred Santos namn över världen och visade att staden kunde behålla
något som de rika och mäktiga männen i Europa väldigt, väldigt gärna
ville ha. Redan vid ingången till museet står han staty. En lastbilschaufför,
som lossat sojabönor i hamnen, ställer sig framför Peléstatyn och
undrar om jag kan ta en bild.
Lastbilschauffören smilar så att hans dåliga tänder syns. När han
ser hur bilden med Pelé blev glimrar det till i ögonen som hos ett barn.
– Den sätter jag upp i förarhytten!
Jag svänger av till ett modernt annex som byggts samman med
arenan. På tredje våningen huserar mannen som vill visa världen att
Pelé inte var en engångshändelse, mannen som skickat tillbaka flera
köpsugna europeiska storklubbar med orden: »Ursäkta, men vi säljer
inte våra råvaror. Vi förädlar dem.«
I receptionen står en reproduktion i naturlig storlek av Brasiliens
mest populära helgon, Nossa Senhora da Aparecida, som gästerna brukar
buga för innan de går in på klubbpresident Luis Alvaro de Oliveira
Ribeiros kontor. Helgonet, som avbildas i en blå kappa, var landslagets
maskot under VM 1958 och anses ha haft ett finger med i segern eftersom
A Seleção spelade finalen i blått. Att santos även betyder helgon på portugisiska
gör att många anser att klubben är välsignad redan från början.
Jag kliver in på Ribeiros kontor och möts av ett tomt styrelsebord i
ädelträ med 14 svarta skinnstolar. En vägg är fylld av en rad inramade
foton på personer som varit viktiga för klubbens historia. Ett av porträtten
visar Ribeiros farfar, det var han som köpte tomten som arenan
står på.
När barnbarnet Ribeiro valdes till klubbpresident i slutet av 2009
var hans kampanjslogan »O Santos pode mais«, Santos kan mer, och
redan några månader senare, när Santos vann Paulistamästerskapet,
visade laget att presidentens löfte inte var tomma ord. 17-årige Neymar,
som hade gått rakt in i startelvan, kom på tredje plats i skytteligan och
fick fansen att börja prata om Pelé och Os Santásticos på nytt. Även landets
fotbollskrönikörer blev förtjusta och försökte övertyga förbundskapten
Dunga att ta ut Neymar i truppen till VM 2010. De ville att
han skulle tänka som Carlos Alberto Parreira gjorde när han tog med
17-årige Ronaldo till VM 1994 – Parreira menade att det viktiga inte
var om talangen fick spela eller inte, utan att han fick erfarenhet av den
press som brasilianska spelare lever under vid världsmästerskap. Men
Dunga lyssnade inte. Inte ens när ett satirprogram invaderade hans
hem med en poster på Neymar ändrade han sig. Dunga ringde polisen
och tog istället ut den dalande anfallaren Grafite.
En månad senare vann Santos den brasilianska cupen och Neymar
tog hem skytteligan med elva mål på tio matcher. Medierna hånade
Dunga och menade att om Santos anfallare hade varit med i landslaget,
så hade kvartsfinalen mot Holland slutat annorlunda – och Dunga hade
kanske fått behålla jobbet.
Den nye förbundskaptenen Mano Menezes visade sig betydligt mer
sugen på att testa den unga generationen och tog ut Neymar i sin första
landslagstrupp. Därmed intensifierades surret hos de europeiska storklubbarna
om att Santos hittat ännu en talang som var något utöver
det vanliga. Den första klubben som lyckades boka ett möte var Chelsea.
De ville träffa Ribeiro i New York inför Neymars första landskamp
i augusti 2010.
Luis Alvaro de Oliveira Ribeiro rotar bakåt i minnet och lutar sig
samtidigt tillbaka i sin skrivbordsstol, som sviktar oroväckande. Han
väger en bit över hundra kilo, och har ett buskigt grått skägg och snälla
blå ögon. Han ser ut som en kramgo björn, men har tillbringat hela sitt
liv i den hårda finansbranschen.
– Vi hade bestämt träff i baren på Hilton på Manhattan. Det var jag,
Neymars pappa, den där israeliske agenten Plini, Pino eller vad han nu
heter och Chelseas sportchef. Jag förstod direkt att de hade förfört Neymars
pappa. Han var eld och lågor och ville skriva på, berättar Ribeiro.
Chelsea hade sytt ihop ett paket som skulle passa hela familjen, med
språklektioner i engelska för alla familjemedlemmar, jobb åt mamman
och pappan, och privatskola åt lillasyster. Klubben lockade också med
182 miljoner kronor och ett drömhus mitt i Chelsea.
– Jag försökte förklara för hans pappa att det inte var läge. Neymar
var 18 år. Han skulle inte klara det. Titta på Robinho, som ändå var 21
när han flyttade till Europa. Han blev så deprimerad att vi fick flyga
hem honom.
Ribeiro lutar sig framåt:
– Jag sa nej.
När spelaragenten Pini Zahavi lämnade hotellbaren tog Neymars
pappa tag i Ribeiro och bönade och bad: »Snälla, detta är min sons
chans. Du såg ju vilket seriöst bud de kom med. De tänker på oss alla.«
– Jag sa till honom: »Jag vet att du är arg på mig nu, men i framtiden
kommer du att tacka mig. Ge mig en vecka så ska jag komma med mitt
bud.«
När Ribeiro landade efter landskampen mot USA visste han att han
hade kort tid på sig. Neymar hade gjort sitt första mål i A Seleção redan
efter 27 minuter och mångmiljardären Roman Abramovitjs Chelsea
skulle definitivt komma med nya och bättre bud. Å andra sidan har
Ribeiro varit Latinamerikachef för världens största mäklarfirma,
direktör för delstatsbanken Banespa, kanslichef på finansministeriet
i Brasília och en av direktörerna för den brasilianska centralbanken.
Hans karriär och kroppsbyggnad har gett honom fyra hjärtinfarkter,
men också ett oslagbart kontaktnät av bankchefer och företagsledare
i Brasilien.
Ribeiro ringde sin kompis som är vice VD för Banco Santander
i Brasilien och undrade om han kunde få låna deras styrelserum på
översta våningen i bankens nybyggda skyskrapa i São Paulos finansdistrikt.
Sedan ringde han Neymars pappa och bjöd in honom till ett
möte på 34:e våningen.
När Neymars pappa anlände satt redan fem män runt bordet; utöver
Ribeiro även chefen för Citibank i Brasilien, en direktör för Brasiliens
största privatägda bank Itaú, bossen för industrijätten Votorantim,
kompisen från Banco Santander och ägaren till kosmetikakoncernen
Natura. De fem direktörerna är några av Brasiliens mest förmögna
män och har också en annan sak gemensamt – de är alla santistas.
Ribeiro släckte ljuset och inledde sin presentation med att teckna
bilden av »ett Brasilien som genomgår ett historiskt skifte«.
För tio år sedan tog Brasilien emot bistånd, och var ett av världens
mest skuldsatta och våldsamma länder. I storstädernas favelor arbetade
internationella hjälporganisationer med att trygga skolgång, sophämtning,
sjukvård och säkerhet åt invånarna. Amerikanska missionärer
skänkte kläder och EU finansierade vidareutbildning för landets statstjänstemän.
I dag är Brasilien en av de största biståndsgivarna i Afrika,
landets ekonomi är större än Storbritanniens och arbetslösheten är
nere på fem procent. Mordstatistiken sjunker stadigt för varje år, tillväxten
är jämn och landets halvstatliga oljebolag, Petrobras, har hittat världens tredje största oljefält 20 mil utanför Rios kust. Nästan hälften av brasilianarna tillhör medelklassen och den extrema fattigdomen plågar endast fyra procent av befolkningen. Brasilien har dessutom blivit
en utrikespolitisk stormakt som kämpar för en permanent plats i FN:s
säkerhetsråd. »Det enda vi saknar är någon som kan symbolisera denna
tid«, avslutade Ribeiro.
Sedan klickade han fram en bild på den brasilianske racerföraren
Ayrton Senna.
När militärdiktaturen släppte taget i mitten av 1980-talet var Senna
den person som symboliserade den nyvunna friheten. Senna blev
F1-världsmästare 1988, 1990 och 1991 och växte till Brasiliens största
idol sedan Pelé. När han dödskraschade under San Marinos Grand Prix
den 1 maj 1994 genomled Brasilien sin värsta landssorg någonsin. Det
första landslaget gjorde efter att ha vunnit VM-finalen i USA, två och
en halv månad senare, var att veckla ut banderollen »Senna, aceleramos
juntos«, Senna, vi gasar på tillsammans, på Rose Bowl i Pasadena. När
segerkortegen nådde Rio några dagar senare höjde spelarna VM-pokalen
från busstaket, tillsammans med Sennas gula visirhjälm.
Santos klubbpresident klickade fram nästa bild, som visade en stol,
och gjorde en konstpaus innan han vände sig till Neymars pappa: »Den
här stolen har stått tom sedan Ayrton Senna dog. Om din son accepterar
vårt bud och stannar kvar i Santos ska jag se till att den platsen
blir hans.«
Nästa bild var en ekonomisk kalkyl som visade att sponsorerna runt
bordet var beredda att ge Neymar en årslön på 48 miljoner kronor om
han stannade kvar i Santos. Trots att lönen skulle sätta rekord för brasiliansk
fotboll skakade Neymars pappa på huvudet. De ryska oljemiljonerna
och drömhuset i Chelsea lockade mer.
När mötet hade hållit på i nästan en och en halv timme avbröts diskussionerna
av att Deodatos funkiga version av Also sprach Zarathustra
hördes i styrelserummet. Det var Ribeiros mobiltelefon som ringde.
»Nej men hej, Pelé! Hur är det? Jaså, du vill prata med Neymars pappa.
Vilket sammanträffande. Han sitter här bredvid mig«, sa Ribeiro och
räckte över luren. Pelé berättade vad det hade betytt för hans karriär
att han stannade kvar i Santos. En flytt till en annan kontinent och
ett annat språk när han var 18 år hade kunnat hindra hans utveckling.
Pelé hänvisade till Robinho, som haft djupa formsvackor och ville flytta
hem från Europa för att han inte trivdes, och menade att Neymar inte
behövde upprepa misstaget. »Din son kan tjäna lika mycket pengar på
att spela i Brasilien.« »Hur då?« undrade pappan. Pelé berättade vad
han lärt sig i New York om att bygga varumärken och lovade att överföra
kunskapen till Neymar. »Vi kan göra din son till Brasiliens nya
idol«, sa Pelé. En kvart senare gav pappan med sig.
– Vi hade kommit överens om att han skulle ringa mig 11.20. Då
skulle min presentation vara över. 11.15 slog jag på telefonen och 11.23
ringde han. Utan Pelé hade det inte gått. Jag visste att jag var tvungen
att imponera på pappan, erkänner Ribeiro.
Utdelningen på hans ansträngningar kom redan nästa år. 2011
blev Santos bästa säsong sedan guldåret 1963. Klubben vann Paulistamästerskapet
för andra året i rad och blev sydamerikanska mästare
genom att slå Peñarol i Libertadores. Att finalen blev en repris på mötet
från 1962 fick hela Brasilien att tro att det verkligen var Pelé som återuppstått
i en spenslig tonåring med tuppkam. Som bevis på framgångarna
blev Neymar den första brasilianska spelare som nominerades till
Ballon d’Or utan att ha spelat i Europa.
Neymar förkroppsligar det brasilianska idealet om en dribblande
spelare som inte bara gör mål, utan också gör det med stil. När
Neymar får till ett golaço, den brasilianska benämningen på ett supermål,
glömmer nationen för ett ögonblick vardagens bekymmer, och
dagen efter, när målet spritts till jordens alla hörn via Youtube, skänker
Neymar stolthet till en fotbollsnation som gärna vill förtränga att
A Seleção befunnit sig i fritt fall på Fifas rankning. Att Neymar inte
tog första bästa chans att sticka till Europa har också bidragit till hans
popularitet.
– Även supportrarna från andra klubbar gillar honom. Det har inte
inträffat sedan Pelés dagar, menar Ribeiro, som under de senaste åren
har jobbat heltid med att uppfylla sitt löfte till Neymars pappa.
– De flesta stjärnor har ett bästföredatum. Men det finns undantag:
Pelé, Beckenbauer, Maradona och Platini. Det är där vi ska ha in Neymar.
JAG STÅR I DET SVETTDOFTANDE omklädningsrummet och känner mig både
stolt och andäktig. Stolt eftersom jag nyss, med bedjande hundögon,
fått en av guiderna på Santos fotbollsmuseum att öppna en nödutgång
så att jag har kunnat vandra in på den snart hundraåriga matcharenan
Vila Belmiro och sedan vidare in i omklädningsrummet. Andäktig
eftersom jag tagit mig in till det allra heligaste, till en plats där den
brasilianska fotbollens födelse, storhetstid och framtid strålar samman.
Det känns som att möta Fadern, Sonen och den helige Ande på en och
samma gång.
Omklädningsrummet är tomt och tyst. De vitkaklade väggarna, de
slitna träbänkarna och taktiktavlan är kvar sedan 1960-talet, då Santos
FC var världens bästa fotbollsklubb. Jag blir stående framför två
omklädningsskåp.
Det ena skåpet är låst, och ska alltid förbli låst. Museivärdinnan vet
inte ens var nyckeln finns.
Skåpet bredvid står däremot på vid gavel. Santos spelar bortamatch i
Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League, och lagets största
stjärna Neymar har uppenbarligen haft bråttom iväg. Jag tittar in i skåpet.
Några tjejer har lagt in lappar med rosa hjärtan på. En av dem ber
»VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH
GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM«
Om Pelé, Neymar och den brasilianska fotbollens födelse
1
16
GRÄSET ÄR ALLTID GRÖNARE I BRASILIEN
honom att ringa så fort han är tillbaka. En annan lapp tackar för de
senaste målen i Paulista, det tuffa delstatsmästerskapet i São Paulo. En
rörmokare, som fixat duscharna i det gamla omklädningsrummet, har
lagt in sitt visitkort. Jag tänker att jag inte ska vara sämre. Om det nu
är så att Neymar ska bli världens bästa fotbollsspelare så är det lika bra
att vara ute i tid och be om en intervju.
Jag ställer mitt visitkort på högkant längst in i skåpet och lämnar
arenan.
DEN BRASILIANSKA FOTBOLLEN STEG BOKSTAVLIGEN i land här i Santos.
Charles Miller var son till en skotsk man och en engelsk kvinna
som hade emigrerat till Brasilien. Vid tio års ålder skickades Charles
tillbaka till England för att gå på internatskola i Southampton, och ett
knappt decennium senare – då det var dags att återvända till föräldrarna
i Brasilien – var han en av stadens bästa och mest entusiastiska
fotbollsspelare. Den 24 september 1894 skrev Southampton Observer:
»Vi hade hoppats att Charles Miller, denna intelligenta vänsterytter från
Banister Court School, skulle hjälpa sitt lag även den här säsongen, men efter
vad jag hört blir dagens match hans sista i England. Nästa fredag åker han
tillbaka till Sydamerika. Vi kommer verkligen att sakna denna duktiga och
hängivna spelare. Å mina och mina läsares vägnar önskar jag honom en trevlig
resa och hoppas att han får stor framgång i sitt nya hemland.«
När ångfartyget S/S Magdalena anlöpte Santos hamn hade Charles
Miller med sig två läderkulor, en regelbok från det engelska fotbollsförbundet,
två matchtröjor, ett par fotbollsskor och en pump. Miller och
hans packning kom att förändra Brasilien i grunden. Den unge engelsmannen
startade landets första fotbollslag, ett korplag från São Paulo
Railway Company där hans pappa arbetade.
Grundandet av de första regelrätta fotbollsklubbarna dröjde tio år
till och sammanföll med rikedomen som det europeiska kaffedrickandet
skapade i Brasilien. Söndagen den 14 april 1912, samma dag som
Titanic gick under, bildade tre män ur Santos övre medelklass hamn17
»VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM«
stadens första renodlade fotbollsklubb. Eftersom det var en engelsman
som hade klivit i land med fotbollen fick klubben ett brittiskt namn –
Santos Football Club.
Nästan 30 år senare, och 70 mil norr om Santos, inträffade något
som tillsynes var en matchsituation bland andra, men som skulle få
en avgörande betydelse för klubbens framtid. I Belo Horizonte, vid
den tiden Brasiliens tredje största stad, skulle hemmalaget Atlético
Mineiro möta São Cristovão från Rio de Janeiro. Atlético hade förlorat
sin anfallsstjärna i en arbetsplatsolycka året före och letade febrilt
efter en ersättare. Klubben hade hört talas om Dondinho, en lovande
anfallare från en av klubbarna på landsbygden. Mot São Cristovão fick
talangen provspela och redan i första halvlek gjorde han mål. I andra
halvlek imponerade Dondinho ännu mer och rushade in i straffområdet
som bevakades av den hårdföre mittbacken Augusto. Kollisionen
blev otäck och tog hårdast på Dondinho som föll ned i gräset. Han tog
sig för knäet och fick hjälpas av plan.
Dondinho, som var slavättling och analfabet, hade sagt till sin gravida
fru att provspelet var hans stora chans – han skulle kunna försörja
sin familj på sin talang för att göra mål. Men det visade sig att ligamentet
i knäet hade trasats sönder. Det blev inget kontrakt och proffskarriären
var över innan den ens hade börjat. När parets första barn
föddes sex månader senare hade familjen inga pengar. Året efter föddes
den andra sonen, och när dottern kom till världen hade familjen inte
mat för dagen. Dondinho blev desperat och drog i de få trådar han
hade. Till sist fick han ett erbjudande från en tillväxtkommun i delstaten
São Paulo. Borgmästaren lovade att anställa honom om han skrev
på för stadens klubb. Trots att hans knä ömmade och svullnade upp
varje gång han spelade tackade Dondinho ja och flyttade med familjen
till Bauru.
När det väl var dags att skriva anställningskontrakt visade det sig
att den nya borgmästaren inte ville kännas vid sin föregångares avtal.
Dondinho förblev arbetslös och familjens situation gick från svår till
18
GRÄSET ÄR ALLTID GRÖNARE I BRASILIEN
katastrofal. De tre barnen gick barfota i trasiga kläder och överlevde på
bröd, bananer och allmosor från släktingar. Dondinhos enda chans att
tjäna pengar var att göra mål för Bauru AC och hoppas att någon gav
honom en slant efteråt. Om kvällarna behandlade hans förstfödde son
det onda knäet med is medan pappan förbannade sig över mittbacken
från São Cristovão. Hade det inte varit för den där Augusto, menade
Dondinho, så hade han haft en lysande fotbollskarriär och familjen
hade bott i ett vackert hus i Belo Horizonte.
För att kompensera pappans uteblivna inkomst gick den åttaårige
sonen, som döpts till Edson efter glödlampans uppfinnare Thomas
Edison, varje dag till tågstationen för att putsa handelsmännens skor.
När han kom hem lämnade han slantarna till sin mamma och fick
därefter på nåder lira fotboll några timmar på gruset utanför hemmet
– mamman tyckte att fotbollen skickat olycka över familjen och ville
hellre att Edson skulle föregå med gott exempel för sina yngre syskon
och lägga sin lediga tid på studier.
Men det kvittade vad mamma sa. Edson hade ärvt sin pappas talang
och fick snart spela med Bauru AC. När tränaren lade märke till ynglingen
lyfte han genast upp honom i A-laget. Edson var bara 14 år, men
Bauru vann stadsmästerskapet med ett snitt på 4,5 mål per match. Två
säsonger senare, 1956, tog tränaren med sig ynglingen till Santos. »Tro
mig, han är den största talang jag någonsin sett«, sa han.
Santos klubbdirektör var inte särskilt nyfiken. Klubben hade precis
vunnit det senaste Paulistamästerskapet och hade de båda landslagsmännen
Pepe och Zito i laget. Klubbpresidenten tyckte inte att laget
behövde förstärkas. Först när Baurus tränare sa att »det kan vara bra
att ha en anfallare på tillväxt« ändrade sig klubbpresidenten. Till en
början fick Edson äta upp sig och spela med juniorlaget. Men snart lyftes
han upp i A-laget och började göra mål i nästan varje match.
Fotbollsförbundet ringde och erbjöd 16-åringen att spela två landskamper
mot ärkerivalen Argentina. Två av Brasiliens tre mål gjordes av
Santos nyförvärv och det fanns inte längre någon tvekan: killen var en
19
»VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM«
av landets största fotbollstalanger. Det enda som saknades var ett artistnamn.
Edson var det ingen som tyckte om och »Gasolina«, som lagkamraterna
kallade honom, var för konstigt. Det krävdes något enklare, med
bra rytm, för att slå i ett land där många varken kunde läsa eller skriva.
Någon fick reda på att han hade haft ett enkelt smeknamn i Bauru. Trots
att Edson inte gillade sitt smeknamn blev han »Pelé« med alla.
Året efter togs han ut i landslagstruppen som reste till Sverige för att
spela VM 1958. I finalen gjorde Pelé mästerskapets snyggaste mål när
han lobbade bollen över »Julle« Gustavssons huvud och volleysköt in
3–1-målet. I sista minuten nickade han in slutresultatet 5–2. När laget
radade upp sig för att ta emot guldmedaljerna grät Pelé ut i målvakten
Gilmars famn och undrade hulkande om nyheten hade nått Brasilien.
»Jag måste berätta detta för pappa. Jag måste berätta detta för pappa«,
upprepade Pelé. Vid hemkomsten rådde det ingen tvekan om att nyheten
nått fram. På torget i Bauru hade borgmästaren byggt upp en scen
på torget och hyllade killen som för bara några år sedan hade putsat
läderskor utanför tågstationen.
Pelé var 17 år och dubbades av pressen till »Rei Pelé«, Kung Pelé.
Han medverkade i fyra världsmästerskap och vann tre av dem. Han
såg till att Santos blev första brasilianska klubb att vinna Libertadores
och han gjorde laget från kaffehamnen till världens bästa klubb: 1962
vann Santos över Benfica i Interkontinentalcupen och 1963 upprepades
bedriften mot Milan.
Alla ville uppleva Pelé, men eftersom TV:n fortfarande var ett nytt
påfund var det få som kunde se honom spela. Istället turnerade Santos
runt i Europa med sin tekniska och rytmiska spelstil, som den brasilianska
pressen kallade för »futebol arte«, sambafotboll. Under den
första Europaturnén
spelade Santos 26 matcher på sex veckor i tolv
länder. Inter och Juventus erbjöd rekordsummor för Santos anfallare,
men klubbpresidenten
tackade nej. Han visste att utan Kung Pelé i laget
skulle inte klubben kunna ta lika bra betalt för sin show.
För varje år som gick fick Pelé bättre och bättre kontrakt. Problemet
20
GRÄSET ÄR ALLTID GRÖNARE I BRASILIEN
var att han knappt hade gått i skolan och inte visste hur man administrerade
en förmögenhet. En karismatisk spansk affärsman, som drev
Santos byggvaruhus där Pelé blivit delägare, erbjöd sig att förvalta hans
pengar. Pelé var 21 år och köpte en stor villa i Santos där hans föräldrar,
syskon, farbror och mormor flyttade in. Snart gifte han sig med en vit
kvinna från hamnstadens medelklass.
Tre år senare, inför VM i England 1966, uppdagades det att fyra års
matchbonus var borta. Spanjoren hade lurat honom och belånat byggvaruhuset
med flera miljoner kronor som banken hotade att driva in.
För att undvika personlig konkurs förhandlade Pelé med Santos om att
klubben skulle överta hans skulder. Motkravet blev att hans kontrakt
förlängdes på obestämd tid.
1969 åkte Santos på turné i Afrika och spelade i Folkrepubliken
Kongo, Demokratiska republiken Kongo, Nigeria, Benin, Ghana och
Algeriet. Att en del av länderna var i krig med varandra och att andra
plågades av inbördeskrig fick inte stopp på världens populäraste fotbollsshow.
När Santos skulle ta sig över Kongofloden lade de stridande parterna
i Kongokriget ned vapnen för att Pelé skulle kunna ta sig mellan
länderna utan risk för att bli beskjuten. Vapenvilan varade i flera dagar,
och tre dagar senare upprepades scenariot när Santos landade i Nigeria.
Biafrakrigets två fronter slutade att skjuta på varandra under 48 timmar
för att soldaterna skulle kunna njuta av en av världens första svarta världsstjärnor.
»Vi såg en hel del beväpnade vakter och folk som svalt, men vad
jag minns mest av allt var alla som vandrade till matcherna med stolar
på huvudet. Arenorna var stora, men ändå alldeles för små. De flesta satt
utanför på sina stolar«, har Lima, en av Pelés lagkamrater, berättat.
Efter att som enda spelare i världen ha bärgat ett tredje VM-guld,
i Mexiko 1970, och dessutom utsetts till turneringens bästa spelare,
valde Pelé att sluta i A Seleção, De utvalda, trots att han bara var 30
år. Pelé hade fått sin första son och ville förverkliga en annan dröm:
att läsa in gymnasiet för att kunna söka till universitetet. Han klarade
intagningsprovet och började studera vid idrottshögskolan i Santos.
21
»VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM«
En epok var på väg mot sitt slut. Under de gångna tio åren hade Santos
vunnit åtta Paulistamästerskap, sex mästartitlar, två Libertadores
och två VM för klubblag. Den brasilianska pressen kallade spelarna för
»Os Santásticos«, de fantastiska Santosspelarna, och utsåg Santos till
Sydamerikas bästa klubblag genom tiderna. Flera gånger försökte Pelé
sluta, men Santos ville att showen skulle fortsätta till vilket pris som
helst.
I självbiografin Pelé – The Autobiography beskriver Pelé vad som till
slut hände, under en hemmamatch på Vila Belmiro 1974: »Efter 20
minuters spel lyftes bollen upp till mig på mittfältet. Istället för att brösta ned
den fångade jag bollen med händerna. Det var ett spontant beslut. Alla spelarna
stannade upp och stirrade. Jag kunde höra hur publiken höll andan. Jag
tror att alla då förstod att min karriär hade kommit till vägs ände.«
Pelé gick in i omklädningsrummet, snörade av sig skorna och öppnade
klädskåpet som varit hans i 18 år. Han duschade, tog på sina civila
kläder och låste skåpet för sista gången.
Håll utkik på fotbollskanalen.se efter del 3!
Här hittar du del 1