EXKLUSIV LÄSNING UR OFFSIDES SUCCÉBOK: Gräset är alltid grönare i Brasilien - del 1

JAG STÅR I DET SVETTDOFTANDE omklädningsrummet och känner mig både

stolt och andäktig. Stolt eftersom jag nyss, med bedjande hundögon,

fått en av guiderna på Santos fotbollsmuseum att öppna en nödutgång

så att jag har kunnat vandra in på den snart hundraåriga matcharenan

Vila Belmiro och sedan vidare in i omklädningsrummet. Andäktig

eftersom jag tagit mig in till det allra heligaste, till en plats där den

brasilianska fotbollens födelse, storhetstid och framtid strålar samman.

Det känns som att möta Fadern, Sonen och den helige Ande på en och

samma gång.

Omklädningsrummet är tomt och tyst. De vitkaklade väggarna, de

slitna träbänkarna och taktiktavlan är kvar sedan 1960-talet, då Santos

FC var världens bästa fotbollsklubb. Jag blir stående framför två

omklädningsskåp.

Det ena skåpet är låst, och ska alltid förbli låst. Museivärdinnan vet

inte ens var nyckeln finns.

Skåpet bredvid står däremot på vid gavel. Santos spelar bortamatch i

Copa Libertadores, Sydamerikas Champions League, och lagets största

stjärna Neymar har uppenbarligen haft bråttom iväg. Jag tittar in i skåpet.

Några tjejer har lagt in lappar med rosa hjärtan på. En av dem ber

»VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH

GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM«

Om Pelé, Neymar och den brasilianska fotbollens födelse

1

16

GRÄSET ÄR ALLTID GRÖNARE I BRASILIEN

honom att ringa så fort han är tillbaka. En annan lapp tackar för de

senaste målen i Paulista, det tuffa delstatsmästerskapet i São Paulo. En

rörmokare, som fixat duscharna i det gamla omklädningsrummet, har

lagt in sitt visitkort. Jag tänker att jag inte ska vara sämre. Om det nu

är så att Neymar ska bli världens bästa fotbollsspelare så är det lika bra

att vara ute i tid och be om en intervju.

Jag ställer mitt visitkort på högkant längst in i skåpet och lämnar

arenan.

DEN BRASILIANSKA FOTBOLLEN STEG BOKSTAVLIGEN i land här i Santos.

Charles Miller var son till en skotsk man och en engelsk kvinna

som hade emigrerat till Brasilien. Vid tio års ålder skickades Charles

tillbaka till England för att gå på internatskola i Southampton, och ett

knappt decennium senare – då det var dags att återvända till föräldrarna

i Brasilien – var han en av stadens bästa och mest entusiastiska

fotbollsspelare. Den 24 september 1894 skrev Southampton Observer:

»Vi hade hoppats att Charles Miller, denna intelligenta vänsterytter från

Banister Court School, skulle hjälpa sitt lag även den här säsongen, men efter

vad jag hört blir dagens match hans sista i England. Nästa fredag åker han

tillbaka till Sydamerika. Vi kommer verkligen att sakna denna duktiga och

hängivna spelare. Å mina och mina läsares vägnar önskar jag honom en trevlig

resa och hoppas att han får stor framgång i sitt nya hemland.«

När ångfartyget S/S Magdalena anlöpte Santos hamn hade Charles

Miller med sig två läderkulor, en regelbok från det engelska fotbollsförbundet,

två matchtröjor, ett par fotbollsskor och en pump. Miller och

hans packning kom att förändra Brasilien i grunden. Den unge engelsmannen

startade landets första fotbollslag, ett korplag från São Paulo

Railway Company där hans pappa arbetade.

Grundandet av de första regelrätta fotbollsklubbarna dröjde tio år

till och sammanföll med rikedomen som det europeiska kaffedrickandet

skapade i Brasilien. Söndagen den 14 april 1912, samma dag som

Titanic gick under, bildade tre män ur Santos övre medelklass hamn17

»VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM«

stadens första renodlade fotbollsklubb. Eftersom det var en engelsman

som hade klivit i land med fotbollen fick klubben ett brittiskt namn –

Santos Football Club.

Nästan 30 år senare, och 70 mil norr om Santos, inträffade något

som tillsynes var en matchsituation bland andra, men som skulle få

en avgörande betydelse för klubbens framtid. I Belo Horizonte, vid

den tiden Brasiliens tredje största stad, skulle hemmalaget Atlético

Mineiro möta São Cristovão från Rio de Janeiro. Atlético hade förlorat

sin anfallsstjärna i en arbetsplatsolycka året före och letade febrilt

efter en ersättare. Klubben hade hört talas om Dondinho, en lovande

anfallare från en av klubbarna på landsbygden. Mot São Cristovão fick

talangen provspela och redan i första halvlek gjorde han mål. I andra

halvlek imponerade Dondinho ännu mer och rushade in i straffområdet

som bevakades av den hårdföre mittbacken Augusto. Kollisionen

blev otäck och tog hårdast på Dondinho som föll ned i gräset. Han tog

sig för knäet och fick hjälpas av plan.

Dondinho, som var slavättling och analfabet, hade sagt till sin gravida

fru att provspelet var hans stora chans – han skulle kunna försörja

sin familj på sin talang för att göra mål. Men det visade sig att ligamentet

i knäet hade trasats sönder. Det blev inget kontrakt och proffskarriären

var över innan den ens hade börjat. När parets första barn

föddes sex månader senare hade familjen inga pengar. Året efter föddes

den andra sonen, och när dottern kom till världen hade familjen inte

mat för dagen. Dondinho blev desperat och drog i de få trådar han

hade. Till sist fick han ett erbjudande från en tillväxtkommun i delstaten

São Paulo. Borgmästaren lovade att anställa honom om han skrev

på för stadens klubb. Trots att hans knä ömmade och svullnade upp

varje gång han spelade tackade Dondinho ja och flyttade med familjen

till Bauru.

När det väl var dags att skriva anställningskontrakt visade det sig

att den nya borgmästaren inte ville kännas vid sin föregångares avtal.

Dondinho förblev arbetslös och familjens situation gick från svår till

18

GRÄSET ÄR ALLTID GRÖNARE I BRASILIEN

katastrofal. De tre barnen gick barfota i trasiga kläder och överlevde på

bröd, bananer och allmosor från släktingar. Dondinhos enda chans att

tjäna pengar var att göra mål för Bauru AC och hoppas att någon gav

honom en slant efteråt. Om kvällarna behandlade hans förstfödde son

det onda knäet med is medan pappan förbannade sig över mittbacken

från São Cristovão. Hade det inte varit för den där Augusto, menade

Dondinho, så hade han haft en lysande fotbollskarriär och familjen

hade bott i ett vackert hus i Belo Horizonte.

För att kompensera pappans uteblivna inkomst gick den åttaårige

sonen, som döpts till Edson efter glödlampans uppfinnare Thomas

Edison, varje dag till tågstationen för att putsa handelsmännens skor.

När han kom hem lämnade han slantarna till sin mamma och fick

därefter på nåder lira fotboll några timmar på gruset utanför hemmet

– mamman tyckte att fotbollen skickat olycka över familjen och ville

hellre att Edson skulle föregå med gott exempel för sina yngre syskon

och lägga sin lediga tid på studier.

Men det kvittade vad mamma sa. Edson hade ärvt sin pappas talang

och fick snart spela med Bauru AC. När tränaren lade märke till ynglingen

lyfte han genast upp honom i A-laget. Edson var bara 14 år, men

Bauru vann stadsmästerskapet med ett snitt på 4,5 mål per match. Två

säsonger senare, 1956, tog tränaren med sig ynglingen till Santos. »Tro

mig, han är den största talang jag någonsin sett«, sa han.

Santos klubbdirektör var inte särskilt nyfiken. Klubben hade precis

vunnit det senaste Paulistamästerskapet och hade de båda landslagsmännen

Pepe och Zito i laget. Klubbpresidenten tyckte inte att laget

behövde förstärkas. Först när Baurus tränare sa att »det kan vara bra

att ha en anfallare på tillväxt« ändrade sig klubbpresidenten. Till en

början fick Edson äta upp sig och spela med juniorlaget. Men snart lyftes

han upp i A-laget och började göra mål i nästan varje match.

Fotbollsförbundet ringde och erbjöd 16-åringen att spela två landskamper

mot ärkerivalen Argentina. Två av Brasiliens tre mål gjordes av

Santos nyförvärv och det fanns inte längre någon tvekan: killen var en

19

»VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM«

av landets största fotbollstalanger. Det enda som saknades var ett artistnamn.

Edson var det ingen som tyckte om och »Gasolina«, som lagkamraterna

kallade honom, var för konstigt. Det krävdes något enklare, med

bra rytm, för att slå i ett land där många varken kunde läsa eller skriva.

Någon fick reda på att han hade haft ett enkelt smeknamn i Bauru. Trots

att Edson inte gillade sitt smeknamn blev han »Pelé« med alla.

Året efter togs han ut i landslagstruppen som reste till Sverige för att

spela VM 1958. I finalen gjorde Pelé mästerskapets snyggaste mål när

han lobbade bollen över »Julle« Gustavssons huvud och volleysköt in

3–1-målet. I sista minuten nickade han in slutresultatet 5–2. När laget

radade upp sig för att ta emot guldmedaljerna grät Pelé ut i målvakten

Gilmars famn och undrade hulkande om nyheten hade nått Brasilien.

»Jag måste berätta detta för pappa. Jag måste berätta detta för pappa«,

upprepade Pelé. Vid hemkomsten rådde det ingen tvekan om att nyheten

nått fram. På torget i Bauru hade borgmästaren byggt upp en scen

på torget och hyllade killen som för bara några år sedan hade putsat

läderskor utanför tågstationen.

Pelé var 17 år och dubbades av pressen till »Rei Pelé«, Kung Pelé.

Han medverkade i fyra världsmästerskap och vann tre av dem. Han

såg till att Santos blev första brasilianska klubb att vinna Libertadores

och han gjorde laget från kaffehamnen till världens bästa klubb: 1962

vann Santos över Benfica i Interkontinentalcupen och 1963 upprepades

bedriften mot Milan.

Alla ville uppleva Pelé, men eftersom TV:n fortfarande var ett nytt

påfund var det få som kunde se honom spela. Istället turnerade Santos

runt i Europa med sin tekniska och rytmiska spelstil, som den brasilianska

pressen kallade för »futebol arte«, sambafotboll. Under den

första Europaturnén

spelade Santos 26 matcher på sex veckor i tolv

länder. Inter och Juventus erbjöd rekordsummor för Santos anfallare,

men klubbpresidenten

tackade nej. Han visste att utan Kung Pelé i laget

skulle inte klubben kunna ta lika bra betalt för sin show.

För varje år som gick fick Pelé bättre och bättre kontrakt. Problemet

20

GRÄSET ÄR ALLTID GRÖNARE I BRASILIEN

var att han knappt hade gått i skolan och inte visste hur man administrerade

en förmögenhet. En karismatisk spansk affärsman, som drev

Santos byggvaruhus där Pelé blivit delägare, erbjöd sig att förvalta hans

pengar. Pelé var 21 år och köpte en stor villa i Santos där hans föräldrar,

syskon, farbror och mormor flyttade in. Snart gifte han sig med en vit

kvinna från hamnstadens medelklass.

Tre år senare, inför VM i England 1966, uppdagades det att fyra års

matchbonus var borta. Spanjoren hade lurat honom och belånat byggvaruhuset

med flera miljoner kronor som banken hotade att driva in.

För att undvika personlig konkurs förhandlade Pelé med Santos om att

klubben skulle överta hans skulder. Motkravet blev att hans kontrakt

förlängdes på obestämd tid.

1969 åkte Santos på turné i Afrika och spelade i Folkrepubliken

Kongo, Demokratiska republiken Kongo, Nigeria, Benin, Ghana och

Algeriet. Att en del av länderna var i krig med varandra och att andra

plågades av inbördeskrig fick inte stopp på världens populäraste fotbollsshow.

När Santos skulle ta sig över Kongofloden lade de stridande parterna

i Kongokriget ned vapnen för att Pelé skulle kunna ta sig mellan

länderna utan risk för att bli beskjuten. Vapenvilan varade i flera dagar,

och tre dagar senare upprepades scenariot när Santos landade i Nigeria.

Biafrakrigets två fronter slutade att skjuta på varandra under 48 timmar

för att soldaterna skulle kunna njuta av en av världens första svarta världsstjärnor.

»Vi såg en hel del beväpnade vakter och folk som svalt, men vad

jag minns mest av allt var alla som vandrade till matcherna med stolar

på huvudet. Arenorna var stora, men ändå alldeles för små. De flesta satt

utanför på sina stolar«, har Lima, en av Pelés lagkamrater, berättat.

Efter att som enda spelare i världen ha bärgat ett tredje VM-guld,

i Mexiko 1970, och dessutom utsetts till turneringens bästa spelare,

valde Pelé att sluta i A Seleção, De utvalda, trots att han bara var 30

år. Pelé hade fått sin första son och ville förverkliga en annan dröm:

att läsa in gymnasiet för att kunna söka till universitetet. Han klarade

intagningsprovet och började studera vid idrottshögskolan i Santos.

21

»VI FÖRÄDLADE FOTBOLLEN OCH GJORDE DEN TILL EN KONSTFORM«

En epok var på väg mot sitt slut. Under de gångna tio åren hade Santos

vunnit åtta Paulistamästerskap, sex mästartitlar, två Libertadores

och två VM för klubblag. Den brasilianska pressen kallade spelarna för

»Os Santásticos«, de fantastiska Santosspelarna, och utsåg Santos till

Sydamerikas bästa klubblag genom tiderna. Flera gånger försökte Pelé

sluta, men Santos ville att showen skulle fortsätta till vilket pris som

helst.

I självbiografin Pelé – The Autobiography beskriver Pelé vad som till

slut hände, under en hemmamatch på Vila Belmiro 1974: »Efter 20

minuters spel lyftes bollen upp till mig på mittfältet. Istället för att brösta ned

den fångade jag bollen med händerna. Det var ett spontant beslut. Alla spelarna

stannade upp och stirrade. Jag kunde höra hur publiken höll andan. Jag

tror att alla då förstod att min karriär hade kommit till vägs ände.«

Pelé gick in i omklädningsrummet, snörade av sig skorna och öppnade

klädskåpet som varit hans i 18 år. Han duschade, tog på sina civila

kläder och låste skåpet för sista gången.