Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

LUNDHS KRÖNIKA
23v

Lundh: Älskar EM och landslagen – även med dess brister

LUNDHS KRÖNIKA

Lundh: Älskar EM och landslagen – även med dess brister

23v

PARIS. Fotbollen sprakar inte. Målen uteblir. Storstjärnorna är slitna.
Och EM bara växer och växer.
Ändå älskar jag landslagsfotbollen – det finns något äkta över den.

Annons:

Vet inte hur många gånger jag sett klippet på Islands kommentator i samband med segermålet mot Österrike. Och lyssnat på hans galna skrik. Eller frossat i filmsekvenser där islänningar går ”bananas” när den lilla nationen chockar fotbolls-Europa.

Bara att skriva om det framkallar ett leende och en tillstymmelse av gåshud. För mig är det när fotbollen är som bäst. En helt osannolik historia där en grupp spelare och ledare överträffat sig själva och alla möjliga drömmar, förväntningar och förhoppningar.

Lars Lagerbäck säger alltid att han baserar sitt ledarskap på fakta. Det är möjligt, men hans faktabaserade tränarjobb utlöser känslor. Tur att han behåller kylan när alla runt om kring spårar ut i firande.

Liknande scener av galet jubel och en mix av nationell stolthet, hjältehistorier och underbara öden har vi fått se när en rad andra nationer tagit sig vidare efter olika triumfer. Nordirland, Irland, Slovakien och Wales är bara några av dem.

Ungefär som Sverige under VM 1994. Börjar bli länge sedan men jag kan fortfarande ta mig tillbaka till läktaren i Palo Alto under VM-kvartsfinalen mot Rumänien. Uppgivenheten vid 1-2. Glädjen vid Kennet Anderssons 2-2. Och så straffdramat med dess upplösning.

Banal nationalism? Ja, kanske. Samtidigt betyder det mycket för många nationer och dess medborgare. Däremot ska man inte överdriva och tro på för stora samhällsförändringar bara för att grannar under en sommar förenas i glädjen över framgångarna för landslaget.

Även om det är underbart att följa alla exempel på att fotbollens fans är en härlig tillgång. Irländare, svenskar, islänningar, nordirländare, walesare, fransoser och så vidare. Bara att ta in stämningen från i Nice i onsdags var värt mycket.

Och jag gillar att fotbollen hänger på något annat än störst plånbok. I en tid där den bästa fotbollen givetvis spelas i Champions League och mellan de stora klubbarna i de bästa ligorna är det här något annat.

Det är mer som det var förr. Det känns mer äkta. Varför? Naturligtvis är jag en produkt av min tid och mina första stora minnen är från VM. Det finns något där som jag gillar, att man spelar med de spelare som finns tillgängliga.

Kan ibland känna en mättnad av att följa det förutsägbara gruppspelet i Champions League som med något undantag vaskar fram klubbarna med störst omsättning. Eller avgörandet i de stora ligorna. Ett Leicester gör tyvärr ingen sommar

Där Europas stora giganter värvar de bästa spelarna och likt ett 20-tal Harlem Globetrotters gör upp om vilka som är bäst på planeten. En utveckling som verkar svår att stoppa eftersom en majoritet av fansen ger sken av att vilja ha den.

Även om ett överlägset FC Barcelona eller Bayern München kan vara en fotbollsporr i dess bästa form är det för mig ganska trist när det till slut blir förutsägbart. Vill ha in momentet att man inte vet hur det ska sluta i kampen om att vinna.

Det får jag i EM-slutspelet och med landslagen. Vet naturligtvis att oftast vinner de stora länderna, men inte alltid. Där finns ett Danmark 1992 och Grekland 2004. Även om det blivit svårare för små lag att orka hela vägen med en större turnering med fler matcher.

Räcker att kolla på nedre halvan av slutspelsträdet i årets EM. Att Italien, Spanien, Frankrike, England, Tyskland alla befinner dig där var knappast vad rankningen inför EM gav för bild. Vilket trots allt är något att uppskatta, för fotbollen är inte lika kul om den går att förutsäga.

Nu är det inte så att jag vill vrida klockan tillbaka, tiderna förändras och världen med den och det är bara att åka med för alla inblandade. Det kan knappast vara idrottens roll att låta allt vara som det var förr, snarare tvärtom.

Alla kan garanterat se problemen med att Uefa 2008 tog beslutet att utöka EM-slutspelet från 16 lag till 24 i samband med årets mästerskap. Vilket leder till en tristare och försiktigare fotboll. Problemet är att endast åtta lag ska slåss ut i gruppspelet.

Därför blir målsnittet lågt och de flesta lagen vill inte ta några risker för man vet att ett kryss kan räcka långt. Ta bara att Portugal kunde gå vidare efter tre oavgjorda matcher. Hade inte gått om man varit kvar på 16 lag och hälften skulle bort.

Samtidigt har Uefa sedan 90-talets början vuxit med 23 nya medlemmar efter att en del gamla stater fallit samman i samband med att murarna föll. Vilket gjorde det logiskt att ganska snabbt få det att växa från åtta deltagare 1992 till 16 1996 och sedan till 24.

Har svårt att se att man går tillbaka till 16 lag. Är då lösningen att låta EM växa till 32 lag? Nej, det är inte bra heller, för då dödar man kvalspelet om 31 lag av 54 ska nå slutspelet. Redan med 24 lag är kvalspelet på gränsen.

Naturligtvis är pengar också en faktor och att utmana Fifa och VM om resurserna. För mig är det betydligt deppigare att matcherna numera inramas som amerikansk proffsidrott med musik, nedräkningar och annat som jag inte uppskattar lika mycket.

Ett annat problem är att Uefa inte gjort tillräckligt utrymme i den redan späckade matchkalendern för ett utökat EM. Cristiano Ronaldo och Zlatan Ibrahimovic var utan tvekan EM:s största stjärnor inför mästerskapet och de har varit rätt bleka, och det finns fler exempel.

Väger då den sämre fotbollskvaliteten upp för EM i denna form? För mig är det ingen tvekan. Älskar landslagsfotbollen och ett stort mästerskap. Samtidigt representerar jag inte fotbollspuritanerna utan tar gärna ett Island framför ett tiki-taka-Spanien.

Deppigt nog blir EM 2020 ännu ett experiment signerat avsatte Uefa-basen Michel Platini. Mästerskapet blir spritt över 13 städer över hela Europa men det blir inte alls samma fest i ett eller två länder.

Om det är framtiden med spritt mästerskap? Hoppas inte det, men kanske är det enda möjligheten när det är 24 länder som deltar. När det är så stort är det ett fåtal länder som kan arrangera ett mästerskap, men bättre då med två eller tre arrangörsländer.

Sverige borde kunna ordna ett EM ihop med Norge och Danmark. Till EM 2024 är min förhoppning att man går tillbaka till en mer koncentrerad fotbollsfest. Då borde de nordiska förbunden agera för att bärga mästerskapet, och har tagit de första stegen.

Helgens...

Helgens måste
Kvartsfinalerna i EM och mina tre höjdpunkter är Frankrike-Irland, Italien-Spanien och Island-England.

Helgens avstå
Helgen.

Veckans exempel på att politik och idrott hör ihop
Brexit fick en direkt effekt när pundet tappade mer än tio procent av sitt värde, vilket får Premier League-klubbarna att omedelbart tappa köpkraft utanför Storbritannien och brittiska spelare blir billigare. Lägg till att en del utländska spelare i förlängningen får svårare med arbetstillstånd. Vinnare: alla brittiska fotbollsspelare som får mindre konkurrens och mer cash.

Veckans ”åh fan”
Inte bara statsminister Stefan Löfven fick in några viktiga möten i Frankrike i onsdags utan även näringsminister Mikael Damberg som flög mellan Lyon, Paris och Nice. Vältajmat så att de kunde se Sverige-Belgien på kvällen.

Veckans underligaste
Att Erik Hamrén hellre än att byta in Emir Kujovic satte in Erkan Zengin på en kant OCH skickade upp Erik Johansson på topp. Varför var Allsvenskans skyttekung ens med i Frankrike?

Veckans mediaspaning
Island såg 99.8 procent av de som var kvar på ön när landet tog sig till åttondelsfinal i EM på tv. En siffra som hade imponerat även i Nordkorea.

Veckans deppigaste
Erik Hamrén. Gick att ta på depressionen under hans sista presskonferens.

Veckans underligaste
Att en landslagshöjdare dagen efter EM-slutet var förbannad på en reporter som upplevdes ha fokuserat för mycket på Zlatan och för lite på Andreas Isaksson och Kim Källström efter matchen. A) Om det var ett problem för de två spelarna får väl de ta den kontakten med reportern. B) Varför är det okej för landslaget att särbehandla med hänvisning till att alla är olika, men inte media? C) Är det rätt fokus dagen efter?

Veckans svenska domare
Pensionerade Martin Hansson kommer att hamna i fokus igen. Vare sig han vill eller inte. Skälet? Ja, det är hans missade hands när Frankrike slog ut Irland i VM-playoff till Sydafrika. Irland har inte glömt och när länderna möts i en åttondelsfinal i EM får historien liv igen.

Veckans lönestatistik
Fascinerande inblick i att fotbollsspelare numera tjänar som de bäst betalda företagsledarna.

Veckans låt
”Stoppa matchen” – Hoola Bandoola Band. Alltid aktuell

Veckans citat I
”Det fullständigt stinker guld om mitt team”.

Frej Larsson i ”Mitt team”.

Veckans Leeds United
Kalmars glödhete anfallare Marcus Antonsson förstärker frontlinjerna. Leeds betalar över 1,5 miljoner pund. Klarar han Championship? Lite som att hoppa i på det djupa, man vet inte om man klarar det förrän efteråt.

Kommande veckas poddgäst
EM-slutspelet, avhopp av gäster och resande har rört till det och den spelas in i helgen, men vill inte jinxa. Podden finns oavsett förhoppningsvis ute i gryningen på måndag och alla tidigare 108 avsnitt finns här.

Veckans citat II
"It's like having your family at the game. I know probably 50% of the crowd!"

Kari Arnason efter triumfen mot Österrike.

Publicerad 2016-06-24 kl 13:26
LUNDHS KRÖNIKA
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER