POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
ALLSVENSKAN
48v

Broderns väg till världstoppen inspirerar KFF:s nyförvärv: "Han har alltid varit min idol"

Foto: Bildbyrån

BELEK/STOCKHOLM. Henrik Löfkvist är tillbaka i Kalmar FF.
Nu berättar han om ett kaotiskt sista år i Dalkurd, hur brodern Thomas framgångar sporrat honom och den känslosamma övergången till KFF.
- När jag fick beskedet att flytten skulle gå igenom så kom det en tår eller två, säger Löfkvist till Fotbollskanalen.

I början av februari blev Henrik Löfkvist klar för Kalmar FF, och faktum är att det är hans andra sejour i klubben. Mittbacken, som även kan spela central mittfältare, representerade föreningen som liten pojk. Han är dock född på Gotland.

- När jag var sex år så flyttade vi till Kalmar på grund av mitt pappa fick jobb där. Då började spela i Kalmar FF och sen hade vi fyra väldigt bra år i Kalmar, men därefter fick min pappa ett nytt jobb på Gotland så då flyttade vi hem, säger Löfkvist.

- Jag har hållit kontakten med några polare sedan den tiden, det är ju ändå 14 år sedan jag flyttade så det har gått lång tid. På ett sätt känns det som att komma hem nu. Det är konstigt, men det känns så.

- Vi har pratat om det inom familjen, kring hur bra vi trivdes i Kalmar.

Men Gotland är annars hemma för dig?
- Ja, Gotland kommer alltid vara hemma för mig. Så är det. Det är där jag är född och har hela familjen och släkten.

Löfkvist försökte ta sig tillbaka till KFF redan i ungdomsåren. Han sökte in till gymnasiet i Kalmar, men fick nobben för att han inte ansågs vara bra nog.

- Så jag fick ta den långa vägen istället. Jag kom tillbaka hit till slut ändå, säger han och ler.

- Jag var inte tillräckligt bra då, men jag har som sagt tagit den långa vägen och nu sitter jag här ändå som en Kalmar-spelare. På ett sätt visar det att den långa vägen inte alltid är den dåliga. Den funkar den också.

Så hur har då 23-åringen nått hit? Via FC Gute hemma på Gotland, Akropolis i Stockholm och Dalkurd i Borlänge/Uppsala/Gävle. Enligt Löfkvist hanterade han motgången kring gymnasiet på rätt sätt.

- ”Palle” hette en tränare som jag hade i Gute då. Han har betytt allt för mig. Han har lärt mig mycket om hur man ska vara som människa och han har varit en väldigt viktig person i mitt liv. När jag sa det till honom, att jag inte kommit in, så svarade han: ”Men vafan, du behöver inte gå där ändå. Ta dig upp i A-laget här så kan du ta en annan väg”. Det är en person som jag alltid har litat väldigt mycket på så när han sa det så släppte jag det rätt snabbt. Jag kom upp i Gutes A-lag i divison 2 väldigt tidigt sen, och det var bra att känna på seniorfotboll så tidigt. Redan som 15-åring tror jag att jag var uppe där.

Han sticker dock inte under stolen med att vägen varit krokigare än för de talanger som tillhör en storklubbs akademi och blir elitspelare därefter.

- Det är en mycket längre väg att gå. Jag har varit i division 1 i en klubb och i superettan i en klubb, och sen allsvenskan i Dalkurd också. Man måste göra rätt val och sen tror jag det gäller att ha lite tur på vägen också. För jag gick till Akropolis som var nykomling i division 1 och de visste inte ens vem jag var, utan de tog in mig som bänkspelare. Sen fick jag visa upp mig och efter fem matcher i serien fick jag spela och gjorde det väldigt bra. Så därefter fick jag spela resten av matcherna. 

- Sen kände jag att det var nog för mig i ettan, att jag ville vidare. Det är ju det drivet jag har, så gick jag till Dalkurd som då var nykomling i superettan. Det var lite samma sak där, de sa till mig: ”Du kommer vara bänkspelare här, men man vet aldrig så kämpa dig in och bevisa något för oss”. Efter ett tag så flyttade de ner mig i backlinjen och såg väl att jag hade kvaliteter där, och sen spelade jag hela första året i superettan. Vi var ju nykomlingar de två gångerna (med Dalkurd och Akropolis) så det hade ju kunnat gå hur som helst, men båda gångerna blev vi topplag. 

Säger det något om dig att du kommit in i de lagen med den typen av status och sen ändå blivit en startspelare?
- Ja, det är väl en inställningsfråga. Man kan gå dit och gräva ner sig för att man får sitta på bänken, men det funkar inte så för mig. Man får bara kämpa lite hårdare. Det låter som en klyscha men så är det verkligen. Det vet nog alla spelare om, att om man ska bli bättre än sin lagkamrat så är det ju det som gäller. Sen har det så klart alltid med kvalitet att göra.

Var kommer din inställning ifrån då?
- Det är en familjegrej. Jag har en familj som är väldigt tävlingsinriktad och en bror som varit duktig på sin sport. Det är helt klart från familjen jag fått det.

Henriks bror Thomas har tio år som proffscyklist bakom sig. Som ung sågs han som en stor talang och han nådde också världstoppen innan han 2014 valde att avsluta sin karriär. Thomas vann flera SM-guld och internationellt gjorde han sig ett namn bland annat 2009. Då tog han över ledartröjan i klassiska Giro d’Italia, vilken han bar i en etapp. Löfkvist blev förste svensk att få köra i den rosa ledartröjan på 26 år.

2010 landade han också en fin slutplacering i världens största cykeltävling, Tour de France. Då slutade Löfkvist på plats 16.

- Jag har under hela min ungdom sett vad han har fått ge upp för sin sport. Det har jag alltid haft i bakhuvudet. Sen är det ju så att om man har en bror som är så pass bra på något… jag vet ju om att jag aldrig kommer att bli så pass bra på fotboll som han var på cykel, säger Henrik.

Varför?
- Han var ju topp 16 i världen. Ska jag bli det, ja, då ska jag vara lika bra som… typ David Silva. Om han nu ens är topp 16. Så skulle jag nå dit hade jag nog behövt vara något år yngre. Sen är det ju så att jag kommer ta min egen väg och så långt jag kan. Jag kan inte jämföra mig med David Silva, han är ju helt fantastisk, men det är klart att jag har fått det där drivet eftersom jag sett att han (Thomas) har kunnat ta sig till den allra högsta nivån. Så varför skulle inte jag kunna göra det? Jag tror inte ens att han vet om att jag tänker så, men så är det. Det blir en liten tävlingsgrej för mig.

Thomas Löfkvist är känd inom cykelkretsar för att ha tränat otroligt mycket. När han tvingades lägga av efter att ha fått diagnosen kronisk trötthet diskuterades det om han helt enkelt tränat för mycket under sin karriär.

- Det som är säkert är att jag aldrig varit undertränad. Jag har alltid varit väldigt seriös med min cykling. Tidigt hjälpte min hängivenhet till sporten mig att leverera bra resultat. Senare är det möjligt att jag hade uppnått mer om jag hade tränat lite mindre, medgav Thomas när han meddelade att karriären var över.

Henrik gillar även han att träna hårt.

- Ja, det blir ju så. Jag vill träna väldigt mycket. Det är inte bara Thomas som är väldigt duktig på idrott, min pappa har varit väldigt bra på att springa och så. Det där har gått över till mig. Jag är hyfsad på att springa i alla fall, inte alls så bra som pappa, men det går nog lite i generna. Om du skriver det här så kommer nog min mamma skratta åt mig för jag har alltid sagt att jag inte vet var jag har fått fotbollen i från i min familj. Jag säger: ”Det kan ju inte vara generna”. Då säger hon: ”Men du har ju fått allt annat”. Och det är så sant. Allt som rör inställning och så vidare har jag fått genom min familj, säger KFF-spelaren.

Hur mycket följde du Thomas karriär?
- Han har alltid varit min idol, så är det ju. Att åka till Nice som sex eller sju år gammal och se honom på stora planscher där… det var väldigt häftigt.

- Jag var runt på Tour de France och Paris Nice och sådär. Han har alltid varit min idol när det kommer till var han har tagit sig. Sen är det min bror och han är ju lika mycket värd som mina andra två bröder. Men karriärmässigt har han gjort något väldigt häftigt.

Kommer du ihåg hur det var när han tog över ledartröjan i Girot?
- Jo, det kommer jag ihåg. Då var det fest hemma hos oss, det var det, säger Löfkvist och ler stort.

En annan sak som delvis format mittbacken är hans fjolår i Dalkurd. Klubben flyttade då från Borlänge till Uppsala, men spelade sina matcher i Gävle. 2018 för Dalkurd blev också mer komplicerat av att miljardären Kawa Junad, som pumpade in pengar i verksamheten, lämnade mitt under brinnande säsong.

- Det var ett väldigt speciellt år. Vi visste när vi kom till Uppsala att det skulle bli kaos, rent ut sagt. Och det blev det, under hela året. Sen allt som hände under vägen, med ägaren och så, det var ju inte tänkt att bli så. De visste om att det skulle bli tufft och så tufft blev det. Det påverkades vi spelare av, mer än vad de kanske trodde. Vi reste så mycket… från frukost till träningsplan, till omklädningsrum. Det var bara ett enda stort resande, kändes det som. För en träning. Det funkade ett tag, men mentalt är det jobbigt att inte ha allt på ett och samma ställe. Sen tror jag att det kommer bli väldigt bra för dem när arenan (i Uppsala) väl är på plats. I längden kommer det (flytten) vara bra för dem.

Vad lärde du dig av att det var på det sättet som du berättar om?
- Jag tror att det är få fotbollspelare som är mer hårdhudade än vi som spelade i Dalkurd förra året. Vi har nog varit med om det mesta. Det var ett väldigt speciellt år, men man lärde sig oerhört mycket. Problem som folk i laget här kanske tycker är ett problem kommer jag nu bara skaka av mig, för det är inget problem. Jag har varit med om det mesta, så är det.

Dalkurd ramlade ner i superettan till den här säsongen och Löfkvist visste tidigt att han inte ville följa med ner i andradivisionen. Vintern blev speciell för 23-åringen, som alltså fick vänta till februari innan en flytt blev verklighet.

- Skulle du fråga alla i min närhet så skulle de nog svara att vintern har varit väldigt tuff. Väldigt, väldigt tuff och stressande. Jag vill väldigt mycket med min fotboll. Jag har lovat mig själv att när jag slutar så ska jag inte kunna se tillbaka på min karriär och säga att jag inte gav allt. Och att få gå tillbaka till spel i superettan igen hade verkligen känts som ett steg bakåt, det hade inte varit bra för mig. Jag känner ju att jag har nivån för att spela i allsvenskan i mig och att det är allsvenskan jag ska vara i. Jag är väldigt glad över att det löste sig och att få komma till en så här fin klubb gör det bara ännu bättre.

Hur länge var Kalmar med i bilden?
- De har nog varit med från början. Det har ju funnits intresse från andra klubbar också, men Kalmar blev konkret och det tog lång tid innan det blev just konkret.

Hur var tålamodet under vintern?
- Vanligtvis har jag ett väldigt bra tålamod, men när det kommer till fotbollen så existerar det inte. Då vill jag att saker och ting ska hända ”nu, nu, nu”. Folk runt omkring mig har nog fått känna att jag inte riktigt varit samma människa. Men det blir så, det är mycket känslor och jag påverkas väldigt mycket av det eftersom jag vill så mycket. Det här är inte bara ett jobb för mig, det är min dröm att spela fotboll.

Hur var känslan när du förstod att det skulle gå vägen med KFF?
- När jag fick beskedet att flytten skulle gå igenom så kom det en tår eller två. Så var det. Min fästmö kände också av att luften gick ur mig lite. Det var mycket stress de sista månaderna innan jag skrev på. Jag sov dåligt och allt runt omkring var inte så bra. När det väl släppte, då släppte verkligen alla spänningar och så blev jag krasslig, troligtvis på grund av det. Jag var överlycklig, och det är nog en underdrift.

Vad ser du i Kalmar?
- Vi har en oerhört duktig tränare och det är en fin och seriös klubb som vill mycket. En klubb som tar hand om unga spelare för att ta dem vidare. Mitt mål har alltid varit att spela ute i Europa och det kommer det vara fram till den dagen då jag slutar. Men jag ser inte det här bara som ett mellansteg, för jag är här för att prestera för klubben. Samtidigt vet både jag och klubben att det blir en win win-situation om det går så pass bra som vi vill och de utvecklar mig på det sättet som gör att jag kan ta mig ut i Europa. Just nu är dock fokus bara på att ta upp klubben högre upp i tabellen, där i alla fall jag tycker att de hör hemma.

Löfkvist vet vad han vill bidra med till Kalmar.

- Jag vill göra det som Magnus (Pehrsson, huvudtränare) hoppas få till. Han vill ju lira mycket boll. Sen har jag förstått det som att han vill att vi ska bli mer effektiva än förra året. Det passar mig. Jag har fått en väldigt bra skolning från Dalkurd. Vi lirade väldigt mycket boll så jag har samma tänk som han har. Enligt mig själv är jag rätt offensiv som mittback och kan ta fram bollen. Jag är rätt löpstark, så jag kan bidra med det också.

När Löfkvist bodde i Kalmar senast var KFF ett lag att räkna med, ett topplag.

- De var väldigt bra. Det är den bilden jag har av Kalmar. Sen har det hänt så oerhört mycket med andra klubbar som blivit bra och så vidare. Ekonomin styr så himla mycket i dagens fotboll. Men jag ser verkligen inga hinder eller stopp för att vi skulle kunna vara på den övre halvan åtminstone. Sen är det svårt att säga var vi landar, säger han. 

FOTNOT: Intervjun gjordes i februari, under Kalmars träningsläger i turkiska Belek.

Publicerad 2019-03-22 kl 16:00
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå