Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANDRA LIGOR OCH CUPER

FOTBOLLSKANALEN RÄKNAR NER 2011: Axel Pershagen listar fotbollsåret

Fotbollskanalen.ses redaktion summerar det gångna året. Nu är det dags för Axel Pershagen som minns det bästa, sämsta, roligaste och sjukaste.

Årets bragd:
Basel. Schweizarna vände 0-2 till 3-2 och fick till sist med sig en poäng (3-3) från Old Trafford. När Manchester United gästade St Jakob-park i returen var matchen direktavgörande sedan Benfica säkrat avancemang från grupp C. Basel vann med 2-1. Mest glad blir jag för Alexander Frei som totalt satte tre mål på United. 32-åringen som lämnade sitt livs fotbollsupplevelse, hemma-EM, knäskadad och i tårar i första halvlek av öppningsmatchen. Har unnat honom all framgång sedan dess.

Årets match:
Personligen säger jag gärna Sverige-Holland (3-2). Internationellt tycker jag att Napoli har växt till det mest sevärda laget i Champions League. Skulle man göra en topp fem-lista av de mest underhållande CL-fajterna den här säsongen skulle Napoli vara överrepresenterat. Spänningen i sista minuterna mot Manchester City är det absolut bästa fotbollen kan erbjuda.

Sen går det ju inte att bortse från att, likt Sir Alex Ferguson, förundras över hur överlägset Barcelona var i Champions League-finalen. Mot självaste United. Skotten lyfte bara ödmjukt på hatten efteråt (och det är inte vanligt). Jag gör detsamma.

Årets sjukaste
Engelsmännens skygglappsliknande behov av att tycka likadant i alla frågor. Jag vill inte försvara superegot Carlos Tevez för en sekund, men strax efter hans vägran att spela försökte Paul Scholes nyansera debatten med att berätta att han gjort samma sak under Sir Alex Fergusons ledning. Det hjälpte ingenting. Istället tävlade alla i att försöka lista ut det klurigaste och mest smärtsamma straffet för argentinaren. Wigans frispråkige ägare Dave Whean basunerade ut att han tyckte att Manchester Citys stenrika ägare skulle pytsa in pengar för att Roberto Mancini skulle kunna tvinga Tevez att spela i reserverna kontraktet ut – utan att sälja honom – så att hans karriär skulle förstöras.

En liknande koppling finns till efterspelet till Gary Speeds tragiska självmord. Varför nyansera? Varför tänka efter? Varför ta upp en debatt om psykisk ohälsa inom fotbollen (som tillsammans med Robert Enkes död skakat två av världens största fotbollsnationer på kort tid)? Istället började alla tävla i att hylla Speed på störst och mest värdigt sett. Visst var det vackert, men inte nog. Den psykiska ohälsan finns kvar och visar sig utöver extremfall som självmord i alkoholism och andra missbruk när spelarna lägger av. Undrar hur många som just nu överväger Speeds utväg eller helt enkelt tittar för djupt i en flaska. Elitidrottens stundtals brutala matchoideal måste mjukna lite. Men ingen verkar vilja prata om det.

Årets man:
Anton Hysén. Det krävs mod för att våga vara först. Även om det egentligen är sjukt i sig att vi tvingades vänta till 2011 innan en svensk herrfotbollsspelare kunde säga öppet att han är homosexuell. Citerar gärna framsidan av det Offsidemagasin där han klev ut ur garderoben: ”Var fan är alla andra?”

Årets lag:
Helsingborgs IF. Det finns mycket positivt att säga om HIF. Att laget var omöjligt att slå. Att laget visade fruktansvärd styrka när man sålde Alexander Gerndt och tappade båda mittbackarna Peter Larsson och Marcus Nilsson utan att det såg ut att påverka skåningarna.

Men det jag gillar med årets Helsingborg är att det verkar vara ett lag som bygger på vuxna människor. Visst är det kanske inte så vuxet av Erik Edman att få spel på träningen och bli hemskickad. Fjolårets mustascher var kanske också mer lumparbeteende än något annat. Men HIF är ett lag där folk verkar få säga och tycka vad de vill, där man kan erkänna i media att spelarna kallat till ”krismöte” med tränarstaben utan att det är någon större grej. Där känsloyttringar, åsikter och personligheter tillåts visa sig. Det finns något speciellt över HIF och jag väljer att kalla det vuxet.
Klubben ger helt enkelt inte samma skitnödiga och livrädda intryck varje gång någon kommer med en mikrofon eller en kamera som … ja, som alla andra klubbar i landet.

Årets överraskning
Att alla klubbar klarade elitlicensen i Sverige. Strax därefter är Ljungskile timmar från konkurs.

Årets tränare
När Sverige tar sig till ett EM tack vare seger mot världstvåan Nederländerna är det svårt att inte nämna förbundskapten Erik Hamrén. Men man får inte glömma att Walter Mazzarri tog Napoli till Champions League där man senare slog ut Manchester City.

Årets mål
Jag vet att min kollega Sven-Bertil Liljegren redan utsett det här målet, men jag kan bara inte se något annat med samma betydelse. Hammarby har Sveriges hårdast prövade fans just nu. Ändå verkar ingen ge upp hoppet och 2012 tror nog de flesta tränare, spelare och supportrar att laget ska ta sig tillbaka till allsvenskan igen. Hoppet var på väg att dö men med enstaka sekunder kvar av tilläggstiden gjorde Sebastian Bojassen målet som lyfte Bajen från degraderingskvalplats till säkrat superettankontrakt. Ungefär tio år efter att klubben tog SM-guld utspelades liknande scener och alla verkade för en stund ha glömt att året, precis som de två senaste, varit ett stort misslyckande. Bojassen gav fansen, om så för bara en kväll, glädjen tillbaka och ett hopp som säkert lever ett år till. SE MÅLET HÄR!

Internationell är det såklart Wayne Rooneys cykelspark mot Manchester City. Stora spelare gör stora saker i stora matcher.

Årets miss
Det finns ju en del. Värvningen av Fernando Torres, den spanska satsningen i Halmstad, Svenska fotbollförbundet som dels inte visste att en dom mot Alexander Gerndt skulle falla dagen före en presskonferens och dels inte var förberedd på att hustrumisshandel ger den uppståndelsen eftersom Lars-Åke Lagrell ”inte läser så mycket bloggar” (ja, han skyllde faktiskt på det).

Årets största miss är ändå regeltolkningen om att bryta matcher som gjorde att enstaka idioter blev den svenska fotbollens mäktigaste män.

Årets klipp
Man kan tolka det som ett klipp på transfermarknaden och då är Demba Bas övergång till Newcastle väldigt svårslagen.

Man kan också se det som ett tv-klipp och då är den norska elchocksfotbollen bland det galnaste jag har sett. Skrattar så att jag blir tårögd – genom hela klippet.

Årets flopp
Blackburn Rovers. Kommer ni ihåg när de indiska Venky-ägarna tog över för ett år sedan? Skulle inte Blackburn värva Ronaldinho? Skulle inte laget göra en Manchester City-resa med sina otaliga kycklingmiljarder i ryggen?
Ändå ligger laget efter derbyförlusten mot Bolton sist i Premier League.
Men det är fansen som gör mig mest förbannad. I alla fall några av dem.
Tränaren Steve Kean får bära skulden för allt. Han är tillsatt av ägare som lovar guld och gröna skogar utan att leverera. Hans chefer syns inte på lagens matcher utan håller till i Indien. Det är där styrelsemöten hålls och om någon på plats i Blackburn vill kommunicera med styrelse eller ägare är det Skype som gäller. Klubbens sportsliga ledning vet inte ens i dag (fyra förbannat korta dagar innan transferfönstret öppnar) vilken transferbudget man har.
Kean är ingen frälsare eller mästartränare, men han är inte så jäkla dålig heller. Lagets resultat speglar truppens styrka i mina ögon. Det Kean tvingas utstå när tusentals fans skriker efter hans huvud i match efter match är avskyvärt. Precis lika avskyvärd som onyanserat hat alltid är.

Årets ”det visste jag redan ifjol”
Att Sepp Blatter är en smilfink med värderingar från stenåldern.

Årets ”det trodde jag aldrig”
Att Blatter fortfarande inte haft vett nog att anlita någon som kan medieträna honom.
Efter sexistiska uttalanden om hur kvinnor borde vara klädda på planen, efter kommentarer om att John Terrys otrohet skulle möts av applåder i latinska länder och efter att ha kommenterat homosexualitet vid upprepade tillfällen på ett sätt som i bästa fall kan ses som korkat och fördomsfullt och i värsta fall som rejält homofobiskt. Ja, efter allt detta trodde vi nog att vi inte kunde överraskas länge. Men vi hade fel.
”Det finns ingen rasism inom fotbollen”
Och:
”Någon kanske säger något dumt till någon på planen för att de ser annorlunda ut. Han som blir utsatt borde säga att det här är en match och i slutet av matchen skakar vi hand eftersom sådant här kan hända”.
Alla får göra sina egna tolkningar. Lars-Åke Lagrell gjorde sin och försvarade omgående Blatter.

Publicerad 2011-12-29 kl 21:41

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER