Vårens starkaste lag i Bundesliga var inte Bayern München, inte Borussia Dortmund, inte Wolfsburg utan Borussia Mönchengladbach. Klubben som har två svenskar i laget, Oscar Wendt och Branimir Hrogta, imponerade på all med sin form och sitt sätt att spela fotboll på. Inget lag kunde stoppa Mönchengladbach och den stora höjdpunkten på vårsäsongen var segern borta på Allianz Arena mot Bayern München med 2-0.
En stor del av framgångarna i Mönchengladbach grundades på ett solitt försvarsspel. Tränaren Lucien Favre spelade med en fyrbackslinje och en defensivt stark tvåa som på ett effektivt sätt täppte till luckorna centralt på planen. Innermittfältsparet Granit Xhaka och Christoph Kramer visste exakt var de hade varandra, vem som skulle stötta och vem som skulle falla. Motståndarna kunde inte hitta in med passningar mellan försvarslinjen och mittfältet och det bestod till stor del av det samarbetet mellan de centrala mittfältarna.
Och när Mönchengladbach övervunnit bollen, ofta genom att bryta ett uppspel eller en avgörande passningar från motståndarna, så levererades bollen snabbt ut på en kant eller helst på Max Kruse. Kruse bästa egenskap som anfallare är hans förmåga att hitta tillräckligt stora luckor längre ned i planen där han kan ta emot bollen och sedan slå den vidare till en djupledslöpande medspelare. Anfallen kunde ofta se ut som så att Christoph Kramer vann bollen långt ner i banan och passade bollen till Granit Xhaka som slog en längre boll på en Max Kruse som letat sig ut på en kant och i sin tur spelade anfallaren bollen på en djupledslöpande Patrick Herrmann.
Självklart är den väldig förenkling av Mönchengladbachs anfallsspel, de hade flera tillvägagångssätt och flera involverade spelare – inte minst vår egen Oscar Wendt som ofta kommer med offensiva löpningar på sin vänsterkant – men grundförutsättningen låg i denna typ av aktion. En bollerövrande på egen planhalva, en längre boll ut mot kanten och sedan en pass bakom motståndarnas försvarslinje på en djupledslöpande spelare.
Inför den här säsongen blev dock Mönchengladbach av med två av sina nyckelspelare. Det blev tidigt klart att mittfältaren Christoph Kramer skulle återvända till Leverkusen efter sitt tvååriga lån i Gladbach trots ivriga försök från klubben att köpa loss honom. Vad Kramer bidrog med var sin taktiska kunskap i det defensiva spelet. Att stå rätt, att täcka upp ytor och att återerövra bollen när motståndarna gick på attack. Dessutom hade Kramer fysik nog för att kunna springa över stora sträckor och vara närkampsstark.
Den andra nyckelspelaren som lämnade var Max Kruse. Anfallaren som under sin tid i Mönchengladbach utvecklats till en vital del av klubblaget och en del av Löws landslag har med sin flexibilitet bidragit till att Gladbach anfallsspel haft flera olika möjligheter. Kruse har kunnat falla längre ned i banan för att ge plats åt andra att agera spjutspets, samtidigt som han själv har kunnat ligga längst upp i banan för att irritera motståndarnas försvarslinje och göra mål.
Vad som har varit väldigt tydligt i båda Mönchengladbachs inledande matcher (båda förluster) har varit att dessa två spelare har försvunnit utan att Lucien Favre har hunnit integrera sina nyförvärv, samt att skadeläget på viktiga försvarsspelare har bidragit till ytterligare brist på erfarenhet och trygghet. För nyförvärven Lars Stindl (från Hannover) och Josip Drmic (från Leverkusen) är båda etablerade Bundesligaspelare, men inte samma speltyper som sina föregångare.
I Lars Stindl har Favre fått en allsidig mittfältare som har agerat både ute på kanten och centralt på mittfältet i både offensiv och defensiv roll. I Hannover hade Stindl en mer kreativ roll än den Kramer hade i Mönchengladbach. Stindl är ingen ”perfekt match” till Kramer, men ett alternativ som ger fler möjligheter – framför allt i offensiv. Stindls brist på fysisk och till viss del taktiska svaghet defensivt har också gett upphov till en svagare defensiv. Framför allt Dortmund lyckades penetrera Mönchengladbachs försvar genom att ta sig förbi Stindl centralt. Kagawa och Mkhitaryan kunde ofta få instick mot en Stindl som inte lyckades täppa till luckorna bakom sig.
Trots de defensiva problemen, något som Favre fortsatt kommer jobba hårt på, får man med Lars Stindl får Mönchengladbach på sikt möjligheten att utveckla den andra defensiva rollen till en mer variabel roll. Stindls blick för spelet och hans möjlighet att vara en del av det offensiva och attackera högre upp i planen är något som Favre kommer att utnyttja med tiden, vilket jag kan förklara genom att beskriva den andra ersättare Drmic
Anfallaren Drmic är långt ifrån den spelartyp som Max Kruse är. Drmic är till skillnad från Kruse en spelare som trivs främst när han är högst upp i planen som spjutspets. Schweizaren har själv sagt att det är där han tycker sig fått ut mest av sina styrkor och det är något som tvingar Favre till en taktisk förändring. För även om Drmic skulle kunna användas till viss del som en lägre stående anfallare så skulle Favre gå miste om anfallarens målfarliga kvalitet och hans förmåga att löpa på djupet och hitta in i straffområdet.
Med Drmic som anfallare blir Favre tvungen att använda sin yttrar mer som ”första utpost” i anfallsspelet. Istället för att slå långa bollar på Kruse blir det yttrarnas jobb att få bollen på kanten och sedan slå den i djupet. Jag är rätt övertygad om att Favre också kommer att arbeta mer mot en än mer bollinnehavsinriktad fotboll. Med Stindl på det centrala mittfältet ökar den möjligheten och med redan spelskickliga yttrar och en vass spjutspets i Drmic finns det goda chanser för att Mönchengladbach skulle kunna spela en sådan fotboll på ett framgångsrikt sätt.
I Xhaka och Stindl har Favre två mittfältare som är skickliga med bollen som med hjälp av yttrar som Herrmann, Hahn, Johnson och Traóre kan etablera ett bra anfallsspel genom passningar sinsemellan. Materialet för ett mer variabelt spel finns där och det är inte en alltför vågad gissning att det är ett på sådant sätt som Favre vill föra Mönchengladbachs evolution vidare.
Med det sagt betyder dessa förändringar också att de kommer medföra bakslag. I premiären mot Dortmund syntes det tydligt att laget ännu inte är i fas och det hjälptes in till av att de två ordinarie mittbackarna Dominquez och Stranzl saknades. Mot Mainz fanns det bättre intentioner även om det även där slutade med en smärtsam förlust.
Jag skulle dock inte oroa mig som Mönchengladbachsupporter. Klubben har själva satt ut målet som en ”ensiffrig plats” (det vill säga mellan 1-9) och det är också något som talar för klubben – de sätter realistiska mål och vet vilket jobb som kommer att krävas den här säsongen. Trots att klubben var bäst under våren och knep en Champions League-plats så flög inte realismen iväg, utan klubben står på marken med båda fötterna och det kommer att gynna dem – speciellt i motgångens tid.