När du kommer till Dortmund möts du inte av några storslagna byggnader, en blickfästande stadssymbol eller något som egentligen gör den anmärkningsvärd från andra tyska städer. Man slänger en blick på det nybyggda DFB-museet vid centralstationen, trippar upp längs några trappsteg och beger sig sedan in på kullerstensgatorna mot de något mer centrala delarna.
Dortmund är en av de otaliga tyska arbetarstäder som har formats av krigsår, invandring, arbetarboom och arbetslöshet. Dessa städer har ofta en liknande atmosfär runt om sig som gör att man omedelbart känner igen sig i dess historia. Många byggnader är uppbyggda i efterhand, i bästa fall finns det några som är restaurerade och alltid är en gammal kyrka stadens klassiska mittpunkt.
Om du väljer att strosa omkring i stadens centralare delar slås du främst av en sak: bristen på grönska. De få träd vars ytor ännu inte har blivit asfalterade står inhägnade i stängsel likt de mest exotiska djuren på zoo. Utstuderade, väl valda platser som något lokalt statsborgarråd säkerligen har kämpat alldeles extra för.
Byggnaderna går i gråskala. De kala vägarna där det en gång har funnits färger starka nyanser av gult och rätt är idag matta av tidens vindar. De inger ingen känsla av kärlek eller omsorg. Det är pragmatism i dessa yttersta fingerspetsar när den ena byggnaden byggs ihop med den andra som siamesiska tvillingar.
”Jag är hellre tillbaka i Dortmund än i Nordkorea”, sa Klopp inför torsdagens match men ärligt talat Klopp, skillnaden kan inte vara särskilt stor. De få nordkoreaner som kan tänkas ha satt sina fötter i den västtyska arbetarstaden slogs säkert av samma känsla som mig – det livlösa, kalla som staden förmedlar. Det enda som saknas för att påminna nordkoreanen om sitt hem är en paradgata och en staty av dess ledare. Det är inte i Dortmund drömmar kommer till liv, det är dit drömmarna kommer för att dö.
Om man nu skulle resa en staty i Dortmunds stadskärna råder det inga tvivel om vem den skulle föreställa: Jürgen Klopp. Den excentriske, karismatiske, extroverte tränaren satte under sina sju år mer liv på fotbollslaget och staden Dortmund än vad Michael Bindefelt har gjort i Stockholm under de senaste tjugo – dessutom gjorde Klopp det under en tid när hopplösheten och existensångesten var som störst.
När Klopp anställdes av Dortmund hade han ett huvudsakligt mål: att ge tillbaka Dortmund känslor. Klubben hade tagit sig igenom en period där den finansiella krisen påverkat alla så pass mycket att många supportrar länge trodde att klubben var nära sin undergång.
Klopps uppgift var lika enkel som förståelig. Dortmund behövde inte vinna några titlar. Dortmund behövde bara få tillbaka färgen i ansiktet, visa en gnutta livsgnista och ge tillbaka klubben dess spirituella ledning. Westfalenstadion skulle återigen bli ett ointagligt fort dit motståndarna skulle bäva för att komma.
Med ett ungt, billigt lag byggde Klopp upp en klubb från grunden. Han införde inte bara ett fartfyllt och energiskt spel på planen, han gav även liv till klubben och staden som så länge plågats av de ekonomiska bekymren. Klopp gav Dortmund tillbaka till Dortmund, inte genom att göra något speciellt, utan bara genom att vara sig själv. Klopp fick den förbannade staden att drömma igen och fick den mot alla odds att vinna.
Det var därför inte konstigt att många var oroliga inför matchen. Inte minst Klopps gamla kollegor i Dortmund som såg riskerna i att tränaren skulle mötas av en kärleksanstormning som skulle sätta fel prägel på matchen när han återigen beträdde den perfekt klippta gräsmattan på Westfalenstadion.
Den tyska Europa League-sändarna Sport1 ville dagen till ära ge alla möjligheten att följa Klopp med ”Kloppo-cam” på webben. Det var första gången någonsin som en tysk tv-kanal bestämt sig för att sätta en kamera specifikt på att punkta en tränare, vilket inte sa lite om vilken enorm personlighet Klopp är inom tysk fotboll.
I stadskärnan stod Dortmund- och Liverpoolfansen förenade. Sjöng sånger, brände av bengaler och satte färg på staden medan de tyska poliserna febrilt försökte hålla det på lagom nivå utan att lyckas nämnvärt.
En Dortmundsupporter berättade att ”den här matchen, den är den viktigaste den här säsongen” med anledning av Klopp. Ett gäng tillresa Liverpoolsupportrar förklarade i deras öldimma att Jürgen Klopp var ett geni som var omöjlig att inte älska. Även kärleken till Klopp förenar numera de två klubbarna. Och väl på arenan stämde de upp till gemensam sång när ”You’ll never walk alone” drog igång inför matchen.
Innan dess, ganska exakt 35 minuter innan matchstart hade Jürgen Klopp tagit sina första steg in på Westfalenstadion i den vita Liverpooldressen. Han möttes inte av något tifo, men en gigantisk, kärleksomfamnade applåd och jubel från arenan och den alltid väldigt sammansvetsande gula väggen.
Aldrig har jag sett Klopp så liten. Han älskade det. Men kunde inte visa det och det visste han. Det visste alla. Det behövdes inte heller. Han applåderade lite tafatt tillbaka i riktning mot den gula väggen, log genant som om han inte förtjänade hyllningarna. Sedan intog han sin plats vid mittlinjen, hälsade på den ena efter andra bekanta med blicken vänd mot sina motståndare.
Det var först när domaren blåste igång matchen som Klopp tycktes riktigt bekväm med att vara tillbaka på Westfalen. Stående i nästan alla de 90 minuterna plus tillägg. Speciellt aktiv när Liverpool gick på sina kontringar. Ett återhållsamt (för Klopp) firande vid Liverpoolsledningsmål. Händerna i fickan och blicken nedåt vid Dortmunds kvitteringsmål. Vilt gestikulerande vid felpassar. Det var Klopp som vi lärt känna honom.
Efter matchen ville alla intervjua honom. Alla ville få åtminstone en kommentar, en litet säg av Klopp. Alla andra var statister den här kvällen. Hyllningarna var värdiga och oförglömliga, men inte extrema vilket var precis som Dortmund hade önskat det. Nästa vecka är det återigen dags i Tyskland har man redan börjat ladda batterierna för att få se Klopp igen. Och redan har man börjat sakna honom på tysk mark.