Det blev rätt dramatiskt till slut. Precis när jag förberedde mig på att skriva min text gjorde Bayern München 2-1 och skapade liv i en match som var på mot hjärtstillestånd. Men trots en ambitiös forcering sket det sig för tredje i året i följd i semifinalen av Champions League. En bitter sanning. Men hur mycket den här förlusten än må svida idag, så är jag helt övertygad om att den kommer att vara av värde för en lång tid framöver.
Inför sin sista Champions League med Allianz Arena som hemmaplan valde Pep Guardiola att satsa allt på ett kort. In med Franck Ribéry, Thomas Müller och Jerome Boateng – ut med Juan Bernat, Thiago och Kingsley Coman. Det var ett offensivt val, ett tydligt tecken på att den spanske tränaren ville offra lite av sin dominans och kontroll för ett mer frejdigt och explosivt Bayern mot Atlético Madrid.
Det var ett försök som nästan bar hela vägen hem. Vid 1-0 och straff med Müller vid straffpunkten kändes finalplatsen närmare än någonsin under Guardiola-eran. Det var som om Bayernspelarna kunde känna smaken av San Siro-gräset i munnen. Men spelaren med tre år av komplicerad relation till tränaren lyckades inte bemästra Jan Oblak från straffpunkten. Müller försökte sig på något müllerskt men misslyckades. Och smaken av San Siro försvann.
När Antoine Griezmann sedan retfullt enkelt kunde peta in kvitteringen var San Siro utbytt mot semester. Men Bayern skulle resa sig igen. Arturo Vidal, som var Bayerns gigant i båda matcherna mot Atlético, forcerade sig fram på ett inlägg och serverade med en nick Robert Lewandowski på ett silverfat. 2-1 betydde vittring och Italien verkade helt plötsligt väldigt nära återigen.
Manuel Neuer fick kvittera straffläggningskampen när han tog Fernando Torres straff, något som bara ökade på intensiten och känslan av att Bayern skulle kunna nå hela vägen. Kingsley Coman fick chanser, men saknade precisionen. David Alaba kom närmast 3-1 med ett skott som via Atlético-spelare tvingade Oblak till ytterligare en avancerad räddning. Men det ville sig inte hela vägen. Matchen slutade 2-1 och Bayern München är för tredje året i följd utslaget i Champions League-semifinalerna.
Och det är enkelt att tänka vad som hade skett om inte bortamålsregeln hade funnits. Eller att gå tillbaka och tänka på vad som hade betytt om David Alabas ribbskott från det första mötet bara hade träffat några centimetrar längre ned och studsat in i mål istället för bort från det. Eller om Thomas Müller bara hade satt sin straff, så som han oftast gör. Eller om Griezmann hade sprungit sig offside vid målet. Tänk om. Tänk om. Tänk om.
Sett över två möten var det två högst jämna lag som ställdes mot varandra och där tillfälligheternas pendel slog över en aning till Atlético Madrids fördel. En annan dag hade pendeln slagit över på Bayerns sida. Så pass brutal kan fotbollen vara att det är i dess minsta parametrar som det avgörs. Där varje centimeter kan göra skillnaden och i det här dubbelmötet var det precis så.
För Guardiola betyder uttåget att drömmen om en Champions League-titel i Tyskland är över. Ett bittert nederlag, kanske inte främst för Pep själv men för de människorna som lockade honom till klubben och hade hoppats på att han skulle få kröna sin sejour med att lyfta Champions League-bucklan åtminstone en gång.
Lika kritiserad som Guardiola blev efter förra veckans match, lika hyllad borde han bli efter denna. Bayern spelade strålande fotboll under 90 minuter. Och det mot ett oerhört samspelt Atlético Madrid som förfogar över en defensiv förmåga som andra klubbar i världen bara kunde drömma om. Guardiola satsade verkligen. Han gick ifrån några av sina viktigaste käpphästar, satsade allt på rött och nära var det att han lyckades.
Det var det värdigaste uttåget av de tre för Guardiola.
Det är ett uttåg som också ger hopp om att Bayern ska kunna ta sig hela vägen nästa gång. För till skillnad från förlusterna mot Real Madrid och FC Barcelona, som kändes som kolossala ångvältar som krossade allt Bayern byggt upp, är det inte alls samma besvikelse som dyker upp den här gången. Missförstå mig rätt, det är klart att Bayern är besvikna, men i det här fallet lämnar man efter sig något att bygga vidare på till skillnad från tidigare två år.
Carlo Ancelotti kommer till sommaren in till ett slaget lag, men inte ett förnedrat lag. Tidigare år har Bayern känt sig långt ifrån titeln för att de körts över, nu kommer de snarare kunna knyta nävarna i fickorna och känna att de lika gärna kunde ha stått i finalen. Det knutna nävarna är något som man kommer att kunna bygga vidare på, något som jag personligen tror kommer att passa Ancelotti väldigt bra.
Om Jupp Heynckes hade del i Guardiolas titlar under spanjorens första säsong i klubben, så kommer spanjoren ha stor del i Ancelottis titlar under hans kommande säsonger i klubben. För Guardiola har under sin tid i München lagt ett fundament så bra, så stabilt, så starkt att Ancelotti bara behöver vrida på ett fåtal kranar för att få ut en hel mängd av bayersk fotbollskvalitet.
Även om Guardiola inte blir den som faktiskt får lyfta den där Champions League-bucklan så kommer han att ha en del i det den dagen det sker. Oavsett om det blir nästa år eller om tio år. Så stor inverkan har Guardiola haft på Bayern. Och det är vad som imponerar mer än alla andra titlar som han har lyft i München. Guardiola förändrade bara inte ett lag, han förändrade en hel klubb och det på bara tre år.
Och inte vilken klubb som helst. Utan Bayern München. En klubb som aldrig trodde sig behöva förändras. En klubb vars fundament har varit så starkt att ingen har vågat att ifrågasätta det. En klubb vars framgångar har varit tillräckligt för att säga att det man har gjort har varit rätt. Men på det sättet såg inte Guardiola det. Han såg ett klubb som var i behov av en spelidé, av en tydlig stämpel och idag vet alla precis vad Bayern står för tack vare Guardiola.
Förlusten kommer att svida ikväll och i ett par veckor framöver, det råder det inga tvivel om. För Pep Guardiola blev det ingen Champions League-titel, men när han lämnar klubben så lämnar han så mycket mer än bara titlar bakom sig. Och Bayerns framtid ser ljusare ut än vad den gjort på bra länge. Mycket tack vare Pep.