Tisdagstankar!

XXX

Roma fick med sig tre poäng från sin Serie A-premiär när Edin Dzeko i grevens tid grävde fram en volleyvoffla mot Torino förra söndagen. När sedan Atalanta mönstrade ett ordentligt reservbetonat lag (Europa League-kvalar mot FCK i dagarna) inför hemmapremiären på Olimpico talade mycket för ytterligare en seger och kanske rent av ännu ett rent lakan för Robin Olsen i målet.

Det började också helt planenligt när den ganska så rejält ifrågasatte Javier Pastore trollade in 1-0 med klacken efter bara 60 sekunder, men efter det.., herregud, jag vet knappt vad man ska säga om de 44 minuter som sedan följde. Romaspelarna hade redan gått och duschat i god tro om att biffen redan var grillad. Atalanta behövde knappt anstränga sig för att kvittera, vända på steken och innan paus även göra 1-3 fullt rättvist. Nio skott på mål för de blåsvarta, nio (!) hörnor och nästan 60 procent bollinnehav efter första halvlek. Jag har aldrig under mina 20 år som Romasupporter upplevt en värre överkörning sett till hur svagt motståndet varit på pappret.

Till den andra halvleken debuterade nyförvärvet Steven N’zonzi och mittfältsgeneralen från Sevilla tog omedelbart tag i det som valpiga Cristante inte mäktade med. Roma blev mer rejäla, med Justin Kluivert kom också fart och genombrott och upphämtningen till 3-3 kändes på slutvisslan faktiskt rättvis.

Men vi kan efter (nästan) två omgångar av Serie A (Genua-lagens premiärer sköts upp) konstatera att Juventus redan skaffat sig ett poängmässigt avstånd till två av de största utmanarna, Roma och Inter. Napoli står förvisso på sex poäng, men båda segrarna har kommit från underläge med rejält svajiga inledningar av båda matcherna. Det ska dock sägas att motståndet varit långt ifrån beskedligt, Lazio och Milan, och den gamle Don Carlo Ancelotti har faktiskt imponerat i sin matchcoachning när de ljusblå väl hamnat efter resultatmässigt.

XXX

Trots att Tottenham slog Manchester United med 3-0 på Old Trafford och tog sin tredje raka seger var det José Mourinho som stal showen, som så många gånger förr. Den portugisiske demontränaren valde att demonstrativt ställa sig och applådera de tappra själar som stod kvar på läktaren hela vägen in på slutvisslan och i mitt huvud var det för att köpa sig mandat bland supportrarna när nu alla andra på ett eller annat sätt kommer att ifrågasätta och kritisera honom.

Hans avslutande ord på presskonferensen därefter ringar ännu mer in att det återigen blåst upp till rejäl storm runt honom: “Matchen idag slutade noll tre… tre… tre är också antalet Premier League-titlar jag vunnit, fler än alla de 19 andra tränarna har vunnit tillsammans”.

Jaha? Okej?

Man ska passa sig för att tävla i hjärna och intellekt mot en så pass slipad person som Mourinho, men hur hans PL-titel från 2004 med Chelsea på något sätt ska kunna hjälpa honom i den här stunden går över mitt förstånd. Jag tror ingen försöker ta vare sig heder eller ära ifrån honom, men det är som att han själv inte verkar förstå att dagens världsfotboll – som manchester United så desperat ska och vill tillhöra – inte tittar i backspegeln och lutar sig mot vad som en gång var. Just nu är Manchester United illa ute vad gäller såväl titelstrid, Champions League-platser, europeiska framgångar och attraktionskraft hos världsspelare – och mot det hjälper Mourinhos tre tidigare bucklor (i en annan klubb!) föga.

Det är inte ens september än och redan ropar folk högt efter skilsmässa. Det blir otroligt intressant att följa utvecklingen den närmsta tiden, i synnerhet med tanke på att klubben förlängde hans kontrakt så sent som i januari. Frågan är dock om det finns någon väg tillbaka efter igår?

XXX

Vad gäller Victor Nilsson Lindelöf så blev gårdagskvällen ännu ett argument att använda för alla de som menar att han inte håller måttet. I Sky-studion tyckte till och med Jamie Carragher och Gary Neville synd om svensken eftersom han helt enkelt inte har på den här nivån att göra.

Jag tror att misstagen igår, trots att de inte ledde till några direkta baklängesmål, försämrar Lindelöfs hierarkiska position bland mittbackarna och att det nog blir några veckor med sparsam speltid framöver. Att just mittbacksuppsättningen är den som Mourinho underkänt tydligast på transfermarknaden hjälper inte till, men sett till meriter och status tror jag ett eventuellt tränarskifte dessutom skulle placera VNL bakom Smalling, Jones och inte minst Bailly.

XXX

Inte för att speciellt många skulle gråta blod, men RB Leipzig ser inte ens ut att ha stagnerat i sin utveckling, snarare verkar det som att man gått bakåt och jag undrar var det ska sluta? I våras missade man Champions League, man tappade sin bästa spelare (Naby Keita) och i ligapremiären förlorade man stort (4-1) mot en av toppkonkurrenterna i form av Borussia Dortmund.

Om två dagar har man hyfsat gynnsamma förutsättningar (0-0 på bortaplan) att ta sig förbi Zorya Luhansk och in i Europa League, men jag tror att ett avancemang kan vara en pyrrhusseger för tyskarna. Truppen är relativt tunn och att slåss på två fronter visade sig vara lättare sagt än gjort för dem i fjol.

Förvisso ansluter hela Tysklands mest omhuldade tränare Julian Nagelsmann, men han gör det först om ett år. Vad har man uppnått då? Har verkligen den unge Hoffenheim-tränaren dragningskraften att locka spelare som har betydligt mer lukrativa avtal från andra håll att ta ställning till? Jag är tveksam och jag finner det ganska märkligt att en klubb som satsat så hårt och metodiskt och målinriktat drar i bromsarna när man står vid tröskeln till den absoluta toppen.

XXX

Ikväll har AEK Athen slagläge att nå Champions Leagues gruppspel hemma mot ungerska Vidi, 2-1-seger förra veckan, och detta blott fem år efter klubben ekonomiskt gått under och börjat om i tredjedivisionen. Visst går det fortfarande att hävda att den där omstarten inte riktigt föll i allas goda jord – man strök stora delar av skuldberget genom att förklara sig själva bankrutt – men det är fortfarande ett bra bevis på att vissa klubbar verkligen behöver börja om på ruta ett för att kunna ta sig tillbaka till toppen.

XXX

Imorgon tar Janne Andersson ut sin första landslagstrupp efter sommarens succé-VM och även fast jag personligen hade hoppats på en rejäl nystart rent demografiskt tror jag stora delar av gänget kommer vara detsamma som gick till kvartsfinal i Ryssland. Om det kan man tycka olika, men jag hade i alla fall sett på sommaren som en perfekt slutpunkt för spelare som Andreas Granqvist och Sebastian Larsson. De ska ha tack och respekt för lång, trogen och på sistone en väldigt framgångsrik tjänst i blågult, men nu är det läge att föryngra och satsa vidare mot EM 2020 med en annan, yngre stomme.

Oavsett vad så hoppas jag att det finns plats för Ken Sema och Sam Larsson som båda två inlett sina respektive säsonger i Watford och Feyenoord på ett väldigt bra sätt.

Ny tränare för säsongen i den kungsblå London-klubben är Maurizio Sarri som på bara några år gått från ett obskyrt tränarnamn i den italienska andrahandssorteringen till en av världens mest eftertraktade dirigenter bland världslagens orkestrar.

Han påbörjade något i Empoli som han byggde vidare på och förfinade till perfektion i Napoli. Förvisso genererade inte den bländande tsunami-fotbollen några tunga titlar, men å ena sidan hette värsta konkurrenten Juventus och å andra sidan fanns aldrig den bredd på truppen som krävs för att orka hela vägen in i mål som etta.

Så vi är många som nu förväntar oss att Sarri, tillsammans med sin nye parhäst tillika klubblegendar Gianfranco Zola, ska ta det slutgiltiga steget med sin nydanande, underhållande och på många sätt fenomenala fotbollsfilosofi. Jämför man Chelsea och Napolis förutsättningar som klubbar rent ekonomiskt och truppmässigt så ska det gå att hitta ytterligare en växel, inget snack om saken.

Men vägen dit känns efter dagens insats mot City ganska så lång. Spelmässigt syntes knappt ett enda anfall som ens påminde om Napoli under 90 minuter och defensivt svajade man rejält kring såväl positionsspel, pressavstånd och rollfördelning. Och då har jag inte ens nämnt bolltappen centralt i banan. Nyförvärvet Jorginho (från just Sarris Napoli) hade en jobbig eftermiddag.

Längst fram såg Alvaro Morata  vilsen ut. Cesc Fabregas och Ross Barkley hittade inte alls någon kemi. Pedro kom ingenstans och Marcos Alonso tror jag kommer få det ganska jobbigt i sin nygamla position som ytterback i fyrbackslinjen. Han är som klippt och skuren för att vara vinge, inte för att flytta in, ligga rätt och spela en mot en i egen tredjedel.

Man ska naturligtvis komma ihåg att vare sig Eden Hazard eller Ngolo Kanté fanns med i dagens trupp, två spelare som är några av världens absolut bästa på sina respektive positioner och som självklart lyfter Chelsea både en och två nivåer. Båda två har också varit ryktenas män under sommaren och jag tror Sarri, lagkamraterna och samtliga supportrar håller andan fram till fredag morgon och ber några stilla böner om att de båda stannar i London. Inte heller Willian spelade mycket mer än en halvtimme, men Manchester City saknade idag spelare som Kevin De Bruyne, David Silva och Raheem Sterling och visade ändå alla oss som såg matchen vilken klasskillnad det är på lagen med bara några dagar kvar till Premier League-premiären.

Vi ska såklart inte måla fan på väggen efter några träningsmatcher och en förlust i Community Shield, men Premier League är en betydligt mer skoningslös liga än Serie A, minns bara Frank De Boer som fick lämna Crystal Palace efter fyra omgångar i fjol. Toppskiktets klimat är kanske ännu tuffare och med den mördande konkurrensen om såväl ligatitel som Champions League-platser har en klubb som Chelsea knappast råd att sladda efter från start. Resultaten måste helt enkelt komma, trots att ledordet garanterat lär vara tålamod inledningsvis.

Under de första nio omgångarna möter man Arsenal, Liverpool och Manchester United och det är nog först efter dessa matcher, när oktober ska bli november, som vi verkligen kan börja prata om vad Maurizio Sarri lyckats implementera i Chelsea. Man ska heller inte spela Champions League-fotboll och då jag räknar med att Europa League-elvorna lär präglas en hel del av reserver tycker jag att man ska kunna ställa ganska höga krav på Chelsea i år. Men Manchester City har redan visat vilken nivå som krävs för att toppa en tabell.

Det här blir en oerhört spännande säsong att följa!

XXX

En engelsk ligatrappa ned tog Graham Potters Swansea, med tre svenskar i startelvan (Nordfeldt, Olsson och Asoro), tre poäng borta mot Sheffield United. Det känns glädjande på många sätt, men framför allt  tänker jag på om det här blir säsongen som tar Joel Asoro hela vägen in i ett A-landslag. Janne lär garanterat ha minst ett öga på Wales i höst.