Från bänken till banken

Ni kanske minns den gamla Djurgårdsanfallaren Aleksandar Prijovic? Med sitt långa hår, kaxiga uppsyn och fingervantar i augusti var han onekligen en intressant spelare att följa och det började sannerligen strålande med ett hattrick för blåränderna. Men efter att målen började sina, det där röda kortet när han skallade ut sig själv från en cupmatch och att Erton Fejzullahu blev supportrarnas favorit tror jag ganska få djurgårdare grät blod när han väl lämnade för spel i en turkisk klubb ingen riktigt hade koll på.

Vad som hände sen? Målen började trilla in och polska Legia Warszawa öppnade plånboken för en, skulle det visa sig, strålande investering. Prijovic sköt klubben till cuptiteln, vann en ligatitel och gjorde två mål i Champions League-gruppspelsmatchen mot Borussia Dortmund hösten 2016. I jakten på Athenklubbarna valde grekiska PAOK att identifiera Prijovic som den centrala pusselbiten och det går knappast att såhär i efterhand ge dem fel.

Nu, två år efter att han anslöt, vinkar Aleksandar Prijovic Thessaloniki adjö med två cuptitlar, en grekisk skytteligatitel och ett Europa league-gruppspel innanför västen. Dessutom har han gjort sig själv till serbisk landslagsman och ingick i sommarens VM-trupp utan någon som helst diskussion jämte namnen Mitrovic uppe på topp. Han lämnar dessutom den svartvitrandiga klubben och Pontus Wernbloom i toppen av den grekiska ligan med hela åtta poäng ned till Olympiakos på andraplatsen och mindre än halva serien kvar att spela.

För vadå, undrar väl ni?

Jo, saudiska Al-Ittihad har mött utköpsklausulen på 100 miljoner kronor och ska man tro de i media hyfsat samstämmiga uppgifterna kring Prijovic kontrakt så handlar det om i runda slängar 250 miljoner kronor, en kvarts miljard, över fyra och ett halv år. Man får väl anta att Prijovic skrattar hela vägen till banken och minns oss som dömde ut honom som en medelmåtta way back when med ett välförtjänt leende.

Men han påminner i alla fall mig återigen om hur fort det kan gå i fotbollen. Rätt klubb, ett par mål, en titel och lite medvind i en säsong eller två kan ta en spelare till oanade höjder vad gäller både klubbadresser och lönekuvert. Precis som en skada eller ett tränarskifte kan ändra kurs med 180 grader för någon annan. Erton Fejzullahu står till exempel utan klubb för tillfället efter en tämligen anonym och målfattig tillvaro i Kalmar FF de senaste 18 månaderna. Jag undrar verkligen vad han tänker på när han tänker på sin gamla lagkamrat Prijovic idag?

Fotbollsbranschen är verkligen en skoningslös bergochdalbana, i synnerhet för anfallare vars främsta uppgift är att leverera mål, svart på vitt. Det är på dem man bedöms, värderas, säljs eller släpps. Man ska givetvis ha en del tur, men man måste också ta rätt beslut utanför planen. Således kanske man ska avvakta ett par, tre år med att utvärdera en annan Djurgårdsanfallares dekret att tacka nej till pengarna i Kina för att i stället, enligt egen utsago, ge sin karriär de bästa förutsättningarna att bli så framgångsrik som möjligt.

Men oj vad Bosse Andersson måste slita sitt hår.

XXX

Kan lite på samma tema förstå att West Hams Marko Arnautovic vill göra precis tvärtemot Badji. Han fyller 30 i vår, har med största sannolikhet passerat zenit, lär inte bli köpt av klubbarna högre upp i tabellen och har nu alltså ett direkt löjligt kontrakt på bordet från Kina. Klart han vill sticka, tjäna de bisarra pengarna och tacka för sig. Det måste man bara förstå.

XXX

På allt detta har januarifönstret slagits upp på vid gavel, men förutom Christian Pulisic till Chelsea för knappa 700 miljoner har de riktigt stora bomberna inte briserat ännu (Solanke till Bournemouth får ursäkta). Att Dortmunds amerikanska superlöfte ansluter först till sommaren och att tränare Maurizio Sarri väldigt överraskande svor sig fri från all inblandning i transfern hjälper givetvis också till att förklara känslan av utebliven wow-faktor. Men värvningen är smart – det råder det inga tvivel kring – Pulisic är en fantastisk spelare som är användbar på flera offensiva positioner och dessutom den amerikanska fotbollens affischnamn för många år framöver, en aspekt som givetvis inte ska underskattas när USA på allvar ska göra sig själva till en relevant del av fotbollskartan.

Det har utöver den klara Pulisic pratats en hel del om Callum Wilson, Gonzalo Higuain och nu senast Edinson Cavani för att förstärka en krisande anfallsposition, men det är inte bara inåt i Chelsea den här månaden, utåt är det också en hel del aktivitet då Cesc Fabregas lämnat för Monaco, Gary Cahill ser ut att försvinna till Fulham, Victor Moses placeras i Cardiff och ryktena kring den egna produkten tillika jättetalangen Callum Hudson-Odoi har intensifierats med Bayern München som mer och mer konkret destination på andra sidan bron.

Tränare Sarri verkar starkt emot denna eventuella flytt och jag kan faktiskt inte förstå hur Hudson Odoi tänker här. Visst, visst sjunger både Robben och Ribery på sista versen, men jag kan nämna ett antal unga, offensiva spelare med betydligt tyngre meriter än CHO som flyttat till Bayern och inte kunnat fylla ut kostymen. När Sarri dessutom vädjar till honom att stanna och verkar vara väldigt förtjust i honom tror jag det är ett stort misstag att lämna.

En annan spelare som lär omgärdas av mer eller mindre konkreta uppgifter kommande tre veckor är Real Madrids trollkarl Isco. Efter att till slut ha nått sin fulla potential under Zidane har det senaste året tagit Isco både ett och två steg tillbaka och nu tar han inte ens en ordinarie tröja i Real trots att den spelare som alltid “blockerade” honom, Cristiano Ronaldo, lämnat.

Det ironiska i allt detta är att Ronaldos nya klubb, Juventus, nu ger sig in i jakten på spanjoren. Men hade jag fått bestämma hade Isco följt sin landsman David Silva till Premier League, där Manchester City-mittfältaren i många år visat att det sannerligen finns utrymme och efterfrågan efter Iscos spelstil. United? Chelsea? Kanske rent av ett mot toppen satsande Arsenal för att ersätta Aaron Ramsey? Oavsett vad – Isco är ett kap!

Huruvida Manchester United går efter Isco återstår att se, det vi däremot kan vara säkra på är att klubben även post Mourinho söker en mittback. För trots kontraktsförlängningen med Chris Smalling tror jag alla sett vad Liverpool uppnått med sin värvning av Virgil van Dijk: det går att med en klockren försvarsgeneral styra upp en hel backlinje, men Smalling, Phil Jones eller Eric Bailly har i olika omgångar inte visat sig tillräckligt pålitliga. Lindelöf då? Jag är mäkta imponerad över hans säsong hittills, men jag ser snarare honom som ett perfekt komplement till en tydligare chef.

Romas Kostas Manolas och Fiorentinas Nikola Milenkovic har båda nämnts alldeles för många gånger för att avfärdas som enbart lösa rykten, men jag ser inte riktigt någon av dem axla den mantel som spelare som Jaap Stam, Rio Ferdinand och Nemanja Vidic fortfarande väntar på ska bli upplockad.

Mats Hummels från Bayern München? Ja, varför inte, men tysken fyller 31 i år och min sammanlagda bedömning är att han också passerat zenit.

Det engelska alternativet Harry Maguire från Leicester? Visst har den reslige nickspecialisten otvivelaktiga kvaliteter, men då skulle jag hålla Tottenhams Toby Alderweireld som en över lag bättre spelare. Belgaren ryktades, precis som Maguire, högintensivt till Manchester United redan i somras och när han nu sitter med en utköpsklausul i kontraktet på “blygsamma” 250 miljoner kronor till sommaren kan jag absolut hålla Alderweireld som den bästa affären.

Bortser man dock från prislapp tycker jag Manchester United bara borde rikta in sig på en mittback. Napolis Kalidou Koulibaly är den, enligt mig, överlägset bästa mittbacken i Europa som är tillgänglig för toppklubbarna. Napoli är mycket, men man har ännu inte nått statusen “slutdestination” för de allra störst spelarna. Cavani, Lavezzi, Higuain… alla har lämnat för större uppgifter när president De Laurentiis tyckt buden varit höga nog.

Och här är det inga undantag. Vill man ha Koulibaly kommer man med högsta sannolikhet få betala ett par hundra miljoner mer än vad Liverpool köpte van Dijk för, men “världens rikaste klubb” Manchester United har både råd och inte råd att sitta utan sin egen van Dijk.

Avslutningsvis måste man ju ändå stanna till vid Monacos aningen desperata försök att lösa ett nytt Ligue 1-kontrakt. 36-årige Naldo hämtas från Schalke, snart 32-årige Fábregas från Chelsea och det snackas även en hel del om 35-årige Pepe från Besiktas. Jag vet inte, men att i detta läge sätta sitt hopp till att tre spelare på över 100 år tillsammans ska hitta motivationen att lösa denna högst prekära sits.., nej, jag tror inte riktigt på det.

Men den som lever får se!