POPULÄRA LIGOR

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS

Bokslut 2019

Snart är det dags att lägga fotbollsåret 2019 till handlingarna och blicka fram mot kommande år.

Mitt främsta fokus har legat på Allsvenskan. Ligan som, enligt mig, behåller charmen år ut och år in; trots dess kommersialisering.

Det är dessutom en liga där vinnaren är svår att förutspå. Segraren de senaste fem åren har varit: Djurgården, AIK, Malmö x2 och Norrköping.

När Malmös ekonomiska dominas initierades, efter Europaframgångarna 2014, var jag en aning orolig för att vi skulle få en Himmelsblå vinnare var eviga säsong.

Något som vi sett under perioder i våra nordiska grannligor där Rosenborg och FC Köpenhamn aspirerade på bucklan säsong efter säsong.

Men det har visat sig vara svårt för Malmö FF. De har antagligen haft den starkaste truppen; sett till både bredd och spets. Men en kvalitativ trupp är som bekant inte alltid garanti för guld.

Tränarens, eller tränarnas, påverkan ska definitivt inte underskattas. Titta bara på denna säsongens segrare och firma Bergstrand och Lagerlöfs tränargärning.

Malmö, å sin sida, har haft problem på tränarfronten och skiftat coach ett flertal gånger de senaste åren, och nu är det dags för ännu ett byte när Rösler lämnar.

Att MFF haft en sådan rotation bland tränarna får ses som ett underbetyg.

Jag är minst sagt spänd på Malmös nästa tränarrekrytering – och där en person ska kliva in och arbeta över tid; men leverans lär förväntas kvickt och supportrarna kommer kräva att guldet ska him 2020.

Som vanligt off season händer det saker. Spelare ut, spelare in. Tränare ut, tränare in.

Dessutom vet vi ännu inte vad som händer med Östersunds FK. Besked väntas kommuniceras på måndag.

Min känsla är att elitlicensen klaras och ÖFK får vara kvar i Allsvenskan. Vilket i så fall skulle innebära att IK Brage får ta ny sats i Superettan.

På tränarfronten rör det på sig. Mister Bergstrand ska in i hetluften igen och tar över Kalmar FF (för fjärde gången!). Kan Nanne stabilisera ett stormigt KFF?

I nykomlingarna Mjällby AIF och Varbergs BoIS får Allsvenskan bekanta sig med Marcus Lantz (med Christian Järdler som assistent) och Jocke Persson.

Dessa herrar är vi givetvis bekanta med tack vare deras spelarkarriärer men som tränare har de verkat under toppskiktet i svensk fotboll.

Intressant att se vad dessa kan göra med små resurser och en kvalitativ underlägsenhet i spelartrupp jämfört med många av konkurrenterna.

På tal om Mjällby. Tråkigt att vi inte får se mannen som tog dem upp från division 1 till Allsvenskan.

Milojevic fick inte till en förlängning med Listerlandets stolthet – och inte heller en deal med andra svenska intressenter.

Istället sägs han gå in som Stankovic högra hand i den serbiska storklubben Röda Stjärnan.

Nog hade det varit bra för svensk fotboll att ha kvar honom i landet.

Även om Allsvenskan är oförutsägbar, och kommer nog så vara även i framtiden, ser vi en tydlig trend där ligan delar sig.

Det finns en distinkt topp; en topp som stavas ekonomi – och dessa lag kommer sannolikt alltid tillhöra topp 8.

De mindre klubbarna, med en tajtare ekonomi, kommer få fajtas om mittenplaceringarna samt för överlevnad.

Från kalmarhåll har jag hört någon säga: varje match mot lag på den nedre halvan kommer nästa år vara som en cupfinal, det är där trepoängarna ska in.

Ungefär så som Eklunds Falkenberg tog sig an årets seriespel. De förväntande sig inga poäng mot klubbarna i toppen, men mot klubbarna på nedre halvan skulle poängen håvas in; vilket också gjordes och de klarade ett nytt imponerande kontrakt utan kvalspel.

Trender när det gäller det taktiska är svårt att sia om. Men det kommer inte ske några revolutionerande saker i Allsvenskan.

Däremot tror jag att många lag och tränare kommer att försöka göra sig mer taktiskt flexibla gällande spelsystem.

Inför matcher, men framför allt under matcher; att kunna skifta formationer för att ge sig själva ett övertag.

Detta var Potter mästare på i Östersund. Han kunde skifta spelsystem tre gånger under en och samma match och spelarna anpassade sig utan problem vilket förbryllade motståndaren.

Jag tror också att många lag kommer att lägga tid på att förbättra det höga försvarsspelet; att kunna förhindra motståndarens speluppbyggnad högre upp i planen – och detta i en man-man-markering/press och på så sätt straffa en motståndare nära målet vid bollvinst.

Även den direkta återerövringen står högt på agendan att spetsa till. Flera lag har varit bra på detta i år; exempelvis Malmö och Hammarby. Men överlag finns det mycket att göra här.

Och vad händer med Norlings AIK? Kommer han arbeta vidare på sitt strikta #1-5-3-2 eller kommer ett nytt system och arbetssätt implementeras under försäsongen? Inte alls omöjligt att han kasserar Ventura-influenserna för något annat (#1-4-3-3?).

Nu stänger vi 2019, och ser fram mot nästa högintressanta allsvenska säsong.

Johan Israelsson

Manchester City vs. Manchester United; och sylvass omställningsfotboll

Derbydags.

Den regerande mästaren – Manchester City – mot den mesta mästaren – Manchester United.

Det var enkelt, att på förhand, spå matchens karaktär; ljusblå possessionfotboll mot djävulsröd omställningsfotboll. Och precis så blev det.

City bjöd dock inte på någon kontrollerad och vägvinnande fotboll.

Tvärtom. De hade bekymmer med att få igång det nätta och snabba kombinationsspelet – och framför allt hade man trassel med att få in bollen i spelyta 2 och därifrån hota United.

Berodde Citys problem på att man själva inte kom upp i nivå? Möjligt. Men framför allt trasade United sönder City och fick precis matchen dit man ville.

De första 30 minuterna på Ethiad Stadium var ruggiga från United sida. Det var ett starkt kollektiv som hade en tydlig taktisk plan där allt klaffade; såväl offensivt som defensivt.

Strategin löd: försvara lågt, reducera Citys spelyta 2 och 3 samt ställ om på djupledshoten längst fram.

Utd för lågt

Ett par som hade en nyckelroll i förhindrande av speluppbyggnaden var Fred och McTominay, på Uniteds centrala mittfält, som tillsammans mittbackarna Lindelöf och Maguire bildade ett robust och tajt centralblock. Det var inte många gånger City fick in bollen i sin favorityta; mellan motståndarens mittfält och backlinje.

Utd block

Fred och McTominay täckte inte bara ytor centralt utan bägge hade som uppgift att agera understöd till ytterbackarna på sin respektive sida. Detta bidrog till att City hade problem med att skapa numerärer i korridorerna.

CM FREDCM MAC

Vid bollvinst, för Uniteds del, var det tydligt vad man ville göra. Ta bollen framåt och attackera ett City i obalans med främst Rashford, Martial, Lingard och James.

Sekvens 1:

UTD om 1UTD om 2UTD om 3UTD om4

Sekvens 2:

Hörna 1Hörna 2Hörna 3Hörna 4Hörna 5

Det var ett United, som i första halvlek, även kunde ta sig fram genom att ta spelyta för spelyta med ett kontrollerat passningsspel vilket sekvensen nedan visar. City kommer fel i sin höga man-man-press och då blir det besvärligt.

SPela ur 1Spela ur 2Spela ur 3Spela ur 4Spela ur 5Spela ur 6Spela ur 7

Uniteds 2-0-resultat (där bägge mål kommer ifrån omställningslägen) i halvtid var i underkant. Det hade kunnat, och kanske borde varit, en större ledning.

Under den andra halvleken hade City fortsatta problem med att skapa kvalitativa målchanser, och Uniteds arbetssätt var intakt. Dock inte på ett lika vägvinnande sätt som under första halvlek och framför allt längden på anfallen blev kortare och kortare.

City-forceringen bidrog till en Otamendi-reducering i slutskedet av matchen men närmare än så kom inte Peps gubbar.

Stark och viktig seger för Manchester United som haft en trög säsong hittills. Två raka segrar mot kvalitativt motstånd gör att man närmar sig CL-platserna.

Men.

Ska vi redan nu gratulera Liverpool till ligasegern, eller ska vi lugna oss några omgångar till…?

Johan Israelsson

Manchester City vs. Manchester United; och sylvass omställningsfotboll

Derbydags.

Den regerande mästaren – Manchester City – mot den mesta mästaren – Manchester United.

Det var enkelt, att på förhand, spå matchens karaktär; ljusblå possessionfotboll mot djävulsröd omställningsfotboll. Och precis så blev det.

City bjöd dock inte på någon kontrollerad och vägvinnande fotboll.

Tvärtom. De hade bekymmer med att få igång det nätta och snabba kombinationsspelet – och framför allt hade man trassel med att få in bollen i spelyta 2 och därifrån hota United.

Berodde Citys problem på att man själva inte kom upp i nivå? Möjligt. Men framför allt trasade United sönder City och fick precis matchen dit man ville.

De första 30 minuterna på Ethiad Stadium var ruggiga från United sida. Det var ett starkt kollektiv som hade en tydlig taktisk plan där allt klaffade; såväl offensivt som defensivt.

Strategin löd: försvara lågt, reducera Citys spelyta 2 och 3 samt ställ om på djupledshoten längst fram.

Utd för lågt

Ett par som hade en nyckelroll i förhindrande av speluppbyggnaden var Fred och McTominay, på Uniteds centrala mittfält, som tillsammans mittbackarna Lindelöf och Maguire bildade ett robust och tajt centralblock. Det var inte många gånger City fick in bollen i sin favorityta; mellan motståndarens mittfält och backlinje.

Utd block

Fred och McTominay täckte inte bara ytor centralt utan bägge hade som uppgift att agera understöd till ytterbackarna på sin respektive sida. Detta bidrog till att City hade problem med att skapa numerärer i korridorerna.

CM FREDCM MAC

Vid bollvinst, för Uniteds del, var det tydligt vad man ville göra. Ta bollen framåt och attackera ett City i obalans med främst Rashford, Martial, Lingard och James.

Sekvens 1:

UTD om 1UTD om 2UTD om 3UTD om4

Sekvens 2:

Hörna 1Hörna 2Hörna 3Hörna 4Hörna 5

Det var ett United, som i första halvlek, även kunde ta sig fram genom att ta spelyta för spelyta med ett kontrollerat passningsspel vilket sekvensen nedan visar. City kommer fel i sin höga man-man-press och då blir det besvärligt.

SPela ur 1Spela ur 2Spela ur 3Spela ur 4Spela ur 5Spela ur 6Spela ur 7

Uniteds 2-0-resultat (där bägge mål kommer ifrån omställningslägen) i halvtid var i underkant. Det hade kunnat, och kanske borde varit, en större ledning.

Under den andra halvleken hade City fortsatta problem med att skapa kvalitativa målchanser, och Uniteds arbetssätt var intakt. Dock inte på ett lika vägvinnande sätt som under första halvlek och framför allt längden på anfallen blev kortare och kortare.

City-forceringen bidrog till en Otamendi-reducering i slutskedet av matchen men närmare än så kom inte Peps gubbar.

Stark och viktig seger för Manchester United som haft en trög säsong hittills. Två raka segrar mot kvalitativt motstånd gör att man närmar sig CL-platserna.

Men.

Ska vi redan nu gratulera Liverpool till ligasegern, eller ska vi lugna oss några omgångar till…?

Johan Israelsson

Tottenham vs. Olympiakos; och den speciella tränaren är tillbaka

Den speciella tränaren – José Mourinho –  är tillbaka på den stora scenen. Tillbaka i London, dock inte i de nordvästra delarna där han hängt förut, utan i den norra delen av staden; hos Tottenham.

Den så uppskattade argentinaren Pochettino ut. Den halvt kontroversiella demontränaren Mourinho, med ett curriculum vitae av modell större, in.

I sin Spurs-debut städades West Ham av på bortaplan. Det såg ut att bli en klar seger för Tottenham, men Hammers stod för dubbla reduceringar, vilket hyfsade till siffrorna.

3-2-seger för Tottenham och Mourinho; vilket var minst sagt välbehövligt med tanke på lagets resultatrad och tabelläge.

Nu var det dags för hemmadebut på Tottenham Hotspur Stadium när veckans CL-omgång skulle inledas. Motståndet var den grekiska giganten Olympiakos.

Förutsättningarna var glasklara. Seger (och möjligtvis oavgjort) skulle innebära avancemang till utslagsrundorna. En förlust och Tottenham skulle behöva spela med kniven på strupen på Allianz Arena mot Bayern München.

En nästan identisk elva (minus vb-skifte) som startade i PL fick också chansen i CL. Och när Tottenham hade bollen under kontroll samt arbetade med sin speluppbyggnad såg utgångspositionerna ut enligt nedan.

SU hela laget

Gällande förhindrande av Olympiakos speluppbyggnad försökte Tottenham i regel fånga motståndaren högt upp i planen där forwards tillsammans med yttermittfältarna tryckte in pressen.

Förhindra 4 raka högt

I de bakre regionerna låg de med sin fyrbackslinje med tillhörande mittfältsskydd som skulle styra motståndaren ut mot de yttre korridorerna.

Förhindra 4 + 2

Mourinho är mer känd för att kunna organisera upp ett försvarsspel än att spela en sprudlande attackfotboll.

Just ett organiserat försvarsspel såg vi inte riktigt under den första halvleken. Tottenham var ihåliga och lät sig spelas igenom samtidigt som taffliga individuella försvarsingripande ställde till det.

Grekerna gjorde första målet efter att Rose stökat till det och gett bort bollen i spelyta 2 och där skicklige El Arabi fintade bort Winks och gav sig in i den centrala korridoren och pricksköt in ledningsmålet.

Inte nog med det. Olympiakos skulle också göra kvällens andra mål på en fast situation; efter ännu ett svagt försvarsingripande både från individer och ett samlat kollektiv.

Mourinho agerade direkt och satte in kreativitet i form av Eriksen och där rollspelaren Dier offrades.

Matchuret på 29 minuter. Tottenham vaknade till liv.

Dele Alli-reducering på stopptid av första halvlek. Kane-kvittering, med hjälp av en kvick bollkalle, fem minuter in i den andra halvleken.

Med tanke på att Bayern hade ett stadigt grepp nere i Belgrad räckte ett kryss för Tottenham-avancemang; men det mål som definitivt bidrog till avancemanget var 3-2-målet:

Aurier 1Aurier 2

I denna sekvens får Tottenham betalt för sitt arbetssätt med att skicka upp högerback Aurier i en hög utgångsposition i det offensiva spelet. Han glöms bort, tackar och tar emot, och dundrar in det förlösande målet.

Kane satte sedan den definitiva spiken i kistan och slutresultatet skrevs till 4-2.

Onekligen känns både Premier League och Champions League mer färgstarkt med The Special One som boss för ett lag och inte sittandes i en Sky-studio.

Det ska synnerligen bli intressant att följa Mourinho och hans Tottenham framöver; såväl på planen – gällande taktik och arbetssätt – som vid sidan av planen där han lär leverera citat samt käbbla med pressen.

Johan Israelsson

Rumänien vs. Sverige; Forsberg-briljans och EM-klara

Arena Națională i Bukarest kunde det svenska landslaget säkra en plats till Europamästerskapet 2020.

Ett EM som är unikt i sitt slag med tanke på att denna upplaga spelas i ett gäng olika länder.

Grupp A: Baku och Rom

Grupp B: Köpenhamn och Sankt Petersburg

Grupp C: Amsterdam och Bukarest

Grupp D: Glasgow och London

Grupp E: Bilbao och Dublin

Grupp F: Budapest och München

Sverige levererade på den stökiga arenan i den rumänska huvudstaden; och en stark första halvlek bäddade för seger vilket bidrog till Andersson-tårar och en kvitterad EM-biljett.

Kollektivet var starkt – offensivt som defensivt – och flera spelare lyste. Den som glänste mest av alla var Emil Forsberg.

Han var återigen sådär Forsberg-bra och spelade försvarsspel på kanten och anfallsspel centralt; precis enligt kalkylen.

Sverige, tog från start, kontroll på bollen och matchen och hittade rätt i sina offensiva utgångspositioner.

SPeluppbyggnad

I och med att Sverige flyttade bollen mellan sig med ett skarpt passningsspel hade Forsberg allt som oftast möjlighet att positionera sig i sin favorityta; ytan mellan motståndarens back- och mittfältslinje, det vill säga spelyta 2.

Detta bidrog till att relationer och trianglar kunde bildas på många olika ställen på planen samtidigt som vänsterback Bengtsson fick en högre utgångsposition.

I offensiv riktning regisserade Forsberg det mesta från sin ”nr. 10-position”. Han var aktiv både vid offensiva omställningar där en motståndare i obalans utmanades samtidigt som Forsberg skapade oreda mot ett uppställt och organiserat försvar.

Speluppbyggnad där Granqvist söker Forsberg mellan linjerna mot ett uppställt och organiserat Rumänien:

Foppa 10.Foppa 10,,Foppa 10...

Offensiv omställning där diagonal passning längs marken hittar upp mot Forsberg i den centrala korridoren i spelyta 2:

Foppa anfall 1Foppa anfall 2Foppa anfall 3Foppa anfall 4

Det var dock inte på detta sätt som Sverige spräckte målnollan på Rumänien. Anfallet, eller Forsbergs individuella prestation, utgick från hans defensiva utgångsposition till vänster. Stark aktion av Forsberg och en riktig målskytte-nick från Bergs panna.

Mål 1Mål 2Mål 3Mål 4Mål 5Mål 6Mål 7

Om Sveriges första mål var frukten av individuell briljans var Quaisons 2-0-mål konträr; en kollektiv fin prestation där många spelare står för fina aktioner. Med som utan boll.

Och jag vågar påstå att det är inövade mönster och samarbeten; inte minst mellan forwardsparet.

Robin mål 1Robin mål 2Robin mål 3Robin mål 4Robin mål 5Robin mål 6

Nestor Andersson, med glädjetårar porlande ur ögonen vid slutsignalen, har löst ännu en mästerskapsbiljett åt sitt land. Viktigt. Och starkt.

Det är bara att lyfta på hatten, luta sig tillbaka och se fram emot det annalkande EM-slutspelet.

Johan Israelsson

Kalmar FF vs. IK Brage; och en mardrömssäsong med ett lyckligt slut

Bokslut för Allsvenskan. 30 högoktaniga omgångar är spelade och likaså ett kvalspel.

Djurgårdens IF svarade för en suverän säsong och fick titulera sig Svenska Mästare – efter att ha hamnat i brygga – i Norrköping. Mäkta imponerande säsong från Bergstrand och Lagerlöfs mannar.

AFC Eskilstuna tog med sig GIF Sundsvall ner i Superettan. Falkenberg överlevde mirakulöst efter ett sent segermål i sista omgången. Hatten av för Eklund och laget vid havet.

Falkenbergs sena segermål gjorde så att Kalmar FF slank ner på den ångestfyllda kvalplatsen och mardrömssäsongen tvingades pågå ett par matcher till.

För en mardrömssäsong har det verkligen varit för smålänningarnas del. Målsättningen, inför säsongen, låg på en stabil mittenplacering och utvecklande av spel- och arbetssätt samt förädlande av unga spelare som skulle kunna ge föreningen fin och välbehövlig avkastning.

Men så har det inte blivit. Långt därifrån. Kulmen nåddes när tränare Magnus Pehrsson och supportrarna – inför öppen ridå – stod och skrek på varandra.

Pehrsson valde att lämna sitt uppdrag. Hans kompanjon, Jesper Norberg (tf. sportchef och assisterande tränare) blev arbetsbefriad under kvalspelet.

Jens Nilsson – akademichefen – beordrades upp som huvudtränare och tog med sig de två U19-tränarna Stefan Larsson och Jörgen Petersson.

I den sista omgången, mot Sirius, behövdes en seger. Det slutade dock med en 3-0-förlust.

Men i kvalet, mot klassiska IK Brage, gick laget samman och löste ett nytt allsvenskt kontrakt. En relativ stabil bortamatch uppe i Borlänge gav resultatet 2-0 med sig hem till returen på Guldfågeln Arena.

Efter ett stökigt slut på returmatchen stod Kalmar FF som vinnare efter det sammanlagda resultatet 4-2.

Alltså 2-2 i returen vilket betydde att Kalmar, på sina 16 hemmamatcher, endast vann en match. Tung säsong för den kräsna Kalmarpubliken. Minst sagt.

Det har gått att skönja en del justeringar i Nilssons KFF. Exempelvis spelade man ett #1-4-2-3-1-system mot Sirius. Det bar dock inte frukt och avsaknaden av främst Viktor Elm var monumental.

V.Elm var tillbaka till den första kvalmatchen och visade hur värdefull han är för laget. Tillbaka var också fembackslinjen som vi har kunnat se under större delen av säsongen.

I dagens andra kvalmatch spelade Nilsson vidare med samma system; utan V.Elm som hade knäproblem.

Matchplanen var tydlig. Kalmar FF ville slå vakt om sin 2-0-ledning och prioriterade försvarsspelet och att ha laget lågt och kompakt med tydlig styrning mot de yttre korridorerna.

Förhindra speluppbyggnad (11 spelare):

Förhindra 1

Förhindra speluppbyggnad (10 spelare):

Förhindra 2 

Kalmar FF fick matchen dit de ville och efter Alitis 1-0-mål i matchminut 60 kändes det klart.

Hallberg, som suttit i Pehrssons frysbox, tinades upp av Nilsson och han tackade för förtroende genom att kontra in 2-0-målet.

Stök och bök och långa bollar in i straffområdet gjorde att Brage (med en man mer) både reducerade och kvitterade innan slutsignalen ljöd.

Den brutalt stökiga KFF-säsongen slutade lyckligt. Det var stor glädje och lättnad från spelare, ledare och supportrar.

Men det finns ett stort arbete att göra inom många olika områden i föreningen; inte minst på tränarsidan där interimslösningen Nilsson inte ser sig som en permanent lösning.

Allsvenskan är slut. Nu väntar en melankolisk tid där längtan inför kommande säsong kommer att vara stor på sina håll.

Johan Israelsson

Allsvenskan 2019; avgörandet

Den avslutande omgången av Allsvenskan 2019 är här. Och ligan lever sådär charmigt i allra högsta grad; såväl i toppen som botten.

På lördag, klockan 13.00, inleds säsongens sista matcher. Runt klockan 13.45, det vill säga i halvtidsvilan, kommer det fortsatt vara ovisst i bägge ändar av tabellen.

Det kommer vara jobbigt tajta matcher på sina håll och många supportrars puls lär skena. Detta drama kommer att avgöras i slutminuterna.

Hyperintressanta matcher i form av:

IFK Norrköping vs. Djurgårdens IF

Kan ett hemmastarkt Peking neutralisera Djurgårdens offensiv med sin fembackslinje? Inte alls omöjligt. Norrköping har i sina senaste 10 kamper endast släppt in mål i två av dem. I resterande matcher har Östgötarna varit brutalt stabila. Dessutom gör de mål. Fler mål än vad serieledarna Djurgården mäktat med (52 mål vs. 51 mål). Men Djurgården, å andra sidan, har endast släppt in 17 baljor. Och Norrköping behöver ju göra mål och vinna matchen för att sätta käppar i hjulet för den tydligaste guldkandidaten som säkerligen ser fram emot nattstök på Brillo.

Hammarby vs. BK Häcken

Bajens charmoffensiv lär fortsätta och på ett kokande Tele2 Arena vinner man mot BK Häcken. Ett Häcken som i vissa skeden påminner om Hammarby; arbetssätten är liknande främst i offensiv riktning samt kring speluppbyggnaden.

Örebro SK vs. Malmö FF

I ultra-MFF-ikonen Markus Rosenbergs sista (allsvenska) match kommer vi att få se två lag med en tydlig fembackslinje som i mångt och mycket försöker spegla varandra gällande förhindrande av speluppbyggnad. Malmö kommer dock att gå in i matchen med full kraft och vara framåtlutat för att göra så många mål som möjligt; för tabelläget kan ju avgöras via en målskillnadsaffär.

AIK vs. GIF Sundsvall

Förra året vid den här tiden satt AIK i förarsätet och fick också lyfta bucklan mot Kalmarskyn. Nu summeras en säsong som inte riktigt blivit som man tänkt sig. En fjärdeplats. Ej godkänt för en klubb av denna kaliber. Tony Tigers Sundsvall har inga livlinor kvar och måste superskrälla på Friends Arena och försöka hålla tätt bakåt samtidigt som man får jaga fasta situationer offensivt och hoppas på utdelning. Tufft läge för Norrlänningarna – och nog huserar de i Superettan 2020.

Falkenbergs FF vs. AFC Eskilstuna

Ett hårt arbetande Falkenberg, som hela tiden köpt tabelläget och vetat om att risken är stor att de åker rakt ut, kan klara sig kvar i allsvenskan utan att behöva kvala. Då måste man vinna matchen mot AFC; och chansen är stor att man gör det på ett tungsprunget naturgräs på västkusten. Framför allt efter självförtroendeboosten i Kalmar under förra helgen.

IK Sirius vs. Kalmar FF

Vad ska man säga? I min kära hemstad Kalmar har det onekligen varit stökigt den senaste tiden. Det är ett lag som över en hel säsong presterat långt ifrån den nivå som förväntats av dem. Och vem är ansvarig för resultaten? Jo, huvudtränaren. Magnus Pehrsson har varit ifrågasatt under stora delar av säsongen, och Kalmar har inte haft råd att skicka ännu en tränare. Men. Under dagen kom beskedet att Pehrsson självmant avgår. Två dagar innan avgörandet. Helt klart en surrealistisk situation för många inblandade. In välkomnar vi Jens Nilsson (Oh-ah Super-Jens!) som tar hand om huvudansvaret tillsammans med U19-tränarna Jörgen Petersson (tidigare ass till Swärdh) och Stefan Larsson (har ett gäng KFF-matcher i bagaget). På andra sidan tränarbänken står deras förre arbets- och lagkamrat (bägge har lirat med honom): Henrik Rydström. KFF-ikonen Rydström kan alltså skicka sin gamla förening rakt ner i Superettan-avgrunden. Röda bröderna behöver en seger för att vara helt på det klara med att det blir allsvenskan även kommande säsong och därmed inleda en välbehövlig restaurering. Får vi se ett framåtlutat Kalmar FF som spelar likt sitt U19-lag? Ett lag som varit ett av Sveriges mest framgångsrika de senaste säsongerna? Ja, jag tror det.

(Övriga matcher, som inte är lika heta som ovanstående, är: IFK Göteborg vs. Östersunds FK och Helsingborgs IF vs. IF Elfsborg).

Jag får nästan nypa mig i armen. Avgörandet vi erbjuds känns nästan för spännande för att vara sant.

Ge mig lördag. Ge mig sista kvarten av slutomgången. Då avgörs allt. Rysare.

Johan Israelsson

Djurgårdens IF vs. Örebro SK; speluppbyggnad och tydlighet

Tränarparet Bergstrand och Lagerlöf klev in i Djurgårdens IF för mindre än ett år sedan.

Det talades om målsättningen att hota om Europaplatserna varje år och om man gör rätt över tid finns chansen att man blir bäst.

Som sagt; det är inte ens ett år sedan den så väl kompletterade demon-duon äntrade Kaknäs och värst mycket tid har man inte behövt för att bli bäst.

För just bäst är Djurgårdens IF i detta nu. Efter 29 spelade omgångar. Och chansen är stor att de är bäst efter slutomgång 30.

Poäng borta mot IFK Norrköping skulle betyda att Lennart Johanssons pokal följer med hem till Sture P för guldbankett.

Personligen är jag djupt imponerad över det tränarhantverk Bergstrand och Lagerlöf visat upp under sitt första år i klubben.

Kryddat med ett gott Super-Bosse-jobb som sportchef (många bra signeringar både inför och under säsong) bör tilläggas.

Djurgården har varit taktiskt flexibla när det krävts; såväl i offensiven som defensiven. De är svåra att skapa målchanser på samtidigt som de har ett brett register när det gäller att komma till avslut och göra mål.

När spelet hackat och de riktigt heta målchanserna i öppet spel varit lätträknade har de tagit till fasta situationer (Danielson framför allt) för att tråckla sig ur dödlägen vilket visat sig vara ett guldvapen.

Men mest av allt känns det som att relationerna – samarbetet – internt bland spelarna är så oerhört tydligt och starkt.

Detta var främst något jag satt och tittade på i kampen mot Örebro SK. En match som Djurgården vann med 3-0; utan att direkt förta sig mot ett ungt och sorglöst ÖSK.

Jag fokuserade på utgångspositioner och rörelsemönster i Djurgårdens speluppbyggnad.

De är strikta på ett antal saker i sin speluppbyggnad. De går alltid isär med de bägge mittbackarna samtidigt som ytterbackarna breddar och tar utgångspositioner ett gäng meter ovanför mittbackarna.

Ytterbackarna kommer oftast i linje med de två centrala mittfältarna – Karlström och Ulvestad – men där den offensiva centrala mittfältaren – Edwards – roterar ner vid behov och då roterar någon av de andra centrala fältarna upp i spelyta 2; samtidigt som de bildar en triangel internt och centrala mittfältsspetsen länkar samman med forwarden.

Djurgården har alltid en central rektangel i speluppbyggnaden: två mittbackar och två centrala mittfältare. Vid eventuella bolltapp i speluppbyggnaden är de väl skyddade av detta granitblock.

SpeluppbyggnadSpelupp 2

Yttermittfältarna utgår (förmodar jag) ifrån en del principer som de har uppsatta beroende på var bollen finns och hur spelarna rör sig internt samt hur motståndarens utgångspositioner är när det gäller att förhindra speluppbyggnad.

Det finns en flexibilitet (och kreativitet) där de arbetar brett, i de yttre korridorerna och letar numerärer tillsammans med sin ytterback, och dels kliver in i planen för att kombinera centralt (Ring är fin här) och lämnar yttre korridor öppen för ytterback att störta fram i.

Kombinationer centralt

När man sitter som jag gjorde idag, med ett fågelperspektiv på matchen tack vare tillgång till Spiideo, blir allting väldigt tydligt.

Och tydligt är bra. I framgångsrika lag hör man ofta spelarna säga: det är väldigt tydligt, alla vet vad man ska göra.

Onekligen vet DIF-spelarna exakt hur de ska agera i de olika skedena av spelet; något tränarduon ska ha en stor eloge för.

(Bilderna är från Spiideo)

Johan Israelsson

Hammarby IF vs. Malmö FF; och en rörlig offensiv

Den finaste ligan i världen är tillbaka efter ett landslagsuppehåll. Vi är inne på omgång 28 av 30.

Och det är fortsatt superintressant – både i toppen och botten.

Nu var det dags för topp-fajt på Tele2 Arena mellan seriens mest formstarka lag; Hammarby IF och Malmö FF.

I potten låg en serieledning och där bägge lagen tvingades avvara några av sina allra bästa spelare: Christiansen i MFF och Tankovic i Bajen.

Tyngst avbräck? Svåååårt att svara på… Formidabla spelare som varit mycket viktiga för sina respektive lag under säsongen.

Hur som helst. Malmö initierade kampen starkt och där Hammarby hade bekymmer med motståndarens höga press.

MFF kryddade den höga pressen med en stark och direkt återerövring vid bolltapp vilket gjorde att Malmö kunde trycka ner Hammarby i planen.

Hög press MFFPress MFF högt bejmoPress MFF högt bejmo 2

Som bilderna symboliserar hade Malmö många spelare på Hammarbys planhalva och gjorde det svårt för grönvita i deras speluppbyggnad.

Istället för att arbeta med bollinnehav och passningar genom lagdelar blev det ett längre och mer svårkontrollerat spel; ett spel som Hammarby inte vill spela.

Beijmos press (pressade stundtals tillsammans med forwards i förstapressen) samt mittback Larssons höga utgångsläge ser man inte varje match. Och det var tydligt att Malmö ville störa Hammarby tidigt och att de styrde pressen mot vänsterback Widgren.

Billborns arbetssätt, när det gäller att förhindra speluppbyggnad, har i regel varit genom höga utgångspositioner. Under vissa skeden av spelet såg det ut så i denna batalj också, men främst låg Hammarby i lägre utgångspositioner och bevakade sin planhalva med i princip hela laget.

Bajen hög press man-manBajen låg press5-back Bajen

Malmös starka inledning kom av sig, mycket på grund av att press- och försvarsspel slutade fungera, och Hammarby bjöds på ytor och tid att spela loss bollen.

Bajen spela ur pressBajen spela 2Bajen spela 3Bajen spela 4Bajen spela 5Bajen spela 6

Det är ovanligt att se Malmö bli genomspelade på ett så enkelt sätt. Normalt är de skickliga på att hålla motståndaren utanför sig; i de yttre korridorerna.

Det är inte heller särskilt vanligt att se Malmö släppa in mål när de är samlade och organiserade. Vilket var fallet vid 1-0-målet (och även 2-0-målet).

1-0.1-0..1-0...1-0....1-0.....1-0......1-0........

Hammarby står för flera offensivt fina aktioner men Malmös agerande, och tveksamma samarbete defensivt, lämnar många frågetecken.

Nedan ännu en fin Hammarbyaktion och där Malmö har liknande problem som vid 1-0-målet när det gäller press och samarbete i försvarsspelet.

Läge 1Läge 2Läge 3Läge 4Läge 5

Som sagt; det är ovanligt att se ett så starkt och tryggt lag som Malmö ha så pass stora problem defensivt. Laget har som bekant släppt in minst mål i allsvenskan så här långt.

Varför har de problem just i denna match? Jo, på grund av Hammarbys offensiva skicklighet.

Hammarbys anfallsspel är bäst i allsvenskan. Många spelare rör sig utan boll, de arbetar med platsskiften och nyttjar ett och två tillslag vilket gör det oerhört svårt för en motståndare att organisera sig.

På bilderna nedan ser vi exempel på just offensiva rörelser som Hammarby gör. I dessa sekvenser är det motrörelser: en spelare möter, en spelare går bakom. Detta ställer klassiska frågor till motståndaren och skapar oreda.

I bägge situationer följer mittback Larsson ”sin” spelare (trots att spelaren inte har eller får bollen) vilket gör att det öppnas upp en attraktiv yta bakom honom och där Bengtsson tvingas aktivera sig och ta ett beslut kring sin positionering.

Sekvens 1:

Yta bakom EL 2

Sekvens 2:

Yta bakom EL 3 - ny situation

Under den andra halvleken sjönk Hammarby stundtals väldigt djupt och ett MFF-tryck kunde etableras.

Det blev dock inga Himmelsblå mål denna gång – utan det var Hammarby och Magyar som fick sista ordet och punkterade tillställningen i slutminuterna med matchens andra mål efter en Bojanic-frispark.

Det är svårt att inte förundras och imponeras över Billborns Hammarby, som i skrivande stund, toppar den allsvenska tabellen.

Två omgångar kvar!

Johan Israelsson

IFK Göteborg vs. BK Häcken; och ett tydligt offensivt arbetssätt

IFK Göteborg har gått från klarhet till klarhet under säsongen. Ett lag som få trodde på inför ligastart men som överraskat – och vuxit fram – till ett relativt komplett lag som är bra i många skeden av spelet.

De har visat upp ett starkt försvarsspel inkluderat ett återerövringsspel av hög klass samtidigt som det – i offensiven – sprudlat; såväl på kollektiv som individuell nivå.

Inför hemmakampen mot BK Häcken hade Blåvitt samlat ihop lika många poäng som sin antagonist – 45 stycken – vilket betydde delad sjätteplats för de bägge lagen.

Säkerligen en plats Göteborg varit nöjda med inför säsongen, och en placering Häcken varit mindre nöjda med.

Hur som helst. Häcken har länge varit kända för sin offensiva fotboll där de gör mål på många olika sätt. Göteborg, å sin sida, har famlat och letat sig fram till ett arbetssätt som ska fungera i offensiv riktning.

Arbetet initierades förra säsongen genom Asbaghi; och det under året utvecklats rejält. Säkerligen har assistent-Sibila varit starkt bidragande här också.

Personligen tycker jag Göteborg är bland det bästa i serien på att spela sig ur en press och därifrån attackera en motståndare i obalans.

Blåvitt är mycket skickliga på att byta korridor snabbt när de vunnit bollen. Och då är det inte genom längre bollar, utan snarare genom kortare – snabba kombinationer – följt av en diagonal boll längs marken ut mot motsatt inre/yttre korridor. Och därifrån finns det möjlighet att attackera med både ytterback och yttermittfältare och hitta numerärer.

Under främst den första halvleken såg vi detta arbetssätt åtskilliga gånger; vilket ställde till det ordentligt för Häcken.

Sekvens 1:

2 IFK 12 IFK 22 IFK 32 IFK 4

Sekvens 2:

Skärmbild 1skärmbild 2skärmbild 3skärmbild 4Skärmbild 5

Sekvens 3:

3.1 IFK3.12 IFK3 IFK 23 IFK 33 IFK 53 IFK 6

Sekvens 4 (vilket drömmål det kunde blivit!):

4.1 IFK4 IFK 14 IFK 34 IFK 44 IFK 54 IFK 64 IFK 7

I dagens mållösa kamp byggde IFK upp många sådana anfall men där den så viktiga slutprodukten saknades.

Men vi har sett IFK Göteborg göra en hel del mål genom detta (tydliga) offensiva arbetssätt och det är ingen slump; går man ner på Kamratgården och tittar på träningarna nöter dem säkerligen detta vecka ut och vecka in.

Johan Israelsson
ANNONS
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

Skapa ett gratis konto eller logga in för att få en anpassad nyhets- och matchupplevelse av Fotbollskanalen. Följ dina favoriter:

Spelare
Lag
NYHETLigor & turneringar
NYHETBloggar & poddat
Samma konto på Fotbollskanalen, C More och TV4 Play.
Skapa konto