Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

VM-guld, VM-guld, VM-guld!

Det är lite mer än ett dygn sedan titeln bärgades. Känslorna har lugnat ned sig. Jag har fått tid och lite, med betoning på lite, distans från vad som egentligen skedde på Maracana-stadion i Brasilien. VM-finalen blev inte alls som jag tänkt mig, förutom att Tyskland i slutändan vann.

Mardrömsbeskedet innan match

När startelvan släpptes var det inga förändringar från semifinalen mot Brasilien. Det var inte heller särskilt förvånande. Varför skulle Löw byta ut ett lag som spelat i princip felfritt? Men när jag följde Twitterflödet – ett flöde som har varit strålande under VM-turneringen från tysk front då jag har fått reda på saker långt innan svensk tv har uppdaterat om samma information – så fick jag reda på att Khedira inte skulle starta, vadproblem skrev det tyska fotbollsförbundets pr-människa (andra rapporterade om magproblem och ljumsksträckningar av någon anledning). Av alla spelare i laget så kändes det som om Khedira var en av de som absolut inte fick missa finalen. Khedira och Schweinsteiger hade växt in fram till turnerings två bättre mittfältare. De tillsammans med Lahm, Hummels, Kroos och Neuer kändes som spelarna som absolut inte fick missa matchen. Christoph Kramer var inget dåligt kort att slänga in. Men att slänga in en spelare som ännu inte hade spelat en enda tävlingslandskamp från start kändes inte optimalt på något sätt.

Förutsett matchbild

Tyskland fick dominera spelet under stora delar av första halvlek. Argentina valde att backa hem och satsa på kontringar, något som argentinarna gjorde effektivt. Vad som dock inte var effektivt under matchen var deras skytteförmåga, den var rent utsagt bedrövlig. Matchen påminde mycket om åttondelsfinalen mot Algeriet. Tyskland förde spelet, letade efter luckor i ett kompakt försvar men hade förhållandevis svårt att skapa de där riktigt bra lägena mot Argentina. Höwedes hade en fantastisk möjlighet att bli hjälte, men hans nick gick stenhårt i stolpen och hade Tyskland i slutändan förlorat matchen så hade Höwedes varit en rejäl syndabock.

Mittbackarna blev bättre och bättre

Hummels och Boateng hade en tuff dag på jobbet. Tysklands spel gjorde att mittbackarna konstant blev satta under tryck på Argentinas kontringar vilket kostade mycket energi i tuffa närkamper och löpningar. Till en början hade båda mittbackarna svårt att kontrollera de argentinska anfallarna. Det kändes som om de inte hittade riktigt rätt med varandra kring vem som skulle stötta och vem som skulle falla. Men ju längre matchen, desto bättre blev försvarsspelet och i förlängningen stod båda spelarna för brytningar som var matchavgörande – trots att det stundtals såg ut som om båda hade noll energi kvar i kroppen. För första gången på flera mästerskap såg det ut som om vi hade ett mittbackspar av absoluta världsklass.

Lahm och Schweinsteiger tog sitt ansvar

I många år har det diskuterats huruvida Lahm och Schweinsteiger är rätt personer för att leda i såväl deras klubblag Bayern som i landslaget. Fram till Champions League-titeln förra året så var deras generation nämnda som förlorare, som en generation utan ordentligt karaktär och auktoritet. Med Champions League-segern försvann kritiken och i finalen var det dessa två herrar som gång på gång visade deras styrka. Lahm var, för att använda ett uttjatat begrepp, en duracellkanin på kanten. Maken till löpstyrka har jag sällan sett i fotbollsspelare och Lahm gjorde som vanligt ytterst få missar, var alltid spelbar och tappade sällan bort bollen. Schweinsteiger personifierade det han är känd för: kämparandan. Han blödde, gick ut och blev omplåstrad och klev in igen, och det två gånger. Han vägrade att ge upp och sprang till det absoluta slutet. Slängde sig in i alla närkamper och visade vägen för resten av laget. De är inte förlorare längre, numera är de Tysklands vinnare.

Ett fantastiskt avslut

Förlängningen var en mardröm. Mitt hopp om att undvika straffläggning försvann sakta men säkert fram till dess att Mario Götze stod för en fantastisk prestation. Målet Götze gör är absolut världsklass. Att ta med bollen på bröstet och slå in den på volley i det bortre hörnet i ett sådant läge, i en sådan final var magnifikt. Götze har inte haft någon strålande turnering och blev petad ur laget efter att ha presterat sämre och sämre. I finalen gjorde han precis det som krävdes. Han klev in och avgjorde. Mer gick det inte att begära av Götze som i övrigt hade varit förhållandevis osynlig i det tyska spelet. Löw, som inte har varit känd för att slänga in avgörande avbytare, lyckades återigen med ett taktiskt drag – något som har signifikant för hela Löws turnering. För det här har varit den första turneringen där det har känts som om Löw har lyckats med sina byten, har lyckats med sina taktiska drag och lyckats med att motivera sina spelare till max. Nu har Löw och laget vunnit ett välförtjänt guld – det fjärde i den tyska historien.

Twitter: @atnilsson

:::

Ej korrläst pga tidsbrist. Ber om ursäkt för språkmissar!

:::

Nu blir det bloggpaus fram mot helgen/nästa vecka på grund av semester på en av Sveriges större öar. Ha det så gått!

Publicerad 2014-07-15 kl 07:23

Senaste tweets

Arkiv

Annons
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons