Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Klart Tuchel ska vara förbannad

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Segern mot Bayern München följdes upp med förlust mot Eintracht Frankfurt. För Borussia Dortmund var det långt ifrån vad klubben hade trott efter segern mot rekordmästarna från München som hoppades kunna rida vidare på vågen. Visserligen var där en seger (8-4) mot Legia Warszawa mellan matcherna, men förlusten mot Frankfurt (1-2) stannade upp det momentum som Dortmund såg att bygga upp.

På presskonferensen efter matchen satt Thomas Tuchel och sågade sitt lag med cirkelsågen. Tränaren kritiserade lagets inställning, hur spelarna hanterat förberedelserna inför matchen och även hur de agerat under matchen. Inte minst att Dortmund släppte in ett mål direkt efter avspark av andra halvlek, knappt så att domaren hunnit ta visselpipan från munnen. “Hela vår säsong har karaktäriserats av toppar och dalar. Det är väldigt otillfredställande”, avslutade Tuchel.

När lagkaptenen Marcel Schmelzer fick höra om uttalandet efter matchen och bads om en åsikt avfärdade han det med att han “inte ville kommentera något han själv inte sett”. Inte heller har den mediavänlige sportchefen Michael Zorc eller Hans-Joachim Watzke uttalat sig kring Tuchels hårda uttalandet. Locket har varit på. Det har dock tisslats och tasslats om en försämrad stämning på Dortmunds träningsanläggning.

Oavsett är dock reaktionerna i mina ögon helt överdrivna. Varför skulle inte Tuchel vara missnöjd över sitt lags insats mot Frankfurt? För i ärlighetens namn såg det långt ifrån bra ut. Just bristen på engagemang och inställning genomlyste den svaga insatsen. Ska Tuchel sitta på presskonferensen efter och dölja sitt missnöje med sitt usla pokerface, komma med svepskäl eller ska han säga som det här att det inte duger? Jag tycker det sistnämnda. Klart han ska vara förbannad!

Nog för att Tuchel hade kunnat hanterat det annorlunda, varit mer politisk och valt bättre ord. Det kanske han borde ha gjort, dessutom bär han själv en del av ansvaret för insatsen. Men någonstans kan jag inte tycka att det inte är en särskilt stor sak. Att en tränare går ut och kritiserar sitt lags insats efter en förlust är inte förvånande, inte ovanligt, men sättet det förstoras upp på är i mina ögon förbryllande. För någonstans får jag intrycket av att andra skäl jagas för Tuchels missnöje.

Har det skurit sig mellan truppen och Tuchel? Har han verkligen stöd i hela organisationen eller börjar vi se slutet? Tyska medier griper efter halmstrån för att få nya uppslag. Jag tror att svaret är betydligt enklare än så: han var bara förtvivlat missnöjd över insatsen och behövde få utlopp för sina känslor. En helt naturlig reaktion, kanske oslipad, men mänsklig. Det är inte första gången Tuchel har gjort det på en presskonferens, det lär säkerligen inte vara hans sista. Det är helt enkelt så Tuchel är funtad.

Ja, Dortmund förlorade efter en mindre bra insats. Samtidigt skedde det mot ett Frankfurt som är långt ifrån ett dåligt lag. Tuchel var frustrerad, förbannad och släppte på ventilen vid ett mindre bra tillfälle. Det var inte bra, men mycket av det han sa var rättfärdigat. Behöver det vara mer än så? Nej, jag tycker verkligen inte.

Adam Nilsson

Ancelotti behöver resultat - nu!

Följ mig på Twitter: @atnilsson

“Vid en första anblick verkar matchen mellan FC Bayern och FK Rostov ospektakulär, gästerna är klara favoriter mot gruppjumbon, som endast tagit en poäng hittills; om förstaplatsen i Grupp D kommer det spelas om i den sista omgången, när FC Bayern tar mot Atlético de Madrid i början av december. Och ändå är den här matchen i södra Ryssland en match med stor symbolik, stor längtan, stor historiebetydelse.” Så skrev den tyska tidningen Süddeutsche Zeitung inför Bayerns match igår.

Själva matchen var en petitess, ty det var ju självklart att Bayern mer eller mindre skulle hämta hem tre poäng från Ryssland mot en motståndare som tyskarna krossat på hemmaplan med 5-0. Det stora var i själva verket att det skulle vara den sista matchen före Uli Hoeneß återkomst till sin klubb. För på fredagen kommer 64-åringen återigen väljas in som ordförande i klubben till mångas stora glädje.

Många har saknat Hoeneß och har väntat på han att han ska komma tillbaka. När han lämnade sina uppgifter i klubben 2014 gjorde han det med orden “det var inte allt”. Alla visste att Hoeneß inte skulle lämna sitt klubbygge på det sättet. Därför var det ytterst få som blev överraskade när han i somras offentliggjorde att han skulle kandidera till den klubb han i mångt och mycket har stöpt till den gigant som Bayern är idag.

Men Hoeneß kommer tillbaka i en annan situation än den han lämnade klubben i. När han lämnade hade Bayern nyligen vunnit trippeln, satt med Pep Guardiola som tränare och framtiden var deras. De tyska giganterna var Europas crème-de-la-crème och hade knappt några märkbara besvär.

Bayern har fortfarande en förhållandevis enkel tillvaro, men efter gårdagens förlust mot Rostov kommer trycket att öka klubben och inte minst Carlo Ancelotti. Bayern har varit inne i en tung period och den italienske tränare är den som kommer att pekas ut som anledningen till varför resultaten har gått åt fel håll. För Ancelotti fick behålla Guardiolas lag, addera Mats Hummels och Renato Sanches, men ändå tycks utvecklingen gå bakåt.

Ancelottis mindre krävande stil än sin företrädares, italienarens förmåga att bygga nära relationer till sina spelare ansågs på förhand vara precis det Bayern behövde. Nu är det just detta som många kritiker menar på är problemet. Ancelotti är helt enkelt för vänlig, för avslappnad gentemot spelarna och ställer inte tillräckligt med krav. Det är en del av varför Bayerns resultat långt ifrån har varit de önskade.

Dessutom är det få som ännu ser den italienske tränarens identitet i Bayerns taktik. Efter en lovande inledning har utvecklingen stannat av och så sakteliga börjat gå i fel riktning. Defensiven är inte alls lika självklar som under de inledande matcherna och offensiven lyckas inte alls producera i den mängd som många förväntar sig. Ancelotti får stå i skottgluggen för vad många (faktiskt inte alla) anser är taktiska brister. Krisstämpeln står runt hörnet och temperaturen kring Ancelotti höjs sakta men säkert, förlusten mot Rostov förvärrade situationen ytterligare med ett par grader.

På lördag väntar Bayer Leverkusen på bortaplan. En annan klubb som haft en knackig höst, men fortfarande är en tuff motståndare. Minimumkravet kommer att vara tre poäng, helst ska det också ske med inspirerande fotboll och en fungerande offensiv. För tvivlen kring Ancelotti kommer inte att avta förrän Bayern presterar en fläckfri insats mot en motståndare med tillräckligt hög kapacitet. En förlust och krisstämpeln kommer att stå i varenda tidning.

För Uli Hoeneß skulle en seger mot Leverkusen vara en välbehövlig “välkommen tillbaka”-present. Det skulle ge lite andro under de första dagarna. En förlust och Hoeneß kommer under sina första dagar att behöva svara på frågor som han vanligtvis inte vill bemöda sig med. Minst av allt vill han börja fundera över tänkbara tränarkandidater, men faktum är att det kan vara realitet snarare än vad han hade kunnat tro.


Missa inte det senaste avsnittet av Bundesligapodden som släpptes igår! Prat om Der Klassiker, RB Leipzigs framfart och mycket mer!

Adam Nilsson

Bottenstriden börjar utkristallera sig

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Nog för att det har spelats ett Der Klassiker i helgen och ett Rheinderby mellan Borussia Mönchengladbach och FC Köln som tagit mycket av rubrikerna, men det har skett saker längre ned i tabellen. För i botten lyckades FC Ingolstadt och Hamburger SV knyta åt sig poäng vilket banar väg för en tätare bottenstrid med flera klubbar involverade.

Under landslagsuppehållet gjorde Ingolstadt en förändring när de gjorde sig av med tränaren Markus Kauczinski. Efter tio omgångar utan en enda seger hade förtroendet för Kauczinski runnit ut, trots att han så sent som i somras hämtades in från Karlsruher SC där han varit en del av deras framgångar under senaste åren.

Jakten i Ingolstadt ställdes in på ett hitta en erfaren tränare med rutin från nedflyttningsstrider, gärna med referenser från Bundesliga. Men när den ena efter den andra kandidaten tackade nej till uppgiften landade till slut den förhållandevis okände Maik Walpurgis jobbet som huvudansvarig tränare för klubben. Walpurgis, vars senaste jobb varit i VfL Osnabrück, hade aldrig tidigare ryktats till någon klubb i Bundesliga och var (innan Ingolstadt klev in i bilden) nära att skriva på för Arminia Bielefeld i 2. Bundesliga.

Men Ingolstadts val av den oerfarne tränaren visade sig ge effekt för i Walpurgis debut borta mot SV Darmstadt lyckades Ingolstadt att ta sin första trepoängare för säsongen efter ett fantastiskt mål av Moritz Hartmann. Tre viktiga poäng som mer än dubblerade deras tidigare kvot på två poäng under hösten till fem. Spelet var långt ifrån bländande, men det var resultatgivande och att Ingolstadt dessutom slog en trolig bottenkonkurrent gjorde inte saken sämre.

Ingolstadts seger satte press på Hamburg att prestera i bortamatchen mot Hoffenheim som under hösten gått obesegrade i Bundesliga. Ett Hamburg vars höst var den kanske mest kritiska av de alla under de senaste åren och med en tränare i Markus Gisdol som inte hade lyckats vända på den negativa trenden under sina fem matcher i klubben (fyra förluster, en oavgjord).

Därför var det många som höjde på ögonbrynen när plingade till i Flashscore-appen efter att Filip Kostic givit Hamburg ledningen borta mot Hoffenheim. Lika överraskade som många blev över det plinget, lika väntade var de två plingen som kungjorde att Hoffenheim inte bara kvitterat, utan också tagit ledningen i matchen strax efter halvtidsvilan. 2-1 och många trodde att Hamburg var ett slaget lag.

Men i den 61:a minuten plingade till igen och det var Hamburg som kvitterat genom Nicolai Müller. 2-2 var ett fullt godkänt resultat och därför var de glada miner när Hamburg också lyckades hålla ut i det sista. Sandro Wagner hade haft ett jätteläge för Hoffenheim att sätta 3-2 på övertid, men sköt utanför målet. Hamburgs poäng gav kortvarig, men välbehövlig andningspaus.

Inte minst betyder båda dessa resultaten att bottenstriden tätnar, speciellt eftersom Werder Bremen tappade 1-0 till 1-2 mot Eintracht Frankfurt. Framför allt är det Ingolstadt (5 poäng) som får kontakt med Bremen (7 poäng), Darmstadt (8 poäng) och även Wolfsburg (9 poäng). Hamburg som tog ett litet steg framåt och står på 3 poäng behöver åtminstone en seger för att få rejäl kontakt.

Men troligen är det som så att vi bland dessa klubbar har de troliga kandidaterna som kommer att slåss om att undvika nedflyttning. Wolfsburg kommer troligen dra iväg, deras trupp är så pass bra, men de övriga fyra står inför en säsong där varje poäng kommer att vara guld värd och därför var det så viktigt att Hamburg fick tag i sin poäng.

Hamburg är också den klubb som på grund av sina ekonomiska bekymmer skulle drabbas tuffast av en nedflyttning. Jag förväntar mig därför att HSV kommer att spendera mest i vinter för att rädda sitt skinn, de kommer också få stöttningen för att göra det. Därför tror jag inte de är lika beroende av poäng, även om de naturligtvis måste ha kontakt med klubbarna ovan när vårsäsongen drar igång i januari.

Värre ser det i mina ögon ut för Darmstadt och Ingolstadt, förra säsongens nykomlingar som inte har samma ekonomiska muskler som Hamburg att investera i nya spelare. Något enstaka nyförvärv eller två kan dyka upp, men tränarna kommer att få dras med samma spelare säsongen ut och därmed blir det extremt viktigt att ta poäng och bygga upp ett självförtroende för det finns ingen extern räddningsplanka där.

Bremen är det lag som i mitt tycke är mest svårbedömt. Det finns en hel del kvalitet och potential i truppen, men jag är långt ifrån övertygad om att Alexander Nouri är rätt man att leda laget och jag tror att det beslutet kan kosta Bremen dyrt. För i mina ögon saknar Nouri den rätta fingertoppskänslan och vi borde ha sett större höjder vid det här laget än vad vi hittills har gjort. Det återstår att se om Nouri är av det rätta virket, mig har han inte övertygad.

Och som grädde på moset har vi ett Nordderby kommande helg mellan Hamburg och Bremen. Herregud vilken tajming och vilka matchen vi kan vänta oss. För poängen i den matchen betyder mer än vad de har gjort på länge i derbysammanhang. Helt klart kommande helgs mest sevärda match.

Adam Nilsson

Bayern saknar anfallskoncept i förlust mot Dortmund

Följ mig på Twitter: @atnilsson

“Det är väl skönt för ligan, det är vad alla önskade sig”, svarade Philipp Lahm sarkatiskt på frågan hur han såg på att RB Leipzig nu hade greppet om tabelledningen. Uttalandet påminde mig om när Russell Crowes karaktär i Gladiator, Maximus Decimus Meridius, vrålar ut “Are you not entertained!?” efter att ha haft ihjäl sina kombanter i ringen. Kvar står Maximus, ensam med sina offer liggandes på marken samtidigt som publiken tappar orden när han i avsky skriker ut det som alla tänker.

Bayern München hade förlorat och därmed för första gången på över ett år tappat förstaplatsen i Bundesliga och det till en nykomling. Rättare sagt var det 39 omgångar sedan (överskridande säsonger) som det inte stod “FC Bayern” högst i tabellistan när den summerades på lördagskvällen. Dessutom var det inga andra än de senaste årens ärkerivaler Borussia Dortmund som hade petat ned Bayern från tronen för stunden.

“När man kliver in i ringen mot Bayern, kan man inte förvänta sig att man kommer därifrån utan en blåtira”, förklarade Dortmunds tränare Thomas Tuchel med ett brett leende på läpparna efter matchen. Tuchel hade lämnat många av sina taktiska käpphästar hemma för att besegra Bayern den här aftonen på Westfalenstadion. Tuchel visade sig mer pragmatisk än tidigare och inte minst fanns där likheter till föregångaren Jürgen Klopp som vi inte sett på samma sätt.

Dortmund valde samma väg som FC Köln och Hoffenheim valt mot Bayern för att få med sig poäng. De svartgula lämnade över taktpinnen till Bayern, släppte tankarna på att styra tillställningen, centrerade sin startelva till vad som framstod som en 3-3-2-2 för att täppa till ytorna i mitten av banan och tillät Bayern att kliva upp längs med kanterna där de inte lyckades att orsaka någon större skada.

Aubameyang, Ramos, Götze (som stod för sin bästa match sen återkomsten) med flera sprang som om skjutna ur kanoner under de inledande 20-25 minuterna vilket tvingade Bayern till att börja söka svåra alternativ. Bayerns mittbackar fick varken tid eller chans att spela sig ur situationerna. När Dortmund i den 11:e minuten tog ledningen fick hemmalaget precis den grepp om matchen som de hade önskat sig och kunde sakta men säkert börja jobba utifrån en idé om att spela helt och hållet på kontringar.

Ju längre matchen led, desto större blev Bayerns dominans. I säsongens andra stora test (första mot Atlético de Madrid, förlust 0-1) fanns identiska problem som i det första testet. Trots bollinnehav fanns där ingen tydliga idéer i det offensiva spelet. Ett tydligt koncept för hur ett lag med sådan dominans spelar till sig farliga målchanser fanns inte. Mycket tycktes överlåtas åt den individuella skickligheten hos spelarna och slumpen.

Därför var det kanske inte förvånande att Bayerns hetaste kvitteringschans kom på ett distansskott på måfå från Xabi Alonso som ställde Roman Bürki i Dortmundmålet som den gången räddades av ribban. Den andra riktigt stora möjligheten kom på övertid då Robert Lewandowski nickade tätt utanför stolpen. Sett till det stora övertaget borde Bayern dock ha skapat flera bättre chanser än vad de lyckades med, att ha två kvalitativa chanser av arton är inget annat ett underbetyg.

Inte minst saknades “gubben i lådan”, det vill säga Thomas Müller vars höst hittills har varit en fullständig besvikelse. Förra hösten stod Müller gång på gång för viktiga insatser och inte minst mål, då under Pep Guardiola som många kritiserade för att han inte fick ut allt av Müller. Nu tycks Müller har sin hittills största formsvacka under karriären och att den korrelerar med Bayerns offensiva bekymmer är långt ifrån en tillfällighet. Carlo Ancelotti kommer framöver att behöva hitta ett offensivt koncept och få igång Müller för att bli framgångsrik nere i München.

Bayerns få heta chanser får också ses som ett stort plusbetyg till Thomas Tuchel taktik. Dortmund avfärdade Bayerns anfallsförsök gång på gång och den defensiva insatsen får ses som felfri. Bayern lyckades inte skapa några riktigt farliga chanser, det berodde inte bara Bayerns brist på offensiv potens utan också på Dortmunds väldigt starka defensiv som höll sig kompakt matchen igenom. Det ihärdiga jagandet från Dortmund gjorde det svårt för Bayern att få igång sitt anfallsspel. Dortmund åkte på sin blåtira, men kom därifrån med tre poäng och nyvunnen tro på sig själva.

För tabellen var Dortmunds seger en absolut frälsning. Det betyder att avståndet mellan de två klubbarna endast är tre poäng och att toppstriden på alla sätt och vis är vid liv. Vilket var precis vad alla önskade sig, eller hur herr Lahm?

Adam Nilsson

Konkurrenterna måste ta RB Leipzig på allvar

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Vad har fjolårstvåan Borussia Dortmund och fjolårstrean Bayer Leverkusen gemensamt? Båda har besegrats av nykomlingen RB Leipzig under hösten. Ännu är det dock få som på allvar tror att Leipzig ska ha något att göra med toppstriden när våren summeras. Jag tror att det är dags för konkurrenterna att tänka om.

“I Leipzig spelas fotboll för att sälja läskedryck”, sa Dortmunds starke man Hans-Joachim Watzke i ett uttalande under veckan som blev omtalat. Den frispråklige Watzke är en i mängden av prominenta människor inom den tyska fotbollen som uttryckt sig kritiskt mot nykomlingen från Leipzig under den senaste tiden.

Även FC Kölns sportchef Jörg Schmadtke uttalade sig i en intervju med Kicker om den ovanliga nykomlingen. “Vad jag ogillar med Leipzig är att de uttalar sig som om de vore en normal nykomling. Det är helt enkelt inte sant”, berättade Schmadtke som också fyllde i: “Det är när de jämför sig själva med klubbar som Darmstadt, som det blir oseriöst.”

Sant är att Leipzig är långt ifrån vad någon annan nykomling någonsin har varit. Sedan starten för sju år sedan har klättringen gått spikrakt uppåt och när klubben i våras blev klara för uppflyttning till Bundesliga var de få som var förvånande. Med stöttningen från Red Bull-ägaren Dietrich Mateschitz har Leipzig haft och skapat sig förutsättningar som få andra klubbar i Tyskland har.

Leipzig har byggt ett imperium i öst, i en region där fotbollen haft få framgångar sedan DDR:s fall. Med Mateschitz miljoner och Ralf Rangnicks fantastiska öga har RB byggt upp en organisation som väcker avundsjuka hos konkurrenterna. Med finess och detaljerade planer har Leipzig skapat sig fantastiska förutsättningar med extraordinära träningsanläggningar, en strålande ungdomsakademi och några av landets absolut främsta fotbollsledare.

Det var därför inte förvånande när klubben i somras noterades för ett transferminus på €50 miljoner. Mateschitz har inte tvivlat på möjligheterna att bygga upp RB Leipzig i Tyskland och han har stöttat arbetet till fullo. Pengarna skulle hjälpa utvecklingen av fotbollsklubben vidare och inte minst leda till en etablering i Bundesliga. För även om klubbens förutsättningar var bra mycket bättre än hos gemene nykomling, sas målsättningarna utåt sett vara att undvika nedflyttning.

Elva omgångar i Bundesliga går det inte annat än att fascineras av Leipzigs höst. En nolla återfinns i förlustkolumnen, ett nytt rekord för en nykomling och då har klubben ställts mot sex av lagen som slutade på den övre halvan förra säsongen. Leipzig har vunnit de senaste sex raka matcherna och är den första klubben baserade i forna DDR att leda Bundesliga sedan Hansa Rostock stod på förstaplatsen 1991.

Trots framgångarna under hösten har RB Leipzig ännu inte tagits riktigt på allvar i Tyskland. Ingen tror riktigt på deras chanser att hålla ut under en hel säsong. Det är dags att omvärdera den tanken. För så som Leipzig ser ut nu har de alla ingredienser för att hänga kvar i toppen en bra bit in på säsongen.

Med tränaren Ralph Hasenhüttl har Leipzigs spel utvecklats ytterligare från det som Alexander Zorniger och senast Ralf Rangnick satt. Det är en explosionsartad fotboll som tar motståndarna på sängen. En fotboll där inte minst våre svenske Emil Forsberg var den lysande stjärnan. Dessutom finns där en mentalt inbyggd styrka att inte ge upp förrän slutsignalen har ljudit och sett till deras fysiska kapacitet ligger de i toppen av Bundesliga.

Igår visade det sig också att de har den där turen som behövs för att utmana i toppen. Underläge drygt en minut i matchen mot Leverkusen. Tack vare ett självmål tre minuter senare var Leipzig tillbaka i matchen. Ett mål två minuter på övertid för Leverkusen kunde ha varit avgörande för Leipzig, men tack vare Emil Forsbergs mål i andra (tveksamt ingripade från Bernd Leno i Leverkusenmålet) var Leipzig tillbaka och när 3-2 föll hade man fullbordat vändningen.

Leipzig kan komma att behålla förstaplatsen om Bayern München inte slår Borussia Dortmund ikväll på bortaplan. Oavsett kommer Leipzig att vara med där uppe i toppen och med bara en dryg månad kvar av höstsäsongen kan vi räkna med att Leipzig kommer att ligga på någon av topplatserna när den summeras, även om de har några tuffa motståndare på schemat.

Klart är att Leipzig kommer att gå ut i slagläge inför vårsäsongen. De kommer att kunna slipa ytterligare på formen, Mateschitz kommer att skjuta till miljoner för att förstärka lagets chanser och ingenting talar för att de kommer att drabbas av något större formtapp. Dessutom har de bara Bundesliga att fokusera på. Därför är det dags för konkurrenterna att ta Leipzig på allvar. För den här klubben är i toppen för att stanna. Redan i år.

Adam Nilsson

Ett avgörande Der Klassisker

Följ mig på Twitter: @atnilsson

När de senaste årens giganter i den tyska fotbollen ställs mot varandra på lördagskvällen osar det inte rivalitet på samma sätt som tidigare. Borussia Dortmund och Bayern München har haft några år bakom sig av hårda duster, både på planen och utanför den. För några år sedan var Dortmund var en uppstickare som retade gallfeber på “Der Rekordmeister” från München. De svartgula var nästan hela Tysklands lag under en period, just för att de lyckades med bedriften att peta Bayern München från tronen till allas (förutom Bayernfansen) stora glädje.

Dortmund var allt och stod för allt som Bayern inte gjorde. Dortmund hade inte samma glorifierade aura, samma ägnsliga känsla av perfektionism som råder i den ytterst välskötta Münchenklubben. Dortmund var en arbetarklubb som hade tagit sig upp från ruinens brant likt fågel Fenix. Lyckats ta sig från konkurshot till toppen genom små medel, medel som gång efter gång träffade helt rätt. Jürgen Klopps oborstade personlighet och utseende blev det identifikationen och det som satte prägel på hela Dortmunds lagbygge.

Bayern svarade, som de så ofta gjort genom historien, med att spendera och locka över spelare från sin största konkurrent. Mario Götze och Robert Lewandowski värvades in från Dortmund, men rivaliteten nådde sitt klimax först när Karl-Heinz Rummenigge intensifierat uttalade sig i media kring Marco Reus kontraktssituation. Dortmund vägrade att acceptera beteendet, slopade relationerna helt och hållet med Bayern. Det rådde kalla kriget-vibbar under de kommande säsongerna.

Det senaste året har dock varit en återgång till det som var innan. Relationerna har tinat upp, klubbarna har gjort affärer sinsemellan (Mats Hummels, Sebastian Rode, Mario Götze så sent som den här sommaren) och framför allt har Dortmund och Bayern insett styrkan av att jobba med och inte mot varandra. Dortmund har uppnått en högre nivå. De är fortfarande inte jämlikar med Bayern, men Dortmund har kommit allt närmare, vilket har gjort att klubbarna har gemensamma affärsmässiga intressen.

Vid flertalet tillfällen har klubbarna från varsin flank arbetat effektivt för att uppnå samma resultat. Inte minst vid diskussionen gällande fördelningen av pengarna från Bundesligas tv-avtal på många sätt förts enligt en agenda satt av Bayern och Dortmund. De två storklubbarna har velat haft en större delen av kakan, rättfärdigat det med sina tidigare och förhoppningsvis framtida framgångar ute i Europa och därför slagit sina påsar ihop för att uppnå bästa tänkbara lösning för sina klubbar.

Kanske är det också till följd av dessa upptinade relationer som lördagens möte klubbarna mellan inte riktigt känns lika hett som det gjorde tidigare. Där vi förut pratade om en stor rivalitet till följd av sportsliga resultat, meningsskiljaktigheter i klubbstyrning och identitet klubbarna mellan känns dessa delar allt mer som om de har hamnat i skymundan. Skillnaderna är inte längre lika stora, därmed finns inte incitamenten kvar där för att föra den typen av rivaliserande agendor.

Troligen beror den bristande rivaliteten också på att båda klubbarna just nu är inne på okända, oexploaterade vatten. I Dortmund har Thomas Tuchel fått bygga om hela sitt lag efter en sommar där flera nyckelspelare försvunnit. Hans unga lagbygge har ännu inte hunnit sätta sig, något som setts i resultaten, vilket har gjort att de har halkat efter i Bundesliga. I Bayern har den nye tränaren Carlo Ancelotti fått ta över Pep Guardiolas lagbygge, men den erfarne italienaren har ännu inte lyckats sätta sin prägel på laget och framför allt har de enastående prestationerna saknats.

Där vi för tre-fyra år sedan pratade om två av Europas bästa lag, båda kapabla att vinna Champions League, pratar vi i dagsläget om två klubbar som fortfarande letar efter sina absolut bästa sidor. Lördagens möte kan bli precis den skjuts i rätt riktning som båda lagen söker.

För det är trots allt en högst avgörande match för resten av säsongen. Borussia Dortmund ligger sex poäng bakom Bayern München och en förlust skulle leda till en ointagligt försprång på nio. Tränaren Tuchel vet att hans lag absolut inte får förlora matchen, något som skänker en extra nerv inför matchen. Att den dessutom spelas hemma på Westfalenstadion gör det hela än mer viktigt, hemmapubliken vill se tre poäng mot Bayern.

På andra sidan står Carlo Ancelotti och väntar på den där insatsen som bekräftar bilden av Bayern som ett av världens bästa lag. Hösten har varit bra, men inte tillräckligt bra i München och de blandade resultaten har inte givit någon trygghet. En vinst mot Dortmund skulle inte bara ge andro i Bundesliga (ingen tar RB Leipzig riktigt på allvar än), det skulle också kunna vara startskottet på en utveckling som de i München hoppas på ska resultera i en Champions League-titel.

Det råder inte kalla kriget-stämningen mellan klubbarna längre och kanske finns inte den där riktiga gnistan där inför lördagens match, när den väl drar igång lär det dock ändras. Det är fortfarande ett högst avgörande möte klubbarna mellan som ska bli något vi ser tillbaka på under vårkanten som ett startskott för hur resten av säsongen led.

Adam Nilsson

Spelarna som tagit Bundesliga med storm

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Hösten börjar gå in mot sitt slut och vi kan enkelt konstatera att det är några spelare som verkligen har gjort slag för sin sak. Dagens lista är en lista över spelare som på många sätt är nya för Bundesliga som tagit klivit och varit några av de mest omtalade spelarna under hösten (i positiv bemärkelse). Den är högst subjektiv, inte på något sätt ett facit men det är spelarna som i min värld verkligen tillfört något extra under hösten.

Kerem Demirbay

Oönskad av Hamburg, där klubben aldrig trodde på Kerem Demirbays möjligheter att slå igenom på högsta tänkbara nivå trots att han värvades från Borussia Dortmund så sent som 2013. Utlånad tidigare säsonger innan han i år såldes till Hoffenheim för en spottstyver. Ett misstag har det visat sig för Demirbay har varit en av Bundesligas bästa mittfältare den här hösten. Löpvillig, närkampsstark och visade mot Bayern München att han även är en habil avslutare. Demirbay har varit ett av höstens allra största utropstecken – bara månader efter att det såg ut som om hans karriär fortsatt skulle vara i skuggan.

Serge Gnabry

Nog för att Serge Gnabry funnits på radarn i Tyskland, men tiden i Arsenal bidrog till bilden av en falnad talang som inte många trodde på. Det hade ryktats om återkomster, men inga tyska klubbar tyckte sig villiga att ta i Gnabry förrän efter sommarens OS där den skicklige teknikern imponerande. Werder Bremen drog det längsta strået och trots att klubben haft en förhållandevis tung höst, så har Gnabry varit en stjärna. Ryktena om nästa steg kommer nästan dagligen. Det är ingen tillfällighet, den offensive mittfältaren är för bra för Werder Bremen på sikt och ser ut att ha fått sitt stora genombrott.

Emil Forsberg

Vår svenske stjärna som var 2. Bundesligas bäste spelare förra säsongen behövde viss tid på sig för att anpassa sig till den nya nivån. En lätt skakig start har bytts ut till hisnande höjder där Emil Forsberg varit en nyckelfigur i ett RB Leipzig som är främsta jagare av Bayern München. Forsberg gör inte bara mål, han regisserar Leipzigs spel och bidrar med sin rörelse och irrationella spelstil till att hela lagets offensiv blir bättre. Bundesliga visste att Forsberg var bra, men att han skulle uppnå dessa nivåer hade få trott på förhand.

Jesus Vallejo

Den spanske mittbacken var för många ett osäkert kort när han under sommaren klev in på ett säsongslångt lån hos Eintracht Frankfurt. Det tog också lite tid innan Jesus Vallejo på allvar såg bekväm ut i kläderna, men när han väl kom till rätta har formkurvan pekat spikrakt uppåt. En gedigen spelare som trots sina  unga år har varit en viktig kugge i ett Frankfurt som gått förvånansvärt bra sett till förväntningarna som fanns på laget. Niko Kovac kan skatta sig lycklig att ha fått in Vallejo, redan ryktas det dock om att Real Madrid vill ha tillbaka honom under vintern. Något som skulle bli kännbart för Frankfurt.

Vincenzo Grifo

En personlig favoritspelare återfinns i SC Freiburg  och det är Vincenzo Grifo jag talar om. Den italienske mittfältaren var bländande förra säsongen i 2. Bundesliga, stod för både mål och assist och var en av de viktigaste spelarna bakom uppflyttningen. Jag var tveksam till hur han skulle klara sig på högsta nivå, något jag inte behövde vara. Grifo har fortsatt att leverera, inte i samma utsträckning men helt klart tillräckligt för att vara i en nykomling. Offensivt ett vapen på alla sätt och det skulle inte förvåna mig om han snappas upp av en större klubb till sommaren.

Naby Keita

Det var inte mycket jag visste om Naby Keita när det offentliggjordes att han hämtats till Leipzig från systerklubben i Salzburg. Visst, Arsenal hade visat intresse men nivån i österrikiska Bundesliga är svårbedömd vilket för mig gjorde Keita till något av ett wild card. Som han har visat upp sig dock, styrt och ställt på mittfältet och fungerar både defensivt och offensivt. Det är imponerande vad 21-åringen har visat upp i sina nya miljö och jag förstår varför Arsenal var intresserade. Keita är en blivande stjärna som vi kommer att få se prestera ute i Champions League om inte en allt för snar framtid.

Ousmane Dembelé

Att välja ut en spelare från Borussia Dortmund som tagit oss med storm under hösten känns aningen snålt. Det finns många spännande spelare men det går inte att komma ifrån att Ousmane Dembelé är något alldeles extra. Nog för att jag sett alla hans fantastiska individuella prestationer i Rennes, men att han skulle sätta en sådant snabbt avtryck i en klubb som Dortmund hade jag inte trott. Han är verkligen, verkligen oslipad – det kan ske lite vad som helst när han har bollen – men det är omöjligt att inte charmas av respektlösheten och den tekniken han besitter. Det finns något alldeles unikt där som inte går att ta på och den här killen har en gyllene framtid som bara väntar på att få skrivas.

Adam Nilsson

5 noteringar från Tyskland-San Marino

Följ mig på Twitter: @atnilsson

Hur mycket finns det egentligen att säga om Tysklands seger mot San Marino? Med tanke på att Tyskland alla dagar i veckan ska köra över San Marino är det svårt att på något sätt värdera segern. Det skulle bli rätt fånigt om jag skulle skriva här och skriva upp matchen som ett tyskt mästerverk. För att använda Jogi Löw-språk, det var långt ifrån en måttstock för tyskarna. Men några korta och koncisa kommentarer går ändå att notera.

√ Segern var planenlig

Som sagt, Tyskland ska slå San Marino alla dagar i veckan. Oavsett vilka som står på planen ska Tyskland alltid besegra San Marino, men med det sagt är det inte heller alltid supermotiverande att åka dit och spela. Men Tyskland tog sig till San Marino, genomförde matchen professionellt (om än i halvfart) och vann med stora siffror under det sipprande regnet. Mer kan vi ändå inte förvänta oss eller begära i mitt tycke.

√ Det gjordes en hel del mål

Hela åtta stycken blev det till slut. Rekordet ligger långt därifrån men åtta mål av ett landslag som saknade flera toppspelare och där Löw dessutom spelade med några nya mannar får ändå ses som ett helt klart godkänt betyg. Noterbart naturligtvis att Jonas Hector stod för två baljor, Sami Khedira för ett, likaså Kevin Volland och andra mer ovana målskyttar. Hade dock unnat Thomas Müller ett med tanke på hur hans höst sett ut.

√ Tyskland höll nollan

Det är nästan en parodisk punk att ta upp men likväl känner jag att jag måste göra det. Jag såg någonstans på Twitter att San Marino haft en bolltouch inne i tyskt straffområde under hela matchen. Hemmanationen noterades varken för en målchans, skott mot mål eller ens ett blockerat skott. Detta trots Tyskland hyperoffensiva uppställning (fyrbackslinje med Hector-Hummels-Kimmich-Henrichs). Det säger nog mest om San Marinos anfallsspel. I vilket fall helt klart godkänt för Tyskland.

√ En historisk debutant

Serge Gnabry fick möjligheten från start och han noterades för tre mål. Som första a-landslagsdebutant sedan 2007 att näta i debuten (då: Christian Pander) och första sedan Dieter Müller 1976 att göra tre mål i debuten. Precis som matchen i sin helhet är det svårt att dra några större slutsatser kring det, men helt klart en lovande debut av en spelare som många förväntar sig mycket av framöver.

√ En fint genomförd VM-kvalhöst

Fyra matcher, fyra segrar och 16-0 i målskillnad. Nog för att Tyskland var givna favoriter i gruppen men inledningen på kvalet har verkligen varit imponerande. Inte minst tänker jag på segern mot Tjeckien som någonstans satte ribban för vilken nivå tyskarna kan nå när de spelar som bäst. Efter sommarens EM var jag klart tveksam till framtiden och inte minst Jogi Löw. I dagsläget en helt obefogad tveksamhet då Tyskland har sett bättre ut än på många, många år i mitt tycke.

”What’s next?” som Jed Bartlet brukade säga i tv-serien The West Wing. På tisdag väntar Italien i en träningsmatch som blir mer av en prövning en gårdagens match. Vi kan förvänta oss att Löw kommer att testa ytterligare några spelare, försöka med några mindre taktiska korrigeringar. Annars är det jullov fram till mars då England väntar i en träningsmatch, ett jullov som Löw och de andra kan njuta av till fullo.

 

Adam Nilsson

Lahm fyller 33 – och han är fortfarande lika bra

Twitter: @atnilsson

Idag är det 33 år sedan Philipp Lahm föddes. Ytterbacken som varit en av de bästa, om inte den bästa, under det senaste decenniet inom världsfotbollen. En era som snart börjar närma sig sitt slut då tankarna allt mer börjar dra mot sig mot en karriär bredvid fotbollsplanen snarare än på den.

Det är svårt att sätta fingret på när exakt Lahm klev fram som den där världsbacken och Bayern München-ikonen som han är idag. Det första minnet som ploppar upp i mitt huvud krings Lahm karriär är målet mot Costa Rica i hemma-VM 2006. Lahm tar sig fram på sin vänsterkant, glider in och smäller upp den i det bortre krysset. Allt i ett charmant, svepande skeende.

Samtidigt är det inte så att Lahms karriär definieras av ett specifikt ögonblick. Han har aldrig varit den spelartypen. Till skillnad från en Roberto Carlos som hade en tydlig signatur som ytterback (inte minst med den fantastiska bollträffen), har Lahm aldrig riktigt haft någon enastående skicklighet som gjort att han stått ut.

Lahms stora verk har varit hans förmåga att alltid prestera, att alltid gnugga och att aldrig göra bort sig. Oavsett om han har varit vänsterback (där han slog igenom), högerback (där han steppade upp) eller mittfältare (där han viss sin allsidighet) så har Lahm aldrig varit dålig eller ens halvdålig. Jag kan helt enkelt inte minnas en enda match där födelsedagsbarnet inte stått för en gedigen insats.

Nu kan ni säkert komma på tillfällen där det inte sett bra ut, men i ärlighetens namn kanske det är en handfull gånger. Och det under karriär som är bra lång vid det här laget och som innehåller ett VM-guld, flertalet titlar i Bundesliga och DFB-Pokal och massvis av annat. Han har ofta varit med i ”årets lag” i Europa, men aldrig tilldelats någon riktigt stor individuell titel – något han borde ha fått vid det här laget.

I Bayern München har Lahm varit en garant för klubben. En spelare med hjärtat i staden, som i rollen som lagkapten tagit ansvar när det behövts och alltid ställt upp. Han har inte varit den som låtit högst, även om hans självbiografi innehöll hårda domar mot klubben, men han har alltid varit ärlig och haft rätt självinsikt. Något som inte alltid varit fallet hos tidigare lagkaptener i klubben.

Åren har gått men Lahm har aldrig blivit sämre. Nu med sina 33 år fyllda är känslan inte att han gått ner sig, snarare tvärtom. Lahm kommer fortfarande vara smärtsamt svår för klubben att ersätta och det vet dem om. När han nu funderar på att lägga skorna på hyllan (absolut senast sommaren 2018), intensifieras jakten allt mer i klubben. En jakt som han själv kanske får leda.

För mycket talar för att Lahm tar över som sportchef när han väl lägger av. Han själv verkar vilja stanna och klubben ser honom som en framtida ledare. Lahm ska fortsatt vara en garant för att själen i Bayern München lever kvar, att det alltid finns en koppling till historien och att klubben inte tappar fotfästet genom att ta in människor som inte känner till klubben utan och innan. Precis som med Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge.

Lahm hade troligen kunnat fortsätta i ett par år till. Men han vill lämna medan han fortfarande kommer att vara saknad, medan förlusten av hans kvalitet fortfarande kommer att vara kännbar. Han kanske inte är den spelare som har stått för de strålande insatserna, glänst i alla lägen, men Bayern kommer nog aldrig hitta en såpass skadefri spelare som så konsekvent kommer att leverera år in och år ut som Lahm. Det tror jag faktiskt är en omöjlighet.

Adam Nilsson

Löw har ett sparkapital i RB Leipzig

Twitter: @atnilsson

Det var ingen häpnadsväckande trupp som Joachim Löw offentliggjorde inför kvalmatchen mot San Marino och den lätt bortglömda träningsmatchen mot Italien. Trots det enkla motståndet i kvalet (även om sändande tyska RTL gjort allt i sin makt för få San Marino att framstå som en tuff motståndare), har Löw inte förbisett alla sina bästa spelare utan våra Müller, Kroos och Hummels är med.

Det finns en handfull spelare med mindre erfarenhet, jag tänker på Julian Weigl, Jonathan Tah med flera, men där finns också tre nykomlingar i a-landslagssammanhang. Serge Gnabry, Yannick Gerhardt och Benjamin Henrichs har alla blivit uppkallade av Löw och det skulle förvåna om inte alla tre får speltid i någon av de två kommande matcherna.

Gnabry har under hösten varit Werder Bremens lysande stjärna. Efter ett imponerande OS har hans form fortsatt att stiga och det är inte förvånande att Bayern München är sugna på honom. Henrichs har imponerat i Bayer Leverkusen där Roger Schmidt fortsatt vågar ge sina unga talanger chansen. Gerhardt en stor talang i Köln som i sin nya tillvaro i Wolfsburg sannerligen inte haft det lätt, men långt ifrån gjort bort sig.

Gnabry kommer att slåss om platserna på det offensiva mittfältet. Med Marco Reus och Mesut Özil borta är det en given chans för Gnabry att kliva in antingen centralt eller ute på vänsterkanten. För Gerhardt och Henrichs, båda från början fostrade centrala mittfältare, handlar det snarare om att testa sina chanser som ytterbackar. Där Löw fortsatt ser behov av möjligheter ifall att Jonas Hector och Joshua Kimmich går sönder.

Naturligtvis är det helt rätt av Löw att ta chansen med nykomlingarna, alla väl förtjänta av chansen, men det finnas flera unga talanger som står på led för att få chansen i Tyskland. Och jag tänker inte minst på det lagbygge som just nu drar åt sig mest rubriker, ett nykomling som är tabelltvåa i Bundesliga och det på samma poäng som Bayern München – det vill säga RB Leipzig.

I Leipzig spelas framgångsrik fotboll och det med många intressanta, yngre tyska spelare. Davie Selke (född 1995), Timo Werner (född 1996), Willi Orban (född 1992), Marcel Halstenberg (född 1991) och Lukas Klostermann (född 1996) är alla del av det lagbygget och borde alla vara högintressanta i framtiden för Löws landslag. Ett högst lovande sparkapital för Die Mannschafts framtid.

Utöver att de är skolade i en bra miljö, har många av dem också imponerat under hösten. Jag tänker inte minst på Timo Werner som verkligen fått ut all den potential som många såg hos honom i Stuttgart. Men även mittbacken Willi Orban har varit bra och spelat i ungdomslandslagen tidigare. Selke är den typ av anfallare som många önskat sig i landslaget och den just nu skadade Klostermann är en stjärna i väntan på att bli förlist.

Det skulle förvåna mig om vi inte får se några av dessa spelare få chansen inom den närmsta framtiden. Jag tänker inte minst på ett stundande Confederations Cup i sommar där det redan är uttalat att Tyskland inte kommer att skicka bästa möjliga lag, utan se det som en ”perspektivturnering”. En bättre chans kan jag inte tänka mig för att dessa spelare, en chans de borde få.

Adam Nilsson

Nagelsmann inför sitt största test mot en tänkbar framtida arbetsgivare

Twitter: @atnilsson

Det är inte en allt för lång tid tillbaka då Hoffenheim var ”Herbstmeister” i Bundesliga och satte skräck i ligan. Då leddes laget av fotbollsprofessorn Ralf Rangnick som fört laget upp genom divisionerna som tack vare SAP-grundaren Dietmar Hopps miljoner fått fart på fotbollen i den lilla staden Sinsheim. Men hoppet levde inte länge nog, investeringarna avtog samtidigt som de viktigaste spelarna såldes av och Hoffenheim fick sig betydligt längre ned i tabellen under de kommande säsongerna.

Inför dagens match mot Bayern München står Hoffenheim på tredjeplats i Bundesliga. En utveckling som ytterst få hade räknat med efter förra säsongen då klubben placerat sig i den nedre delen av tabellen under en längre del av säsongen. Efter en svag inledning fick tränaren Markus Gisdol gå, in hämtades experten Huub Stevens som räddat Stuttgart kvar två säsonger i följd men även han fick tacka för sig efter att han ertappats med hjärtproblem som tvingade honom att sluta i förtid.

Hoppet ställdes till den då 28-årige Julian Nagelsmann som arbetat i klubbens U23-lag. Tränaren hade avslutat sin spelarkarriär i förtid, jobbade med Thomas Tuchel under sina första tränarår och så sent som 2015 försökte dagens motståndare Bayern München locka över honom till deras ungdomsorganisation. Nagelsmann tackade nej. Detta trots Bayerns ivriga försök där den unge tränaren bland annat fick träffa Pep Guardiola, Karl-Heinz Rummenigge och Matthias Sammer under sin vistelse i München.

28-åringen blev kvar i Hoffenheim, ett val som i efterhand visade sig vara ett mycket klokt sådant. Nagelsmann var tänkt att ta över först efter säsongen, men med Stevens borta och en nedflyttningskamp såg klubben ingen anledning till att vänta med att ta upp 28-åringen. Trots att han inte genomfört hela sin tränarutbildning, var Nagelsmann klubbens långsiktiga val och han fick jobba parallellt med studierna under våren. Något som visade sig framgångsrikt eftersom Hoffenheim klarade sig kvar efter en fantastisk vårsäsong.

Nagelsmann brist på erfarenhet var hans kanske allra tydligaste styrka i bottenstriden. Istället för att satsa på de ”säkra korten”, spela defensiv fotboll och försöka vinna med enstaka mål, valde den nytillsatte tränaren en helt annan approach för att undvika framtida spel i 2. Bundesliga. Hoffenheim började att spela mer offensiv fotboll. Nagelsmann satsade sina kort på unga spelare och skydde inte att byta ut både spelare och formationer mellan matcherna. Det blev 23 poäng på de 14 matcherna som var kvar när Nagelsmann som tog över och Hoffenheim säkrade kontraktet.

Under sommaren fyllde Hoffenheim på med spelare efter Nagelsmanns önskemål. Sandro Wagner, Kerem Demirbay, Benjamin Hübner med flera dök upp samtidigt som en nyckelspelare som Kevin Volland lämnade. Framför allt fick Bundesligas yngste tränaren möjligheten att forma sitt lag taktiskt. Känd för att inte använda samma träningsövning fler än en handfull gånger per år, använde Nagelsmann sommarmånaderna till att sätta det grundspel som under hösten har varit så framgångsrikt.

Den unge tränaren hade spenderat timmar efter timmar med att se över vad hans lag gjort rätt och fel. Dragit slutsatser av den fotboll som spelats, vilken han ville spela och hur det skulle genomföras. Med sin otroliga inlevelse, lidelse och passion som Nagelsmann har för sitt yrke förde han statistik över hur ofta hans spelare var i passningsskugga, hur spelarna förhöll sig till varandra på planen och all typ av data för att kunna hitta de små medlen för att nå ytterligare framgång. Något som visat sig vara rätt väg att gå.

För om våren var bra, så har hösten varit ännu bättre. På de inledande nio matcherna har Hoffenheim tagit 19 poäng och ännu står det en nolla i förlustkolumnen. Fem segrar har det blivit, fyra matcher har slutat oavgjort och Hoffenheim har imponerat med sitt fartfyllda och intelligenta spel. Inte minst bortasegern mot Bayer Leverkusen med 3-0 var en skalp som många inte hade räknat med, men som visade på att Hoffenheim är på väg åt rätt håll i utvecklingen.

Idag ställs Hoffenheim dock inför sin största utmaning hittills. Bundesligas yngsta tränare ska möta ligans mest erfarna i Carlo Ancelotti. Tabellettan är den största av värdemätare i Bundesliga och Hoffenheim tror på sina chanser att störa Bayern på Allianz Arena. Självförtroendet är på topp hos bortalaget. Nagelsmann med sin finurliga förmåga att anpassa sitt lag efter motstånd kommer att prövas mot de allra bästa och han tror på sitt lags möjligheter. En seger skulle betyda att Hoffenheim bara är en poäng bakom Bayern och möjligheten till att vara ”Herbstmeister” för första gången sedan säsongen 2008/2009 skulle vara högst levande.

För Nagelsmann är det för övrigt ett möte med en klubb som kunde ha varit hans arbetsgivare, om han tackat ja till ungdomstränarjobbet förra sommaren. Nu är det snarare en del av en ny anställningsintervju, denna gång för a-laget och en vinst skulle se bra ut på meritlistan. För Bayerns ledning har inte släppt ögonen på en av Tysklands just nu hetaste tränare och den unge tränaren mycket väl kan vara en framtida ersättare den dag Ancelotti försvinner.

Adam Nilsson

Långt ifrån självklart att Löw blir kvar fyra år till

Twitter: @atnilsson

12 år på posten, ytterligare fyra kan det bli för Joachim Löw efter att det igår offentliggjorts att han förlängt kontraktet över EM 2020. Med det skulle ha bli den näst meste förbundskaptenen efter Sepp Herberger (totalt 20 år över två perioder) sett till antal år på posten. Idag är Löw trea, bakom Helmut Schön som var förbundskapten för Västtyskland mellan 1964 och 1978.

Schön och Herberger är båda onämnda med varma ord idag, likaså kommer Löw vara det när vi om 20-30 år ser tillbaka på hans tid som förbundskapten. Löw har visserligen inte vunnit flest antal titlar, men han har varit den ledande figuren för Tysklands för en landslagsperiod som resultatmässigt varit den bästa. En VM-titel och som sämst semifinalplats i alla mästerskap sedan han tog över jobbet 2006. Ett fantastiskt facit.

Därför var det inte särskilt förvånande att det tyska fotbollsförbundets president Reinhard Grindel var så mån om att förlänga kontraktet med Löw (som löpte ut efter VM 2018). Redan innan sommarens EM i Frankrike var Grindel positiv till en förlängning, något som förstärktes under och efter mästerskapet. Att presidenten nu kunde presentera den framgången, bara dagar innan omvalet av honom, får ses som både en seger för landslaget och för Grindel själv.

För i ärlighetens namn fanns det ingen annan tänkbar kandidat och varför skulle det ens existera? Löw är numera så djupt förknippad med landslaget, han har gjort ett fantastiskt jobb och så länge resultaten är tillräckligt bra och utvecklingen går i rätt riktning finns det ingen anledning att byta ett fungerade samarbete. Inte minst något som bekräftades av Löw själv som sa att han ”inte kände sig färdig”.

Löw har gång på gång lyckats visa sig villig att förändra sig. Jag var själv tveksam efter sommarens EM, som kändes som en trist repris på mästerskapet 2014 fast utan titel, men under hösten har ”Jogi” visat sig villig att gå nya vägar. Landslaget har sett spetsigare ut, mer motiverade och rakare i sin spelidé. Känslan är att Tyskland lämnat lite av det perversa kladdandet på bollen till att vilja spela lite snabbare, något som jag inte trodde Löw skulle göra i första taget.

Men förbundskaptenen är en pragmatiker som bevisligen är intelligent nog att förändra för att hitta nya vägar till framgång. Det är kanske Löws absolut största styrka, utöver hans förmåga att politiskt fungera i det tyska fotbollsklimatet (ytterst få har ett ont ord att säga om honom). Han är omtyckt av spelarna och är villig att lära sig av sina misstag. Troligen är det också därför han har blivit så långvarig på posten från första början.

Låt oss dock inte luras av längden. Förlängningen behöver i sak inte betyda någonting, är långt ifrån en garanti. För om Tyskland misslyckas i kvalet eller gör ett dåligt resultat i VM om två år är han troligtvis borta ändå. Snarare handlade det om att ta död på diskussionerna som blossat upp kring hans framtid, att undvika en medial följetong vars effekt endast hade spridit oro inom de egna leden. Vilket får ses som en vettig anledning till förlängning.

Oavsett vad det mynnar ut kan jag i dagsläget inte se det som något annat en rätt beslut. Alternativen fanns inte där, Löw har gjort det bra och Tyskland är på god väg mot VM 2018 där landslaget vill försvara sin titel från 2014. Hösten har sett minst sagt lovande ut med några riktigt imponerande insatser. Därför var det en självklarhet att förlänga med Löw. Men om det faktiskt blir fyra år till, det är långt ifrån lika självklart.

Adam Nilsson

Senaste tweets

Arkiv