När jag igår skrev om vem som stått för årets genombrott fanns där många alternativ värda att diskutera. Precis samma trevliga bekymmer hade jag när jag valde vem som var min kandidat till årets tränare. Ett val där det var ett oerhört jämnt race mellan de två som jag rankade allra högst.
Som alltid när jag går igenom min mentala karta över det gångna året, hamnar ögonen ofta först på toppenskiktet. Varken i Pep Guardiola eller Thomas Tuchel har jag en rimlig kandidat. Den förstnämnda för att han inte stannade i Tyskland under hela året, den sistnämnda för att hans höst med Borussia Dortmund inte har varit tillräckligt bra för att han skulle kunna nå hela vägen på upploppet.
Just hösten har varit ett aber för många kandidater som jag på förhand hade kunnat tänka mig skulle ligga bra till i loppet. Roger Schmidt, André Schubert, Dieter Hecking med flera har alla fallit bort till följd av brist på sportsliga framgångar i deras respektive klubbar. Summa summarum så har år 2016 inte varit året för de “självklara” kandidaterna hos toppklubbarna.
Utan det är i de “mindre” klubbarna som jag har hittat de mest intressanta namnen. Pal Dardais jobb i Hertha Berlin har på många sätt varit anmärkningsvärt och förtjänar ett hedersomnämnande. Likaså har Niko Kovac varit ett alternativ för det han genomfört i Eintracht Frankfurt, men faller på att han kom in så pass sent under våren att där finns åtminstone två kandidater som ligger stegen framför.
För mig rår ingen av dessa två herrar på duon Julian Nagelsmann och Ralph Hasenhüttl. Två tränare som har gjort enorm skillnad i sina respektive klubbar under året. Två tränare som överträffat alla förväntningar genom att föra deras lag till oväntade framgångar. Två tränare som trots god konkurrens i mina ögon har hållit en egen klass under år 2016
Den rekordunge Nagelsmann, endast 28 år gammal när han inledde jobbet i februari, som tagit Hoffenheim från den absoluta botten till att vara med i kampen om platserna ut i Europa. Med taktisk finess, hela tiden med ett ess i rockärmen, har Nagelsmann fått Hoffenheim att få resultat mot alla typer av motstånd och är enda lag den här hösten i Bundesliga att ännu inte förlora efter 16 spelade omgångar.
På andra sidan Ralph Hasenhüttl vars år har varit en enda lång framgångssaga. Från att ha levererat i nykomlingen FC Ingolstadt, som Hasenhüttl höll kvar i Bundesliga med god marginal, till att ta över nästa nykomling i RB Leipzig vars höst varit unik. Den enda klubb som under hösten har hållit jämna steg med självaste Bayern München och under några veckor stod högst upp i tabellen mycket tack vare Hasenhüttls arbete.
Båda två oerhört bra kandidater, där jag i båda fallen skulle kunna argumentera för varför just den ena tränaren förtjänar utnämnandet lite mer än den andra. Mitt val (som självutnämnd expert) faller i det här fallet därmed mycket på magkänsla. Det finns något som säger mig att Ralph Hasenhüttl är den som har stått för de största bedrifterna det här året, han är årets tränare 2016, med mycket liten marginal framför tvåan Nagelsmann.
I Ingolstadt hade Hasenhüttl hand om en nykomling som aldrig tidigare spelat i Bundesliga. Han hade ett spelarmaterial som på pappret inte såg mycket ut för världen (eller för Bundesliga), men han lyckades få ut oerhört mycket av sina spelare. En oerhört tydlig strategi gjorde Ingolstadt långt framgångsrikare i Bundesliga än de flesta trott på förhand. När Hasenhüttl lämnade i somras uppstod ett stort tomrum som klubben ännu inte lyckats fylla.
Med kunskapen från Ingolstadt stod han för än mer imponerande höst i Leipzig som verkligen har varit bländande. Spelarmaterialet har varit mer namnkunnigt, men fortfarande går det inte att bortse från att prestationen har varit över all förväntan. Leipzig har varit en historiskt bra nykomling. Hade det inte varit för ett exceptionellt Bayern München, hade Leipzig haft pole position inför vårsäsongen och de har fortfarande chansen att som andra nykomling någonsin vinna Bundesliga.
Både Ingolstadt och Leipzigs framgångar har kommit till följd av Hasenhüttls gedigna arbete. Båda klubbarna har spelat en fotboll med en oerhört tydlig strategi. En fotboll som varit framgångsrik och tagit många motståndare med storm. Därför är det inte förvånande att många av de europeiska toppklubbarna numera följer den österrikiske tränarens framfart med minst lika stort intresse som de följer hans spelares. För han är bra nära att vara redo för de absolut största uppdragen.