Efter en svag vår skulle maskinen Tyskland tugga igång. “Var inte oroliga”, var landslagsledningens ord. Förlust 1-0 mot Mexiko i premiären och jag måste säga: jag är orolig, Jogi.
Det var upplagt för ytterligare en VM-premiär där ett ifrågasatt Tyskland skulle göra det dem varit så på bra det senaste decenniet. Att bekräfta sin egen tyngd, att sända signaler till de övriga 31 lagen i turneringen att tyskarna sannerligen är i Ryssland för att försvara sin titel från Brasilien.
När väl startpipan ljöd var allt självförtroende borta. Mexiko var maskinen, inte Tyskland, och plöjde över Joachim Löws landslag utan någon som helst respekt. Quarterbacken Toni Kroos var punktmarkerad, Sami Khedira borttrollad och Mexiko hade en autobahn i båda riktningar mellan det tyska försvaret och mittfältet att leka på.
Carlos Vela, Javier Hernandez och Hirving Lozano låg i vänsterfil med sina trimmade Ferraris medan Mats Hummels och Jerome Boateng puttrade på i fuskande miljöbilar från Volkswagen som försökte blinka sig ur högerfil. Det gick undan och Tyskland hängde inte, varken offensivt eller defensivt – Mexiko vann närkamp efter närkamp mot gnälliga och själviska tyskar.
Gång på gång utnyttjades Löws felkalibrerade tyskar av Juan Carlos Osorios energirika och hårt arbetande spelare. Och till slut föll matchens enda mål – helt välförtjänt. Lozano fick bollen i steget, vände bort Mesut Özil en perfekt touch och kunde distinkt sätta 1-0.
Tyskland som innan var i brygga hamnade i panic mode. Det var felbeslut på felbeslut, felpass på felpass och Mexiko störde hela tiden när tyskarna ville sätta igång sitt anfallsspel. Men det tillät inte Osorio, Tyskland skulle inte få spela sitt spel och under de första 45 minuter fanns det inte en tillstymmelse till organiserat anfallsspel från Löws elva.
De andra 45 minuterna var inte bättre. Jag vet inte vad Löw pratade om med truppen men han tog inte upp Wilfried Schmicklers Die Gier (“Begäret”). Det var inget nytänt lag som kom ut i den andra halvleken. Det fanns inget begär där. Att tyskarna hade mer boll berodde inte på att de spelade bättre, utan att Mexiko tillät tyskarna att få kladda mer på bollen.
Marco Reus, som kanske borde varit med från start, kom in med energi och försökte få igång rörelse i laget. Men det var inte lätt när Özil rörde sig inom en radie av en telefonkiosk, Thomas Müller fintade bort sig själv från plan med sin fria roll och Timo Werner bestämde sig för att agera passningsskugga.
Vad skapades? Ett halvtamt vänsterskott från Jerome Boateng från 25 meter. Ett huvudlöst avslut från Marco Reus från van Basten-position som fortfarande är på väg hem till Dortmund. För att citera Hasse Backe, Tyskland skapade knappt en enda hundraprocentig målchans under 90 minuter och det mot ett lag vars defensiv ansetts vara det svaga punkt. Det fanns ingen extra växel att lägga in för tyskarna.
Med lite tur, eller en hel del om vi ska vara ärliga, hade inhopparen Julian Brandt kunnat stå för ett av turneringens snyggaste mål om bollen gått innanför stolpen. Men det hade varit orättvist och Tyskland förtjänade inte att gå från planen med hedern i behåll.
Segern var helt och hållet Mexikos, de hade avklätt de regerande mästarna totalt, fått många nyvunna hjärtan på sin sida och vunnit helt rättvist. De har fördelen i sin hand och ser ut att kunna gå riktigt, riktigt långt om Osorio fortsätter att sätta bitarna på rätt plats.
Tyskland då? Hoppet är inte ute men Jogi Löw står inför sin kanske tuffaste uppgift som förbundskapten under sina 12 år på jobbet. Jag vill inte ta ära av Mexiko, men det var långt ifrån en motståndare som gjorde exakt allt rätt. Det var Löws eget lag som saknade all form av automatism. Hans lag som inte kunna kanalisera sin energi till att forcera fram en kvittering. Hans lag som helt saknade tempo.
I tidigare turneringar har det sett skakigt ut, men Tyskland har alltid haft en stabil grund att stå på. Den här gången saknas den helt och tiden är knapp innan man ska ut mot Sverige på midsommardagen. Ett Sverige vars grund är stabilare än vad den varit på bra många år.
Tyskland kommer självklart vara favoriter, men det var en rejäl törn mot landslaget ambitioner. På bänken finns många spelare som kommer att vilja kliva fram och visa upp sig. Frågan är om det kommer att hjälpa för det är inte säkert att det är huvudproblemet. Intrycket från Moskva är att Löw har fler problem än så. Han borde vara orolig. Precis som jag är.