Anders Limpar har utöver framgångar med klubblaget också spelat en rad stora mästerskap med Sverige. Där VM 1994 står ut som det positiva, men där finns också fiaskor under VM i Italien 1990. I veckans avsnitt av podcasten Lundh berättar Anders Limpar om vad som skiljer ett mästerskap som lyckas mot ett som inte lyckas.
- Jag fick även äran att vara med i OS i Seoul 1988, vi kom till kvartsfinal och var sju minuter från medaljerna. Jag har fått frågan förut. Vi var lika bra 1990 som 1994, med unga och gamla fotbollsspelare, mixen och så vidare. När vi hade 1-1 mot Costa Rica var vi i kvartsfinal. Men när slutsignalen gick var vi näst sist i VM. Det är små marginaler. Små marginaler för VM 1994-laget hade så klart varit om vi förlorat första matchen, vilket vi mycket väl kunde ha gjort mot Kamerun, där det blev 2-2. Det är väldigt små marginaler i fotboll och i alla idrotter. Vi hade inte marginalerna med oss 1990 men det hade vi 1994. Vi var i stort sett lika bra som lag 1990.
Var det inget som skilde i uppladdning? Man kan säga att 1994 hade många av er spelare erfarenhet från både 1990 och 1992, som inte fanns 1990.
- Det har du faktiskt rätt i. Vi hade rutinerade spelare som inte fick spela, som Glenn Strömberg. Man tog med Robert Prytz, som var en av de största stjärnorna vi hade i Italien på den tiden. Det är en tränarfråga. Jag har bara positivt att säga om Olle Nordin och Tommy Svensson, det är två tränare som inte lämnar något åt slumpen. Det är tränare som är minutiöst noggranna. Jag tycker att det är så jäkla små marginaler som avgör om man ska vidare eller åka ut i ett VM-slutspel, det hänger lite på tränaren, och då kanske man blir lite för defensiv inom svenskt ledarskap.
Inför VM 1990 hade ni ett klassiskt genrep, du hade julafton med ett mål och tre assist mot Finland där ni vann med 6-0. Blev det för mycket hybris då mot hur det var inför USA, när ni spelade 1-1 i någon träningsmatch på plats innan ni gick in i turneringen?
- Vi vann med 6-0 mot Finland och hade inte varit i ett VM på väldigt länge, då målade alla upp oss som att vi skulle gå långt. Vi hade en enkät där vi själva fick skriva hur långt vi skulle gå i VM, då skrev fyra-fem spelare VM-guld. Det kan man väl göra, men man måste vara realistisk. När vi fick knäppen på näsan 1990 tog Tommy Svensson och Tord Grip notis, vi fick en erfarenhet. Alla våra bästa spelare var i 26-28-årsåldern. Vi hade sex-sju kaptener ute i Europa, en fick vara kapten. Det var ett fantastiskt jäkla bra lag. Jag tycker att vi hade mixen av ungt och gammalt 1990, och en bra tränare. Det var bara små marginaler, det var ett mål och en försvarsmiss som gjorde att vi inte gick till kvartsfinal. Det är två bra landslag som hade två helt olika utgångar.
EM 1992 var hemmaplan, ni slapp kvala och Tommy Svensson fick lite tid att spela ihop det, men det var en rätt hattig period innan när det testades med 3-5-2. Vad var viktigt i det mästerskapet, där ni lyckades?
- Jag tycker ändå att vi satte grunden 1992 för VM 1994. Våra framträdande spelare fick ett självförtroende som var omänskligt i EM 1992 på hemmaplan som gjorde att vi hade ett jäkla självförtroende. Vi har roligt när vi samlades. Jag kände ofta när jag spelade i England: ”Fan, är det inte landskamp snart? Jag vill spela med mina grabbar.” Vi satte vårt självförtroende och vår spelidé runt 1992, sedan var den med ända till 1997-98. Jag tror att vi har mycket att tacka EM 1992 för att vi gick så långt i VM 1994.
Under EM 1992 var det först 1-1 mot Frankrike, sedan slog ni Danmark och England. Du startade i match efter match, men inte i semifinalen, och blev utbytt i halvtid mot England. Tappade du formen? Eller tröttnade Tommy?
- Tittar man på matcherna så var det inte jag som tappade formen. Jag var lika bra i de tre matcherna. Det var en taktisk disposition av Tommy. Jag har hört honom säga i en intervju att det var ett av de bästa byten han gjort någonsin. Det köper jag. Han tyckte att jag inte var så offensiv som jag brukade. Då tog han ut en spelare och satte in en annan spelare. Det köper jag fullt ut. Men inte att jag hade tappat formen. Jag tror att det var mer av en taktisk disposition snarare än att jag tappat formen. Den var briljant, så här i efterhand.
Det blev 3-2 i slutändan, men det var tyskarna som dominerade den semifinalen. Sedan gick ni till VM, du startade i genrepet inför VM också, så du var med och krigade.
- Absolut. Vi hade ett fantastiskt kval till 1994. Jag var ordinarie, man är väldigt ordinarie om man tar hörnor och frisparkar. Vi spelade 0-0 mot Rumänien en vecka innan i USA, då var man på plats. Två dagar innan tränade vi på varianter, där jag tog de fasta situationerna. På kvällen när han drog laget var jag inte med. Som tränare får man en uppenbarelse, som mycket väl slog ut. Men jag kanske inte fick någon förklaring till varför jag inte skulle starta. Det hade jag kanske velat ha på den tiden. Men det är ingen som kan klandra Tommy och Tord efter ett VM-brons. Då får man bita i det sura äpplet. Jag har själv varit tränare, jag kan inte spela med 13 man, bara 11. Det förstår man. Man var ganska förbannad då, men det blev ett bra utfall.
Men var det inte lika vanligt då att man tog den typen av samtal? Janne Andersson kan ju säga att han ringer till de som inte är med och tar snack så att alla ska veta, att de får vara besvikna men sedan får bli taggade oavsett om de spelar eller är på bänken?
- Jag tror att det handlar om vilken position man har i laget. Som ledare tycker jag att man ska prata med alla spelare. Tittar man på VM var det en enorm massa förändringar. Det var inte bara att jag inte startade. Jesper Blomqvist startade, Brolin startade på topp och det gick inte bra så man drog ner honom på högern. Henrik kom in istället för Jesper, Klasse kom in på högersidan – vi mixtrade väldigt mycket med laget under VM. Hade oturen varit framme hade det kunnat slå åt fel håll. Men det var inte så att vi hade tränat in att Brolin skulle vara till höger, han var ju forward. Jag som tog fasta situationer var inte på planen. Jesper och Henke Larsson kom in. Jag tror inte att Patrik Andersson började…
Jo, men han var väldigt svag.
- Ja, men Janne Eriksson var ju ordinarie men drog framsida lår och skulle spela. Det var inte bara min position som ändrades, det var sex-sju spelare. Det blev ett jäkla fint utfall. Man kan inte bara snacka om att jag inte spelade. Som tränare måste man fatta beslut. Vad är bäst för laget? Det var en jäkla massa tricks hit och dit. Spelarna då var så fantastiskt bra att det funkade.
Är det jobbigt att det har blivit ditt eftermäle? Offside gjorde ett stort dokument där det hette att du ville åka hem.
- Både ja och nej. Jag var i min absolut bästa form sommaren 1994, och då vill man spela ett VM. Tomas Brolin kom med i världslaget – det ville jag också göra. Jag ville vara en bidragande orsak till att vi gick bra i ett VM. När man väl var på plats 1994 var det Klasse som höll mig kvar.
Du ville dra?
- Jag var mäkta förbannad. Det gick inte så långt att jag skulle dra hem, men de orden hade man kanske på läpparna. Det hade man inte gjort, självklart. Men säg den spelare som sitter på bänken som är glad. Han finns inte.
Har du och Tommy någonsin rett ut det här?
- Nej, det har vi inte. Jag skulle inte vilja göra det heller. Det är bara patetiskt. Jag skulle ha velat göra det på plats direkt efter. För jag spelade ju sedan ordinarie från 1994 till 1997 och var ordinarie 1990 till 1994. Så jag spelade inte sju landskamper. Den uppenbarelsen för tränare Tord Grip och Tommy Svensson var ett jäkla fint utfall för dem. Det är nog en av de största svenska fotbollshändelserna sedan VM 1958 och 1974. Men jag var med och bidrog till att de var bra, grabbarna.