Det är 25 år sedan Tyskland blev ett enat land. Väst och öst slogs ihop och med det också två landslag som under årtionden varit de största av konkurrenter. Det här är historien om den sista landskampen som Östtyskland kom att spela.
Det var den 12:e september 1990 som det formella beslutet togs att Väst- och Östtyskland skulle slås ihop. Frankrike, Storbritannien, USA, Sovjet, Västtyskland och Östtyskland skrev alla under det så kallade ”Två plus fyra-fördraget” i Moskva. Efter över fyrtio år av splittring var nu Tyskland ett enat land formellt, men redan året innan hade den tyska muren fallit och många hade flyttat över från öst till väst. Tre veckor senare skulle de östtyska och västtyska spelarna spela under en och samma flagga.
Samma dag, den 12:e september, spelade Östtyskland sin sista fotbollslandskamp i Anderlecht mot Belgien. Matchen var från början tänkt som en del av kvalet till EM i Sverige 1992. I grupp 5 återfanns även Västtyskland, men i och med att återföreningen genomfördes snabbare än vad många hade trott avanmälde sig Östtyskland från kvalet. Denna första gruppspelsmatch spelades dock i form av en träningsmatch för att det belgiska fotbollsförbundet skulle bli ekonomiskt kompenserade för att de gick miste om en kvalmatch.
Endast fjorton spelare av de totalt 36 spelare som förbundskapten Eduard Geyer hade tillfrågat tackade ja till inbjudan. Geyers förhoppning var att åtminstone sexton spelare skulle dyka upp men fick nöja sig med fjorton. Många spelade hade tackat nej på grund av risken för att ådra sig skador mitt under en pågående Bundesligasäsong, något man inte ville göra i en för många betydelselös landskamp eftersom att det östtyska landslaget nu skulle integrereas med det västtyska.
Det var dock inte de enda anledningarna till varför Geyer hade svårt att få ihop ett fullt manskap. En spelare sa att han inte kunde hitta sitt pass, en annan ansåg sig vara västtysk i och med sammanslagningen och tackade därför nej till Geyers inbjudan. En som dock tackade ja var Matthias Sammer som under sommaren 1990 hade lämnat Dynamo Dresden för att representera VfB Stuttgart och var den enda spelaren i laget som spelade i Bundesliga.
Vad Sammer såg när han kom till Anderlecht fick honom dock att häpna. Omedeveten om att Geyer inte hade lyckats få ihop fler än fjorton spelare, varav de flesta var unga och oerfarna, ville Sammer vid ankomsten omedelbart lämna samlingen. Den planen slogs snabbt i spillror då det inte gick något flyg tillbaka till Stuttgart den kvällen. Sammer, en man vars järnvilja har format både hans karriär som spelare och som ledare, bestämde sig därför för att följa med laget till Anderlecht. Han hade trots allt tagit sig hela vägen till Belgien så varför inte göra något av det.
Ett splittrat östtyskt landslag som saknade många av sina stjärnor var långt ifrån favoriterna mot Belgien. Även med sina stjärnor hade chanserna att rubba ett etablerat Belgien ansetts ringa, men ju närmare matchstarten man kom desto mer ökade känslan av att man skulle spela en historisk match och att man faktiskt kunde njuta av den möjligheten. Känslan att det var sista gången man skulle få representera Östtyskland och spela tillsammans gjorde att vi-känslan växte sig starkare, något som också syntes under matchen.
Det visade sig tidigt att det östtyska landslaget inte hade särskilt många välkända ansikten. Den belgiska tv-produktionen la in fel bilder på flera av spelarna i den östtyska startelvan inför matchen. Utöver Matthias Sammer fanns det egentligen inte riktigt etablerat ansikte hos den belgiska fotbollspubliken och när Geyer nu fått kalla spelare som till exempel Cottbusförsvararen Jörg Schwanke till hans första och sista östtyska landskamp var det inte förvånande att de belgiska producenterna hade svårt att hitta rätt bland de många nya och okända namnen.
Redan efter 25 minuter fick en av de få stjärnorna, Dynamo Dresdens Jörg Stübner, linka av planen skadad. Innan det hade Belgiens stjärnmittfältare och lagkapten Enzo Scifo haft en skott i stolpen. Trots att Geyers lag saknade flera stjärnor var Östtyskland denna kväll det bästa laget. 12 000 åskådare fick se Matthias Sammer domdera på mittfältet medan hans mittfältskamrat Stefan Böger förstörde alla Belgiens försök till anfall. Under en kväll då det handlade om att få njuta en sista gång i den östtyska tröjan och imponera på Bundesligascouter vann Östtyskland med 2-0 efter att lagkaptenen Matthias Sammer gjort båda målen (Östtysklands 500 och 501:a mål). Alla de fjorton spelarna som Geyer hade kallat till samlingen fick speltid. I den 90:e minuten bytte Geyer in andremålvakten Jens Adler från Hallescher FC som med det blev siste spelare att få springa in på planen för Östtyskland.
Till applåderna av den belgiska publiken lämnade östtyskarna planen och samlade sig i omklädningsrummet. Stolta över vad de åstadkommit kunde de fortfarande inte riktigt begripa magnituden av det besked som senare skulle komma från Tyskland under kvällen om ”Två plus fyra-fördraget”. Spelarna satt i omklädningsrummet under en stillsam tystnad, fixade med sitt, duschade av sig och började med tiden sakta att förstå vad som just hade skett. Andremålvakten Jens Adler, som gjort det sena inhoppet men aldrig fått nudda bollen, började att gråta. Ovissheten kring vad återföreningen skulle betyda var för många en stor börda och det var i denna stund som det blev som allra tydligast för spelarna att många skulle få doppa tårna i vatten som de tidigare aldrig hade varit i.
Det östtyska landslaget vid slutet av 80-talet och början av 90-talet bestod av en stark generation. Utöver Matthias Sammer fanns spelare som Ulf Kirsten, Andreas Thom och Thomas Doll. Förbundskaptenen Eduard Geyer såg möjligheten till att Östtyskland på allvar skulle kunna konkurrera i de stora mästerskapen men hans drömmar gick i kras när muren föll. Spelarna tappade fokus och förlorade den avgörande kvalmatchen inför VM 1990 mot Österrike med 3-0. Med återföreningen försvann många namn som var på väg att etablera sig i det östtyska landslaget men som aldrig kom att göra det i det tyska.
Av de fjorton spelarna som representerade Östtyskland mot Belgien var det endast tre som senare kom att spela i det tyska landslaget. Matthias Sammer blev snabbt en viktig del i det återförenadet landets landslag och gjorde 51 landskamper, Heiko Scholz gjorde en landskamp medan Dariusz Wosz mellan 1997 och 2000 representerade Tyskland 17 gånger. Tretton av de fjorton spelarna spelade för Bundesligaklubbar. En viss Uwe Rösler etablerade sig som en stjärna i Premier League efter att ha spelat i Nürnberg och Kaiserslautern. Stefan Böger, som stod för sitt livs landskamp mot Belgien, spelade bland andra för Hansa Rostock och MSV Duisburg.
För Jörg Stübner tog dock karriären en annan riktning. Mittfältaren, som ansågs vara den största östtyska landslagen i slutet av 80-talet, spelade bara fem Bundesligamatcher och höll mest till i de lägre divisionerna. Femton år efter återföreningen berättade han att han inte klarade av de förändringarna som skedde och blev beroende av alkohol och tabletter. För Stübner blev slutet på Östtyskland början på sökandet efter en identitet. Stübner saknade något som han kunde kalla ett hem och hittade därför ingen trygghet i sin livstillvaro, något som gick ut över hans fotbollskarriär. Den 47-faldige landslagsmannen som spåddes en lysande karriär lever idag ett liv långt borta från den stora scenen i Dresden.
För många östtyska spelare var återföreningen ett bittert slut på sina landslagskarriär. Uwe Rösler sa i en tv-intervju med norska TV2 att det var synd att det östtyska landslaget upplöstes. Han menade på att spelare som honom själv inte hade någon chans att spela i det tyska landslaget och att han gick miste om möjligheten att se hur långt han kunde nå. Många andra spelare från Östtyskland kände precis som Rösler, att man gick miste om en möjlighet att få representera en nation som var deras och för många var det också en ambivalent känsla att trä på sig en den tyska landslagströjan då den inte representerade deras bakgrund.
Matchen mot Belgien kommer dock alltid att vara ihågkommen i Östtyskland. Inte bara för att det var den sista. Inte för att den var överraskande. Utanför att den visade på vilken potential den östtyska fotbollen hade och många frågar sig än idag vad som kunde ha blivit. Klart är att Östtyskland avslutade med flaggan i toppen.