Många var det som var frågande när Albin Ekdal i somras kritade på för Hamburger SV i Bundesliga. Bundesligadinosaurien såg på pappret inte ut som ett särskilt bra val med sina två år av kval för att undvika nedflyttning. Otaliga krönikörer och experter svartmålade valet, men idag borde man se på Hamburg. För nu är Hamburg ett lag att räkna med igen.
När tränaren Bruno Labbadia skrev på för klubben i våras var kontraktet stämplat med en sak: rädda kontraktet. Labbadia, som tränat HSV under en säsong mellan 2009-2010, stod inför en tuff utmaning som fällt många tränare innan honom. Thorsten Fink, Bert van Marwijk, Mirko Slomka och Josef Zinnbauer hade alla försökt att få Hamburg bort från nedflyttningssträcket utan att lyckas.
Labbadia gjorde det inte mycket bättre, men han räddade med nöd och näppe kvar laget i Bundesliga i våras och har sedan dess tagit steg för steg för att utveckla Hamburg. Det med framgång. Det Hamburg som vi har sett under hösten har givit ytterst få flashbacks till var klubben varit. Nu är det en stabil enhet. Ett lag som tar sina poäng, även när de inte imponerar och ett lag som står fast vid sin idé.
Mycket av denna förändring ligger Bruno Labbadia bakom. Den i Darmstadt födde tränaren har erfarenhet från att jobba i stora klubbar och vet vad som krävs för att nå resultat. Under sin sejour i Stuttgart mellan 2010-2013 förde han klubben till Europa League men fick gå tidigt in i sin sista säsong. Sedan dess har Stuttgart inte varit nära de resultat som Labbadia fick klubben att uppnå.
Och sedan sitt första år i Hamburg har Labbadia utvecklats. Från att ha varit en stängd, lätt frånvarande och ofta i floskler talande person har Labbadia blivit mer öppenhjärtig. Han visar sina känslor mer öppet, är mer avslappnad och ärlig i sina intervjuer. Det är något som har gjort det enklare för Hamburgssupportrarna att ta till sig honom som tränare i den rådande situationen.
”Jag var inte Bruno Labbadia, inte den som jag egentligen vill vara”, berättade tränaren nyligen i en intervju med FAZ. En sådan kommentar, en sådan självinsikt fanns inte hos tränaren för bara några år sedan då det endast fanns ett skal till man. Idag är Labbadia en man som frambringar känslor, inte bara hos sig själv utan hos andra och han har sett en tydlig prägel på sin egen personlighet – något som inte fanns förut.
Trots att han fick lämna Hamburg 2010 har han hela tiden bott kvar i staden. Från att tidigare ha distanserat sig kan han nu synas på sina löprundor i staden och av och till paddlandes. Labbadia är inte bara en tränare i Hamburg, han är en del av staden och det har gjort honom gott som människa och som tränare.
Under hans månader i Hamburg har laget växt från att vara ett lag av individer till att vara en enhet. Labbadia har jobbat hårt på kontinuiteten, hos tilltron mellan spelarna och den generella lagsammanhållningen. Tränaren har inte bara infört en tydlig idé utan har också känt av när spelarna behövt avbrott från sin vardagliga fotboll. En balans som inte är enkel att finna men som Labbadia har hittat under sina månader i klubben.
Utvecklingen har gått i en rasande fart. Spelare som tidigare underpresterade är idag tillbaka på den nivå som de tidigare visat och Hamburg tar återigen poäng i matcher som man tidigare förlorade. Fotbollen är kanske inte den vackraste i Bundesliga, men den är intelligent, tydlig och framför allt vinner den poäng – något som Hamburg haft problem med tidigare säsonger.
Labbadias kontrakt löper ut till sommaren och från klubbens sida råder det inga tvivel om att man vill behålla sin tränare. Labbadia själv har dock inga planer på att ta ett förhastat beslut, även om allt talar för att han blir kvar. Den gamle Labbadia hade troligen skrivit på omedelbart, den nye vill vänta och se vad Hamburg har att erbjuda de kommande åren och hur visionen ser ut.
En del av visionen är Albin Ekdal. Labbadias önskespelare som är tänkt som en nyckelspelare på mittfältet. Innan sin lårskada var Ekdal given på mittfältet och fick mycket beröm för sina insatser, inte minst av Labbadia. Och för Albins del tycks valet av Hamburg ha varit det rätta och mycket tyder på att den klassiska klubben är något på spåren. Det är bara hoppas att Labbadia blir kvar, för då kan det gå riktigt långt – för Labbadia, för Ekdal och för Hamburg.