Sedan 2010 hade Dale Reese varit en del av IFK Norrköpings ledarstab, men i vintras valde idrottsskadeterapeuten att lämna klubben. Tanken var då att han skulle ha endast ett fotbollsuppdrag, det i svenska herrlandslaget, kvar. Men Reese flyttade vidare till Helsingborgs IF och kombinerar därför fortsatt klubblagsjobb och landslagsjobb.
Nu berättar landslagets "Performance & Medical Coordinator" varför det blev som det blev.
- Jag sa upp mig tidigt i Norrköping och skulle jobba med ett projekt. Det var inte tanken då att jag skulle jobba med fotbollen mer än det här, landslaget. Men när Helsingborg åkte ur (allsvenskan) och de skulle bygga om… då påminde det mig starkt om IFK Norrköping 2010 när jag kom dit, säger Reese och förklarar:
- De låg i superettan. Det handlade om vad som krävdes för att få spelarna i form för att kunna ta sig tillbaka till allsvenskan. Vi la upp en plan över två år, det blev bara ett år (innan laget tog klivet upp, reds. anm). Sen kom Janne (Andersson, nuvarande förbundskapten) in i bilden och det blev som det blev. Det var en intressant och rolig grej.
Dagarna innan årsskiftet blev speciella för Reese. Då tog allt en vändning.
- Jag tänkte: "Nu är jag 65 år, jag ska pensionera mig och Helsingborg är ett väldigt trevligt ställe". Men jag hade köpt ett radhus i Norrköping för att kunna vara nära Stockholm. Så det blev så att jag köpte radhuset den 28 december och sålde det den 29 december.
Är det sant?
- Ja. Och så köpte jag ett hus nere i Bjuv istället.
- Helsingborg dök upp och jag tänkte: "Fan, vi har ju köpt radhuset, vi har ju inte ens flyttat in". Så mäklaren var väldigt fundersam när jag köpte och sen sålde dagen därpå.
Till Helsingborg värvades Reese av Andreas Granqvist, landslagets kapten och HIF:s sportchef. Under våren har han nu hjälpt ”Granen” med att komma i form inför pågående EM-slutspelet.
- Jag tog inte det (jobbet i Helsingborg) för landslagets skull. Men "Granen" har ju kroniska problem, och jag älskar funktionsanalyser och utmaningar. Han var en riktig utmaning. Kunde man verkligen hjälpa honom att komma tillbaka?
- Jag såg en potential, men han var själv tvungen att inse att han behövde lägga ner ett stort arbete för att uppnå den. Det har varit ständiga diskussioner sedan i januari och jag kanske har gett upp någon gång, men sen har vi hittat tillbaka till spåret.
Om turbulensen som var i Norrköping i vintras, vilken bland annat ledde till att tidigare ordföranden Peter Hunt inte valdes om vid senaste årsmötet, säger Reese:
- Jag tycker det var väldigt synd. Klubben i grunden är väldigt ärofylld och den har en stor och gammal historia. Jag upplevde att all förändring som hade skett var till godo, så jag tycker det är synd att man inte kunde få bitarna att falla på plats. Det fattades ju något som kunde få helheten att fungera.
Nämnde Hunt fick skarp kritik för sitt sätt att leda klubben under vintern, då många spelare försvann och ledare som Jens Gustafsson, Jens Magnusson och Stefan Hellberg lämnade. Numera är det Sakarias Mårdh som är Pekings ordförande.
Vems var ansvaret till att det blev som det blev?
- Det är komplicerat. Sen hur människor ska behandlas i de olika rollerna… det är också komplicerat. Jag tycker att det är väldigt synd att man inte fick alla bitar på plats.
Peter Hunt blev ju någon form av syndabock - var det hans fel?
- Han blev verkligen en syndabock. Jag tycker faktiskt synd om Peter som jag hade ett väldigt bra samarbete med under alla år. Det är klart att vi har haft våra duster för vi har inte sett på alla saker på samma sätt, och det kommer vi nog aldrig göra, men vi hade en konstruktiv diskussion.
Under sin tid i Norrköping fick Dale Reese hjälpa mittfältaren Simon Thern, som öppet talat om sin psykiska ohälsa. På frågan om hur snabbt han upptäckte att Thern mådde dåligt svarar Reese:
- Det är ju min uppgift. Jag ser ju killarna varje dag och hur de mår. Jag hör ju också hur andra och folk i ledningen uppfattar killarna. Ibland stämmer det inte alltid överens. Då får man säga ifrån.
Hur upplever du att synen på psykisk ohälsa ändrats inom fotbollen?
- Jag får säga att det har hänt väldigt mycket. Jag har jobbat med det ganska länge, ända sedan min tid i Göteborg (slutet av 1970-talet/1980-talet). Psyket har jag alltid varit medveten om. De (spelarna) är inga maskiner. Men saker och ting måste stämma runt omkring. Jag ser när de blir stressade och hur de hanterar en förlust och så vidare. Men jag har sett en stark förändring.
Kan du vara förvånad att det har tagit så lång tid innan man har vågat börja prata om det? Att spelare först nu har kunnat gå ut och säga: jag mår inte bra?
- Det har ju alltid varit sådär, se på amerikansk fotboll: spelarna är hjältar, de är supermänniskor. De har inga problem. De ska bara producera. Det är inte sanningen. Det ligger en hel del arbete runt omkring bakom allt, säger Reese.