Häromveckan väckte åklagaren åtal mot en tidigare allsvensk stjärna. Skälet är att han är misstänkt för att ha tagit ett stort lån i utbyte mot en specifik motprestation i en match. I polisförhöret framkommer att han är spelberoende och både spärrat sig själv och gått runt spärren för att kunna satsa mer.
Han konstaterar krasst att spelandet har förstört hans liv. Skulle han dessutom bli dömd för att ha gjort prestationen i utbyte mot ersättning kan det leda till att hans möjligheter att försörja sig som spelare blir omöjligt efter en avstängning och efterföljande uppmärksamhet. Vem vill värva honom?
Man inser också krafterna i spelandet med tanke på att en allsvensk stjärna i dag kan tjäna mer än 100 000 kronor i månaden. Om det blir spel i utlandet så ökar lönen. Tyvärr fortsätter väl satsningarna för den som är spelberoende. För det är någon annan typ av kickar som lockar och får en att skicka i väg enorma summor.
Nyligen släppte den förre danske storstjärnan Nicklas Bendtner en bok från karriären. Där han beskrev hur han förlorade närmare sex miljoner kronor under 90 minuters spelande. I sin egen realityshow har han talat om att han blåste bort 60 miljoner kronor under karriären. Nu lyckades han få det under kontroll utan att bli helt pank och skuldsatt.
När jag våren 2018 skrev Allsvenskan enligt Lundh träffade jag Babis Stefanidis som berättade om hur han mist allt. Pengar. Familj. Karriär. Dessutom var han skuldsatt. Han fastnade för spelandet under tiden som skadad i Bröndby och beskrev hur han under tiden i Malmö FF hade posten ställd till klubben för att försöka hemlighålla spelandet och de växande skulderna.
Att det här är ett stort problem i samhället är ingen hemlighet. Inte heller att det är stort problem inom idrotten. Det finns många jag vet som springer omkring i allsvenskan med det här problemet, men de flesta jag frågat vill inte prata om det. Samtidigt är jag övertygad att fler och fler gör likt Djurgården och försöker få in klausuler som stoppar spelande. Även om det slår rakt mot sponsorn Unibet som skickar in 140-150 miljoner årligen till allsvenskan.
Det är några år sedan jag skrev om att vi är många som är spelberoende utan att alla vi för den skulle behöver ha ett problematisk spelande. En rad medier inklusive min arbetsgivare TV4 och Fotbollskanalen lever på reklam från spelbolag. Fotbollens ligor och förbund har sina mångmiljonavtal med allt från börsnoterade giganter till statliga spelaktörer. En allians som levt länge.
Det är viktigt att poängtera att spelandet gått hand i hand med folkhemmet där allt från politiska partier till allehanda folkrörelser och intressen som hästnäringen levt på lotter, bingo, spel på kusar och annat genom åren. Lägg till staten som håvat in miljarder i årliga skatteintäkter. Nej, det gick inte lika snabbt att bli av med sina pengar i en bingohall eller en enarmad bandit som på ett nätkasino i mobilen men även det skapade tragedier.
Problemet är likartat det som gäller för alkohol. Att en hel del människor kan ha spelandet som något man klarar av och som sätter någon form av guldkant på tillvaron. Oavsett om det är tipssystemet med jobbarpolarna eller besöket på en travbana så är det som en stillsam vinprovning i grannskapet eller att man samlar på olika spritsorter utan att gå överstyr. Tyvärr hanterar inte alla det lika väl.
Då är frågan; var ska gränsen gå för medborgerlig frihet om det sker på bekostnad av andra? Något som försvåras av att Sverige valt att gå med i EU och lyder under andra lagar. Dessutom har teknikutvecklingen minskat möjligheterna för myndigheterna att kontrollera hur svenska medborgare spelar. Eller hur de beställer alkohol. Det var lättare med förbud förr i tiden, helt enkelt.
Man kan naturligtvis hävda likt Svensk Elitfotboll: att reklamen finns där oavsett om vi tar emot våra miljoner eller ej. Vi i medierna kan luta oss mot yttrandefrihet och att bolagen som gör reklam antingen är statliga giganter som säger sig ta ansvar eller börsnoterade bolag som betalar skatt i Sverige. Ska de stoppas från att göra reklam? Det är många som tycker det är kul att spela och som hanterar det.
För egen del spelar jag nästan inte alls, förutom det veckospel med samma målrika matcher ikryssade och som jag delar med en av mina systrar sedan många år. I min ungdom spelade jag mycket. Vi sysslade med allt från att skicka pengar till en bookmaker i England för att kunna spela på oddssatta matcher till att ta fram både kortlek och roulettehjul. Vi spelade av varandra betydande summor.
I dag är jag glad att det spelutbud som möter intresserade 2020 inte fanns på 1980-talet. Då hade jag nog fastnat. Minns fortfarande hur det blossade i kinderna när jag skickat in 1000 spänn på en ”säker” trippel i Oddsets barndom och förlorade. Kan heller inte förklara vad som fick mig att sluta spela. Antagligen insåg jag att det inte gick att vinna annat för ett osannolikt undantag. Vilket jag är tacksam över.
Ser ingen enkel lösning på problematiken, men klart är att samhället får axla en stor kostnad både för spelandet och spritens följder för en hel del människor. Och att man därför behöver begränsa det på något sätt. Hur? Ett första steg är att komma runt dubbelmoralen som lätt följer med på spelmarknaden där vissa är bättre än andra, utan att verkligen kunna bevisa det.
Sedan är det ett bra steg att svensk idrott blivit bättre på att lyfta problemen med matchfixning. Att inte blunda som man gjorde under lång tid och hävda att det inte existerar i Sverige. Driv på hårt för att få fällande domar där det går och se till att stoppa spelare som skadar både sig själva och sporten. Även om det trist med åtal och klausuler kring spelförbud i spelarkontrakt är det tecken på att det går åt rätt håll.