Jag m

Onsdag 21 februari kl 12:40
Lugnet härskar som aldrig tidigare.
Jag har ännu inte bestämt mig om det känns bra eller dåligt.
Jag vet inte hur ofta vänner o bekanta har kommit fram till mig genom åren o sagt "du jobbar väl inte för mycket nu, akta dig för väggen".
Det är förstås rara omtankar.
2006 var ett sanslöst sportår, allting hände på en gång o då blir det ju några timmar…ett fotbolls-VM är liksom alltid 40 dagar me runt 13-14 timmars slit VARJE dag…det står liksom inga (tack o lov) fackförbund o skriker sig röda om si o så många lediga timmar, si o så många lediga dagar…det är inget att oja sig över, jag vet vad som gäller, det är bara att köra.
Men i normala fall jobbar jag inte mycket mer än en helt vanlig knegare…jag tycker snarare att nio till fem kan verka jävligare o tråkigare än det mesta.
Nåväl.
Den stora skillnaden kan vara ständiga resor, att jag alltid jobbar på söndagar o att jag som frilans inte har den fantastiska förmånen "betald semester"…därför blev det nog bara ett par veckors sammanhängande ledighet 2006.
Men nu alltså, dödläge.
Lets Danceriet var hysteriskt i tre månader o det skulle tränas fem-sex timmar varje dag…vilket jag trivdes med…det skulle plåtas, provas kläder, intervjuas o jag trodde det var fel på mina mobiler när de understundom var helt tysta.
Då sa "alla"…"oj, oj…ta det lugnt nu, det får inte bli för mycket" när jag trots allt mådde hur bra som helst.
Så fort det var kiss and goodbye tog det slut…o det var det jag visste hela tiden.
Inga dagliga träningar, inga "du måste göra det o det o det o det" o inga kvällisar som ringer o frågar om jag hade kalsonger eller inte kalsonger under mina tajta dansbrallor.
O jobbmässigt råder det stiltje.
Det bidde inget Åre o när det var Globen-gala igår satt jag för första gången på fem år på läktaren som vanlig publik.
Istället väntar jag tålmodigt på att fotbollssäsongen ska dra igång snart eftersom jag nog inte gå ner i spagat för ett skid-VM långt borta i Japan.
Sånt är livet i branschen, jag kan förutsättningarna…men det är nästan FÖR lugnt o jag är inte helt säker på att jag mår mycket bättre av det, därför väntar jag nu på någon som ringer o säger "oj, stackars Patrick…ta det inte FÖR lugnt nu, det kan vara farligt".
Wilma, 7 år, är på semester med mamma o alla kompisar jobbar såklart, ute snöar det järnet…o det är när man vaknar upp sådana här dagar o känner sig orolig för att man inte har någonting överhuvudtaget som måste göras…det är då man inser att man kanske borde skaffa sig ett liv ibland.
Ikväll blir det: egentillverkad banan-milkshake o Inter mot Valencia framför TV-rutan, det får duga som liv det också.