Klassisk fotbollsproffs-shopping; butiker som ett pärlband från Christian Louboutin, DolceGabanna, Gucci och hela den svängen.
Jag älskar att gå omkring och spana i butiker, testa svåra sneakers från Louboutin för 1690 euros, låtsas vara lite intresserad av att köpa men säger att ”I have to talk to my wife” och återkomma.
(Efter några år i klädsvängen har jag lärt mig att det inte bara kan vara den bästa ursäkten utan det faktiskt är så på riktigt).
Men fotbollen hade de ingen koll på i butikerna.
”Det var vara mycket svenskar här idag”, sa kvinnan i Gucci-butiken.
”Ja”, svarade jag. ”Så är det. Sverige ska spela landskamp här idag”.
Hon tittade på mig en stund, lite förvånat.
”Jaha. Vem ska de möta?”
***
Hur många sådana här 1-0- eller 2-0-matcher mot sämre motstånd på bortaplan har man hunnit se genom åren?
Det känns som om det är en hel del.
Alldeles oavsett vem som har varit förbundskapten eller vem som har spelat.
Det som är intressant är att Sverige aldrig förlorat eller tappat poäng, vilket måste ses som en styrka eftersom de allra flesta nationer i Sveriges landslagskategori någon gång åkt på en smäll.
Det har varit nära ett par gånger, mot Malta (1-0) och Färöarna (2-1) som jag minns direkt, men aldrig en käftsmäll.
Vi kan möjligen räkna in förlustmatchen mot Lettland på Råsunda 1997, men det var i ett läge då Sverige redan var borta från avancemang i VM-kvalet.
Det är en styrka i sig, att alltid åka hem med tre pinnar.
Sen kan det har sett för jäkla illa ut några gånger, men tre poäng är tre poäng är allts tre poäng och det som är synligt i en tabell.
***
1-0 den här gången var som det var och rätt ofta har varit.
Men jag tyckte mig ändå ana en viss skillnad, om vi jämför med hur det sett ut de senaste åren.
Det fanns ett EGET spel, eller det fanns åtminstone en idé och ett FÖRSÖK till eget spel, jag såg en systematik och en tanke som inte handlade om att EN spelare skulle lösa allting på egen hand.
Eftersom den spelaren inte längre spelar för landslaget.
Det fungerade stundtals eftersom vi såg en annan variation, en större vilja att ta bollen framåt och småtrevlig taktisk formering i att helt frigöra Emil Forsberg (jag tänkte direkt på ”Brolin-rollen”) och trycka upp Martin Olsson som ytter när vi gick till anfall.
För det är en sak att lägga fram en en spelplan, en annan sak att utföra och framförallt att lyckas med den.
Jag tyckte att Sverige borde utnyttjat Olssons position genom att snabbt (ett tillslag, utan att passera tre andra medspelare) nå honom bakom Luxemburgs försvarslinje.
Nu fick han mest stå still och titta och någon gång då och försöka krångla sig fram genom kombinationsspel.
Men det fanns någonting där.
Jag saknade en targetspelare längst fram, jag sökte lite mer tyngd och jag tyckte att Sverige ställde om oerhört långsamt till anfall när det fanns uppenbara lägen att dra iväg i samband med att laget brutit de passningsglada luxemburgarna.
Men det fanns ändå något.
Sen får vi inte glömma att vi har det lag vi har och att Luxemburg var det bästa ”sämsta” lag Sverige mött på länge, med imponerande ungdomlig entusiasm och härligt driv i sitt försök att SPELA fotboll.
***
Sverige har en försvarslinje av klass.
Bra målvakt, starkt mittbackslås (med bra alternativ), strålande högerback och tre väldigt kompetenta vänsterbackar.
Det blir automatiskt till att bygga bakifrån.
Ingen kan kräva att det här landslaget ska kunna spela sambafotboll, för det laget jar vi inte.
Då får man ta vad man har och göra det bästa av det.
Lite som Island gjorde under Lasse Lagerbäck.
***
Victor Nilsson Lindelöf kom ut med en hårfön i den mixade zonen efter matchen.
Han har ju förvisso en kalufs numera, men klart kort och kompakt…inte ens någon med extremt mycket fåfänga i blodet kör en fön på den frillan.
Men man får alltid lära sig något nytt.
VNL förklarade att han värmer och formar skorna inför matcherna med fönen, det nya konstmaterialet är inte alltid superkomfortabelt i början och då hjälper det fönen.
Ungefär som när man böjer en innebandyklubba.
På ”min tid” stod man i badkaret med sitt känguruskinn en stund och gick in blöta skor i ett par timmar.
***
Kommer Janne Andersson vända upp-och-ned på den här startelvan till Bulgarien?
Jag tror inte det.
Sverige ställs mot ett lag som på två kvalmatcher släppt in sju mål och som före EM förlorade mot Japan med 7-2 och Danmark med 4-0.
Det gäller att hitta spelare som har möjligheten att utnyttja bulgarernas usla försvarsspel.
Sett till hur John Guidettis målfacit sett ut i landslaget så tror jag att Andersson testar något annat istället för honom.
Möjligen Ola Toivonen, som är en helt annan forwardstyp, lite listigare, starkare i huvudspelet och som har förmågan att hålla fast bollen. Marcus Berg och Guidetti blir för mycket same same.
Alexander Fransson kan vara ett alternativ på mitten, Christoffer Nyman kommer allt närmare en startplats och Oscar Wendt bör rimligtvis aspirera på en plats som tvåvägsspelare på kanten.
***
Långe Lundh är stekhet just nu och har under hela resan följts av Cafés Emil Persson för glossigt reportage framöver.
Själv blev jag intervjuad av tidningen Buss häromdagen…
***
Vincent Thill, 16-åringen, såg ut att vara just 16.
Men han var inte blygsam, tuff i närkamperna, bra tryck i pinnabenen och riktigt fin vänsterfot.
***
Det hann gå två landskamper med ny förbundskapten och en småtorftig match mot Luxemburg, sen svämmade sociala medier över med vilka spelare som ska in i landslaget.
För nu var de här spelarnas värdelösa och svensk fotboll usel.
Det är så mycket tålamod som ”folket” har.
Inte oväntat, men fascinerande på sitt sätt.
***
I taxin på vägen till Josy Barthel-stadion hade i all fall radiostationen en rapport inför matchen.
På luxemburgska, ett klurigt språk.
Men det gick inte att undgå att de nämnde ”Ibrahimovic” tre gånger.
Landslaget får nog leva i den skuggan ett tag framöver.
Men radiostationen visste åtminstone att det var match,