Vi fick stränga order vid incheckningen av bestämd kvinna, att INGA ändringar fick lov att göras och att det var viktigt att vi satte oss på den plats vi fått tilldelad.
Vi var 12 pers i mediapacket (älskar det ordet!) som åkte med SvFF:s chartrade plan till Luxemburg och Luxemburg a 5.800 kronor/plats och vi har talat om det här förut.
Det blir smidigare för alla parter om vi kan hänga på de här resorna och för förbundet innebär det dessutom lite ekonomisk lättnad.
Så det finns inget att gnälla på.
Det är heller inget ovanligt, så här gör man i många stora fotbollsländer men under eran med Zlatan, Hamrén och Allbäck så var det aldrig en fråga eftersom det var en utopi.
Så nu fick vi lite som vi ville.
Det var inte det.
Fascinationen låg i hur vi som grupp betraktad skulle isoleras från fotbollsspelarna, där rätt många är i 20-årsåldern och där ALLA vanligtvis flyger reguljära flygplan med heeeeelt vanliga människor.
Inga bilder fick tas.
För hur fan skulle det se ut om Marcus Rohdén fångades med en kaffekopp i handen?
Det var ingen mediaaktivitet, fick vi veta.
Det var en transport.
Så för att jag, Jane Björck och gänget inte skulle göra några tänkbara oförutsedda ärenden så vallades vi först in i flygmaskinen på de platser vi tilldelats.
Så långt bak som det gick att komma.
På de så kallade dassaplatserna.
Och när packet väl hade spänt fast sig kunde Filip Helander och Co sätta sig tillrätta.
Jag vågade inte ens titta framåt.
Jag ville inte störa.
Tänk om jag hade mött Patrik Carlgren med blicken och förstört hela hans uppladdning?
Nu gömde jag mig på min gångplats, 24C – som jag i lönndom bytt till mig, när Lundh ville ha den fönsterplats på samma rad som jag absolut inte fick ändra
Vi såg inte dom.
De så inte oss.
Ingen skulle existera.
Vi skulle bara transporteras och vi satt på samma flygplan men egentligen inte.
Det var som det var och jag hade inga problem att leva med, men det var som i en film.
I regi av Lars Norén.
***
Hur hårt framåt vill/vågar Janne Andersson gå mot Luxemburg?
Jag är så sanslöst trött på ”det finns inte längre några blåbärslag” för att 1) jag har hört det i 25 år (sen Costa Rica) och 2) för att det finns blåbärslag.
Däremot är inte Luxemburg ett av dom allra värsta,.
Det är inte San Marino eller Gibraltar.
Det är väl snarare lite som Malta. Inte minst på hemmaplan.
Oavsett vilket så ska det bli väldigt spännande att se hur det Nya Landslaget kan och kommer agera i en situation som är väldigt annorlunda den som vi hade senast, mot Holland.
Att det alltid är lättare att vara destruktiv än kreativ är en sanning, men med viss modifikation. Det beror ju på vem och vad du möter.
Kommer Andersson att lämna filosofin att gärna ha en yttermittfältare (senast Rohdén) som egentligen är lika mycket central mittfältare?
Blir det istället mera kreativitet och speed?
Jag gissar på Jimmy Durmaz.
Och jag utgår från Emil Forsberg på andra kanten.
Det skulle, i sådana fall, innebära att han tvingas steka Oscar Wendt, som uttalat är med som vänster mittfält.
Jag är ganska övertygad om att Albin Ekdal tar en central mittfältsplats, sannolikt i par med Oscar Hiljemark.
Jag tror Martin Olsson blir vänsterback och resten av försvarslinjen blir som senast, med Granen/VNL och Micke Lustig.
Marcus Berg given längst fram.
Med vem? Rimligtvis John Guidetti. Men inte helt säkert.
***
”Nu när media får flyga med oss så räknar jag med extra högt betyg efter matchen”, sa en svensk forward, med rötter i Bromma.
Svaret kom blixtsnabbt, från Arlövs landslagsrepresentant:
”För att få poäng måste du ha spelat…”
***
Om Malmö FF inte tagit en småstökig Enoch Koffi Adu till nåder, hade de varit etta i allsvenskan då?
Om hit och om dit är alltid omöjliga frågor, ibland helt onödiga.
Men ändå.
Den här är inte helt oväsentlig.
Ej heller okomplicrad.
För här tvingades MFF först jämka situationen med Adu och sen peta Oscar Lewicki, som varit startspelare för Sverige i EM i somras.
Anders Christiansen ser jag nästan som allsvenskans bästa innermittfältare, så han bör ha varit given.
Nu känns Adu/Christiansen som allsvenskans i särklass bästa mittfältsduo.
***
FC Köpenhamn gjorde sitt val, inga försäljningar utöver de redan var förutbestämda, alldeles oavsett vilka bud som kom in.
Med en väldigt given målsättning: Champions League med ett lag som inte är helt nytt, som är relativt samspelt.
Det är möjligt att svenska lag inte kan göra den prioriteringen, eftersom de sitter på kassakistor som är betydligt mindre.
Men det är ändå berömvärt. Och modigt.
Idag ser vi resultatet och jag tror tillochmed att FCK kan ta sig vidare från gruppspelet. Gruppen är inte alls omöjlig och FCK är tillräckligt bra.
***
På vägen från flygplatsen till terminalen packades vi för övrigt in i samma trånga flygplatsbuss.
Det var heller ingen mediaktivitet, det var en transport.
Jag stod ganska nära Emil Krafth.
Min fromma förhoppning är att han ändå tyckte det var så pass mycket OK att han kan delats under första träningspasset här i Luxemburg, Luxemburg.