Jag satt som ett ljus och lyssnade på Liedholm

Måndag 5 november kl 19:07
År 2000 var jag i Palermo, Sverige skulle möta Italien inför EM-slutspelet…det var en rätt trist tillställning, men hela resan blev en klassiker i svensk sportjournalistik eftersom en nattlig sittning i Mussolinis gamla soffor på Grand Hotel sedermera blev känd som "de långa knivarnas natt".
Men jag minns också resan väldigt tydligt eftersom jag tog en avstickare till fastlandet o träffade en av de mest genomsympatiska idrottspersonligheter jag någonsin haft kontakt med.
Han hette Nils Liedholm.
Det blev ett av mina livs mest givande möten i den här branschen.
Vi hade aldrig träffats förut, men Liedholm var…precis som sin kollega Gunnar Nordahl som jag träffat några år tidigare…en man som inte dömde någon på förhand.
Jag satt som ett brinnande ljus o lyssnade till Nils Liedholms historier.
Han älskade att berätta o föra vidare.
Men inte ett uns av skryt eller divalater, Nils Liedholm ville mest framhäva alla andra o framförallt "pojkarna"…han sa "pojkarna"eftersom Liedholm talade den svenska man talade i Sverige när han blev "italienare" 1949.
"Pojkarna" kunde vara Maldini, Capello, Ancelotti eller Baresi…alla var under Liedholms vingar…men vi talade också väldigt mycket om svenskar o han förklarade hur mycket han gillade Strömberg, Prytz, Thern, Dahlin, Larsson…de nya "pojkarna".
Vi satt i timmar o pratade o jag fick hänga med på en träningsrunda…han tvingade sig själv att gå upp o ner i trapporna på det flervåningshotell i Rom som han besökte några veckor.
"Jag måste hålla igång varje dag", berättade han. "Vi kan prata under tiden".
Il Barone fick han heta i Italien o han var just så stor, så mäktig o så högt ansedd av alla…han vann fyra scudettos som spelare, två som tränare…o han var en man som var aktiv o framgångsrik på den stora fotbollsscenen i över fyrtio år, vilket måste anses som unikt.
Jag var aldrig med på "den tiden", då när Liedholm var ett geni i italienska ligan eller när han själv gjorde 1-0 för Sverige mot Brasilien i VM-finalen 1958…men för en fotbollsvän o nostalgiker smärtar det förstås ändå; Gre-No-Li har nu gått ur tiden.
Livet får såklart gå vidare, de nya "pojkarna" ska skriva sin historia o ingen hade varit mera glad för deras framgångar än Liedholm själv.
Och där uppe spelas det nu bättre boll på gräsplanen hemmavid.