Det kändes om ett historiskt ögonblick när Zlatan vann

Måndag 14 januari kl 23:48
Det var inte särskilt längesen som jag fick tre-fyra mejl i veckan från de som fortfarande tyckte att Zlatan Ibrahimovic var en dagslända o som framförallt tyckte att han skulle växa upp o lära sig veta hut, som om vore han ett uppstudsig 11-åring Sunes Julkalender.
Zlatan-föraktet har alltid funnits där…jag är rädd för att det haft rätt otäckt mörka undertoner o jag fick länge en känsla av att det var för stort, för outgrundligt, för evigt.
Tills för en dryg timme sen.
Har man i en telefonomröstning i Sverige lyckats samla fler röster än Klüft, Anja Pärson o stora, äkta o bubbliga Kallurska tårar…då har man tamejfan nått hela vägen in i det svenska folkets hjärtan.
Inte bara bland "kidsen där ute", inte bara bland fotbollsälskarna…även hos Lars-Gösta o Eva-Greta som suttit därhemma o hytt med pekfingret, även hos tvivlarna som aldrig glömt sin Henke o kanske även under de där feta stenarna som här o där döljer människor som fortfarande vill att alla svenskar ska heta Lars Johansson o äta Kalles Kaviar på knäckebröd.
Det kändes som en historisk dag för Jerringpriset o svensk idrott när en Ibrahimovic till slut vann "hela" svenska folket.
Han gjorde det förvisso med en gnutta hjälp av ett stort skönt leende, men han gjorde det utan ryssfemmor, utan en hjärtskärande sjukdomsåterkomst, utan konstgjord andning.
Idrottsprestationen är different story, den går ändå inte att mäta…då skulle förmodligen Anja Pärson haft det för 2007, absolut Tre Kronor 2006…Jerring-priset handlar om någonting helt annat.
Det vet nog Zlatan o därför tror jag att han var väldigt ärlig när han sa att det var det finaste priset han kunde vinna.
Folkets eget.
***
Det kändes också rätt varmt i mitt hjärta när Kajsa Bergqvist fick en storartad o verkligen icke-påtvingad standing ovation.
Den var hon värd.
Och det är ju rätt stort att få en sådan hyllning när man är prisutdelare o inte för att man ska hämta ett pris.
***
Förutom det magiska i fötterna:
Zlatans "totala" folklighet handlar såklart till stor del om hans nygamla charmiga öppenhet.
I den där vi ser en man i harmoni.
Som börjat få så mycket trygghet i bagaget att han inser värdet av att bjuda på sig själv, på alla sätt.
***
Inte en enda bild på Danny Wess under produktionen, däremot massor på Bombaren som tillsammans med Ravelli o Brolin blivit ständiga "sitta-vid-gala-bord"-ansikten.
***
Hur länge orkar Charlotte Kalla vara sådär avslappnat charmigt naturlig?
När är hon "förstörd" av drevet?
Hoppas aldrig.
***
Sven Tumba!
***
Slutligen kan jag inte låta bli…jag menar, skidskyttemixedstafett.
Skidskyttemixedstafett!
Var är vi på väg.
Det är inget fel på vare sig Ferry, Olofsson eller Magdalena Forsberg…det är inte det, för stora mästerskapsmedaljer individuellt har sin kraft o är förstås rätt stort i de länder där det är mäktigt att åka skidor på snö o samtidgt skjuta med ett gevär.
Men skidskyttemixedstafett!
Ni hör ju själva.
Har satt ett gäng svenska tjejer som hade spelat hem ett VM-guld i bowling o hade chanser att under ett rätt tunt år ta hem det där priset i Globen o allt.
Och så får de stryk av skidskyttemixedstafett.
Hur ska då ett gäng bowlingmästare någonsin kunna vinna?
***
Trondheim alldeles för snart.
Kasta Gris.