En ledsam morgon

Det är en morgon så vacker som den bara kan bli i maj när solen målar Apple Bay i en färgkavalkad så glittrande, när strålarna är så varma att du kan spatsera ut i kortärmat för att köra glada barn till skolan.
Men det blev en morgon som smärtade.
Jag såg det på nätet; Stickan har lämnat oss…Stig Nilsson, bilhandlaren, fotbollsspelaren, HBK:s ordförande – han fick alltid ett besök i Halmstad att bli vansinnigt underhållande.
Inte bara när han satt sidan om Hellberg på pressläktaren o skrek lite oskyldigt på någon domare.
Jag skriver oskyldigt, för vi visste alla att Stickan hade ett hjärta så innerligt varmt.
Stig Nilsson var en mycket stor del bakom Bollklubbens framgångar, det visste vi innan Stickan blev sjuk någon gång i samband med SM-guldet 2000.
Måhända en slug bilhandlare i förhandlingar…det gick inte att kräma ut så mycket extralön o när det gick så visste spelarna att HBK tjänat lite på det ändå…men aldrig något ont.
Det gick alltid att "prata om det" med Stickan o oftast var det han själv som kom fram o sa med ett snett leende o den där oefterhärmliga lite hesa stämman "…Ekwall, din lille jävla Malmöbo, nu får vi snacka om det här".
Sen bjöd han på en kaffe, kanske en mazarin (…"bara en, di kostar o Fidde ska ha lön nästa månad också") o så var allt löst.
Efter allsvenska segern 1997 fick jag komma in i nån sorts VIP-rum i samband med guldfesten på Mårtenssons, hälsa på fru Daisy o ta en cognac ("…jag har fantamaj själv betalat den, ska du veta…vi har inga sånna cognacspengar här i Halmstad…").
"Du ska vara me här inne, du är en bra påg", sa han.
Men jag tror han sa så till alla, för: Han var den tidens fotbollsledare som hade hårda nypor, som gärna tyckte till men som hade ett hjärta av guld.
Det är väldigt ledsamt att det slutat att slå.