Jag kommer sakna Fatih

Jag tycker mest synd om Fatih Terim.
Han trodde inte på turkiskt mirakel o till slut fick han rätt.
Det blev ett tyskt.
Tänk så sjukt att turkarna lyckades göra det igen, men bara nästan: kvittering i 88:e minuten.
Sen fick de smaka på egen medicin när Lahm så snyggt fintade bort Rustu till bortre hörnet o tryckte upp den i andra.
Fatih…som tillsammans med Hiddink gjort detta EM till tränarnas mästerskap, herregud det är ju de som är de största profilerna…stod tre-fyra meter från min plats på St Jakob Park.
Eller stod….han hoppade, sprang, gymnastiserade o konverserade hysteriskt med Fröjdfeldt.
Däremellan ständigt hårtorkar riktade mot sina spelare.
Tre gånger såg jag honom vara nöjd, men när Senturk gjorde 2-2 gav han Sabri Sarioglu en – utskällning.
Tror jag.
Det brukar vara det när tränaren är på väg att lappa till sina spelare.
Fatih lämnade arenan som en hjälte, avtackad o bejublad av alla.
Jag kommer sakna honom.
***
Killen som rusade in på planen omhändertogs som om han skjutit ihjäl barn.
Först en linebacker-tävling som hade gjort Reggie White avundsjuk, på den tiden (White dog tragiskt).
Sen bars han ut som en get på väg till offerbål.
Gärna för mig, håll dessa tomtar borta från arenan.
***
Turkiet var fantastiskt…när Tyskland fegt gav bort allt initiativ var turkarna på allting som rörde sig.
Altintop åt upp ett helt mittfält o då innehöll de trots allt den största biffen av dem alla; Ballack.
Kazim Kazim sköt hejvilt, snurrade på sin kant o jättarna Glufs-Glufs…Mertesacker o Metzelder…var Bambi på is o Lehmann kändes mest sparris.
Jodå, det fanns ett mirakel i Basel…o det var att Tyskland hade 1-1 i paus.
***
Kontraorder: Inget Wienflyg på morgonkvisten.
Istället tuffar vi i bil ned till Bellinzona o gamla härliga Lugano i natten, tyskarna har sitt läger därnere.
Vi måste vara framme till Nyhetsmorgon-sändningen kl 08:45.
Det får gå.
Måste bita ihop nu.