Vi måste bli bättre på skryt

Ni som läste Getingen häromdan gick inte miste om att Orrenius blivit vald till bästa fotbollskrönikör av svenska Four-Four-Two.
Och ni som slog upp Bladet igår fick en förstasida o ett helt uppslag på Mats Wennerholm, som av Stockholms Sportjournalistklubb blivit vald till Årets Sportjournalist.
Jag har inga problem med det, två bra killar i branschen o Wennerholm har jag följt på nära hand i friidrottens värld…han lägger upp en hel sommar med sköna lågprisflighter över Europa för att finnas på plats där det händer.
Ingen annan sportjournalist har varit i närheten av Wennerholms bevakning av internationell friidrott.
Jag tänkte mer på skryteriet över dessa utmärkelser, där är kvällisarna överlägsna oss andra.
Vi försökte verkligen fläska på med skryt när vi fick fem nomineringar i Guldskölden – där Svenska Fans-läsare röstat – men det gick sådär.
En hel del på den här sajten, men när vi skulle göra det i rutan i Fotbollskanalen Europa kändes det bara töntigt.
Skryt är alltid bättre i tryck.
Jag gillar att man kan göra en skrytgrej på Orrenius för att han blivit framröstad till bäst av ett magasin med väldigt liten läsekrets i Sverige.
Eller när man gör tre sidor på Wennerholms utmärkelse, utan att egentligen berätta att den gäller Årets Sportjournalist – i Stockholm.
Eller att du måste vara medlem i sportjournalistklubben för att kunna bli vald.
Det är därför exempelvis Olsson aldrig fått utmärkelsen genom åren, han har aldrig varit medlem.
Det har däremot jag…är jag rädd…
Man är rätt bra på skryt när man anser att den grejen är värd tre hela sidor i sin rikstäckande tidning.
Vi har mycket att lära, vi andra.