Vi måsta våga ändra matchbilder

Midsommarittning avslutad.
Papas.
Redaktör Pol Pot, Redaktionsjuggen, Hyland och övriga gänget.
Avslutades med raka rör inne på Pepes där vi körde tungt hela vägen in i kaklet me "Uapapa-papa-papa-pa-Toiv-o-nen…"
Mångväxlade cykeln hemåt sen längs en strandpromenad som badade i en bedårande natt med ljus som i "blå, blå, vindar och vatten" och där havet vilade kav lugnt längs Bjärebuktskusten som om vore det ett sovande litet barn, vaggandes sakta och metodiskt mot en orörd sandstrand.
Vi sover på det, sover gott.
***
Det är väldigt sant att jag sa, direkt efter Balotellis tveksamma röda kort: fan också!
Det kändes…hur konstigt det än låter…att det var det sämsta som kunde hända mot ett Italien med 1-0 i ryggen.
Vi visste att de alltid varit mästare på att hantera den situationen.
På att döda matcher.
Och det pumpar uppenbarligen vidare i venerna.
Som de stängde matchen.
Så följsamt och elegant, med försvarsaktörer som de finaste av typer.
Jag tyckte det var imponerande.
***
Du kunde läsa av det efter tio minuter; Balotelli skulle bli matchens förgrundsfigur.
På något sätt.
Det blev på alla sätt.
***
Sverige skulle få just Balotelli ur balans och lyckades med det på ett sätt.
Men italienarna visste att Marcus Berg gick att rubba mentalt och från minut nr ett hade Bocchetti lyckats.
Berg ägnade väldigt mycket tid därefter åt att jävlas med italienaren och det kändes som om det var en faktor som gjorde Berg lite ofokad.
***
Det har blivit en sjuka hos svenska landslag att tala om att "vi skapade såååå många chanser".
Jag vet inte.
Själv kände jag aldrig att Sverige var särskilt sylvasst framååt eller ett allvarligt hot mot det italienska försvaret.
Tacka fan för att vi får chanser mot ett lag med 10 man som backar med allt, men det var inte direkt så att det sjöng i målstolparna runt italienska målvakten, inte så att det glödde om Blågult i straffområdet.
Toivonens reducering var oerhört snyggt, men kom nästan som en överraskning för mig.
***
När Sverige gjorde sina första byten hade Italien – som ledde med 2-0 – redan gjort två stycken.
Efterklokhet är bara unket, men det finns en sjuka hos våra landslag ssom innebär att vi aldrig vågar ta initiativ för att förändra matchbilder.
Vi väntar på motståndarens drag.
Och sen byter vi mest för att ge någon "en halvtimme".
Jag vet inte om det är för att förbundskaptener inte vill döda sin egen grundidé eller om man tycker synd om vuxna män.
Våga ändra. Våga röra om. I tid.
Ut med Gustav Svensson i paus, upp med Wernbloom att stångas i en box, in med Harbuzi som avig och annorlunda leverantör.
Ut med en back…vi spelade oftast fyra mot en, eller fyra mot noll på slutet…in med Martin Olsson.
Eller in med Avdic som stark huvudspelare…eller vad som helst, våga förändra en matchbild.
Det kanske inte hade hjälpt alls, men vi hade inget att förlora.
Vi måste våga – att våga!
***
Franske domaren hävdade i en ren lögn att Elm fick varningen för protest.
Vi som kan vår Rasmus Elm vet att han skulle kunna få varning för det mesta, utom just snack.
Domaren var en disaster, men det drabbade bägge lagen.
***
Sömn rekommenderas.
Typ nu.