Jag tänker för mycket jobb (sju dagar i veckan, typ 70 timmar…herregud så uselt betalt jag kan ta för det!) och ser jag TV så ser jag för mycket som har med jobbet att göra, även om just TV är definierat med jobb hur jag än gör – men ni förstår.
Jag ser sällan sånt som alla andra ser, bortsett från ett och annat Idol.
Med guidning av en frisör som heter Hannah har jag i dagarna därför tagits ut på en odyssé i den vita trashens förlovade TV-värld.
Ullared, Grannfejden och igår Fyrans program om barn (eller snarare deras föräldrar) som vill bli stjärnor…premiärtitt för mig i alla tre fallen.
De två första i sig helt oslagbara programidéer, det tredje ett dokument om en obehaglig verklighet.
Jag är helt tagen.
Ullared var sannerligen white trash-TV om white trash och jag kan förstå att det blivit en tittarsuccé, jag satt helt fastnaglad och kunde inte slita mig; udda karaktärer, en boss med snuset rinnande och människor som köper på sig fryspåsar, rengöringsmedel och en helvetes massa “bra-att-ha”-skräp för tusentals och åter tusentals kronor samt en till synes helt normal kvinna som börjar gråta när hon inte hittade sin kundvagn.
Så här; klart som fan folk stannar kvar framför TV:n.
Grannfejden var som en Aschbergsk dröm med två familjer som bråkade över…ja, jag har glömt vad…och en gammal farbror så arg och upprörd att han skakade…allt slutade med att de kramades över en middag på Häringe Slott (där Fyrans nya sportredaktion 1994 hade en tre dagar lång konferens som en av kvällarna slutade med att herrar hjulade nakna och herr Eng slängde trädgårdsmöbler i poolen inför roade japaner, men det här ju kanske inte till saken).
Jag satt som förstummad.
Och så…när Champions League-fotbollen kändes sådär spännande och jag behövde verkligen ett break från allt jobb…TV4:s program om barn (eller snarare barnens föräldrar) som siktar mot stjärnor.
Någon jättetuff farsa tyckte det var tufft med brutna händer och att barnet skulle köra cross och att innebandy var fjantigt, några föräldrar lät sin lite tunna tennisspelande son Theodor köra styrketräning, mala tennis i nästan 20 timmar i veckan och lät honom knäckas (är det verkligen vettigt på en liten grabb, 10-11 år?) hos en naprapat när stackarn redan drabbats av tennisarmbåge.
Och en morsa stod på allvar och sa att hennes unga dotter nog kunde bli sångstjärna för att hon hade rösten och utseendet.
Utseendet?
Hur ser man sånt på ett barn?
Vi tycker förstås alla att just våra barn är det vackraste som finns, men hur långt har det gått i föräldraskallen när man på allvar säger rakt ut i ett TV-program att barnet har utseende för att bli stjärna? Hur ser man ut då? Är andra barn för fula för att bli “stjärnor”?
Jag blaimar inga barn eftersom alla barn säkert drömmer drömmar om att en gång bli en stjärna och drömmar ska barn få ha.
Men det finns ju skäl till att barn är just barn och ska få vara barn.
Och att föräldrar är föräldrar är – vuxna.
(Tack, Jonas Björkman! För att du balanserade upp hela debatten och påpekade att du inte når toppen genom 20 timmars träning i veckan och styrkepass)
Oavsett vilket; jag måste börja se mindre sport och mer sånt som “vanliga” människor vill se, typ det där programmet som alla älskar och som alltså handlar om att vi ska gissa vart ett tåg är på väg.
Annars älskar jag “Mammas pojkar”, sån är jag.