Trattoria vid namn Peppinos…surprise, surprise noooooot – hur många italienare heter just Peppinos?…och förutom en och annan rövarhistoria så serverades det carpaccio på tonfisk, spagetti matriciana och en halvsvårt grillad sole till varmrätt.
Hyland valde viner.
En limone-sorbet avrundade fint.
Och när det skulle smuttas till den dubbla macchiaton berättade Perlskog att du alltid ska välja den mest bensindoftande grappan för att det ska kännas att det är grappa på riktigt.
Själv dissar jag grappa.
Jag kör alltid averna, gärna med lite pressad lime.
Därefter en liten sväng på Stadtcafé som hade tema Studio 54 och eftersom discomusik 1979-1984 (Patrick Hernandez, Rappers delight, Kool and the Gang, Gloria Gaynor, Boney M, typ) är min grej så kändes det som en kväll att minnas, trots att österrikarna fortfarande envisas med rökning på krogarna: du lämnar stället och kläder, hår, hy stinker avgasrör.
***
Av det jag såg så tyckte jag nog Sverige var bättre…mot bättre motstånd dessutom…mot Syrien än i den där Kalle Anka-tillställningen mot Oman.
Men det är tdligt att vi upplever alltig rätt annorlunda framför TV:n (minst sagt, i de här fallen) än du gör på plats.
***
Jag vet inte om Lasse Anrell på Bladet var på jakt efter nya feministpoäng…och i så fall; why?!…när han idag rotade runt i gamla sopor och levererade en krönika på hopkok från en tid då sportjournalistiken mest var manlig, alkoholiserad och en rätt vidrig jakt på prostituerade.
Jag började i den här branschen redan tidigt 80-tal och fick både höra och se det eländet.
Oavsett hur illa det var så är det knappast några breaking news, det har tillochmed skrivits böcker om det.
Det är när Anrell försöker insinuera att sportjournalistikens verklighet fortfarande ser ut som den gjorde då som man förstår att han halkat en bra bit från den dagliga bevakningen och får andra arbetsuppgifter av sin redaktionsledning; klä sig i landslagströjor och beskriva fräcka evenemang som åskådare.
Han kunde ju annars frågat sina kollegor på sportredaktionen hur deras vardag ser ut när de sliter som djur för att få ihop flera texter, nätversioner, bloggar, bilagor och fan och hans moster.
Dagens sportjournalister springer inte på några horhus.
Och dagens sportjournalister går inte omkring i ett ständigt fyllerus.
Det skulle aldrig gå…och till skillnad från hur det var förr så skulle arbetsgivaren skicka hem dom istället för att fortsätta skicka ut dom i fylleträsket.
Den trenden vände under tidigt 90-tal och för nåt år sen försvann den sista “fyllejournalisten” från all bevakning.
Idag hinner du en sittning under ordnade former på ett mästerskap och i övrigt är det spiknyktert och en jävla massa jobb.
Se det gärna som ett försvarstal, men det som Anrell försöker beskriva är något som var en verklighet för 20 år sen och det är bara beklämmande att han försöker få folk att tro att det ser likadant ut idag.
Det här citatet, slutligen, är det yttersta exemplet på att Anrell levt i sin egen värld de senaste åren:
“Jag vet inte. Ibland undrar jag om särskilt mycket hänt på 20 eller 50 år. Sportens värld är fortfarande djupt manlig – även om det numera är kvinnor som presterar bäst – men pamparna och ledarna är män. Journalisterna är män.”
Journalisterna är bara män?
Hade Anrell varit på handbolls-EM så hade han upptäckt att hans egen tidning skickat en manlig reporter, liksom DN (som i och för sig mest ägnade tid åt skeletonbevakning) och Ystads Allehanda.
Tidningarnas Telegrambyrå, TV4 (Karin Frick), Göteborgsposten, Expressen och Svenska Dagbladet valde alla att sända tjejer för att bevaka mästerskapet.
Skrivande reportrar var alltså övervägande tjejer…det är inte vanligt, men att påstå att sportjournalistikens fläskiga mansdominans är som den var för 20 år sen tyder på rätt stor okunskap (eller illvilja).
Så oavsett vad Anrell försöker spegla från sin horisont så tro honom inte.
Verkligheten är en helt annan.
Och det vet man ju bara när man är med och lever i den.
***
Foppa Forsberg!
***
…de få gånger jag hör ordet “hora” när jag jobbar är när jag hör fotbollsfans gapa efter antingen mig, domare, ledare eller motståndare.
Det är tydligen ett populärt skällsord som skriks till alla som inte håller på ett speciellt fotbollslag.
Populärt kallas det också att “brinna för fotbollen”.
***
Av utsända rapporter att döma så känns inte Damaskus som ett plejs du gärna tar en semesterresa till.
***
Bara att vara i truppen till superderbyt måste kännas fantastiskt för Carlsén.
***
Än en gång; hur många rubriker/reportage från Käppakrigets värld handlar numera om att folk slår varandra med knytnävarna i ansiktet?
Och inte om ishockey.
***
Långe Lundh messade i extas från Damaskus om Leeds kvittering på övertid.
***
Wayne Rooooney.
Den rubriken var så Håkan Loob.
***
Vi kämpar vidare i handbollsträsket.
Sverige har åkt hem, men eftersom vi tar handbollen på allvar så fortsätter vi med fullt blås under fortsättningen av turneringen.
Frankrike-Tyskland och Polen-Spanien i TV4Sport med start kl 16:30.
Inte kattskit precis.