Ännu en dag som skådespelare (i bilder!)

Eller Persbrandt och Persbrandt, mera som någon mindre profilerad.

Åtminstone som skådespelare…eller kanske inte direkt skådis, men med i en film i en roll och inte som statist.

Roll och roll, förresten; jag skulle spela mig själv.

Och det kan ju tyckas enkelt. Eller kanske tvärtom.

Spelade “mot” huvudrollsinnehavaren Peter Magnusson i tennisfilmen “Stockholm-Båstad” och även en kortare scen där jag för ett svårt samtal med Messiah Hallberg…up and coing som stand up-komiker i Mårten Anderssons stall.

Det blir nog inte många sekunder på filmduken men det tog en hel dag.

Samling kl 08:00 för smink, transport till Gåshaga på Lidingö för diverse scener och sen vänta.

Vänta på kamerainställningar, vänta på omtagningar, vänta på olika vinklar, vänta på genomgång med regissör, vänta på tagning, vänta på scripta, vänta på inspelningsledare, vänta på rätt väder, vänta på korrekt ljus, vänta på manusgenomgång, vänta på lunch.

Däremellan lite film.

Jag hade hoppats lite få glida in som Hollywood-stjärna med egen trailer och så men fick i alla fall en pappmugg med kaffe när jag kom fram, en banan och gratis lunch med hemgjord glass till dessert.

Ungefär så mycket glamour i en produktion med tidspress.

Inte ens filmens stjärna, Magnusson, hade eget krypin…han fick ligga på en träbänk och vänta när jag spelade in en gåa längs en kajakant på Lidingö.

Det var i alla fall vansinnigt roligt och stor tack till alla i produktionsteamet, med en P1-skånsktalande Ystadpåg som Martin Persson (regissör) i spetsen, för hjälpen…när jag nu tog upp en drygt 30 år gammal skådiskarriär igen.

Då var jag tolv år och spelade mot Emy Storm och John Harrysson i en kriminalserie som hette “Rädsla”, skriven av Max Lundgren och regisserad av Jan Hemmel.

Och då fick jag spela en ung grabb som hittade lik i en trädgård (om jag minns helt rätt).

Som hette Harry.

Eftersom SvT (eller SR, det var på den tiden då det bara fanns två kanaler, många kan inte riktigt förstå att det fanns en sådan tid) tyckte att jag skötte mig ganska bra så fick jag ett par anbud om andra filmroller.

Men jag dissade bestämt.

Jag skulle bli fotbollsproffs.

Det är inte alltid så lätt att inse sina begränsningar när man är tolv år.

Jag i min “vanliga” miljö…fast ändå inte med Peter Magnusson i studion som misslyckade tennisstjärnan Pavel Edvardsson.

“Pavel” blir myggad av studiovärdinna i snygg klocka

Lite fler människor inblandade än när jag och foto-Soffan åker ut och gör våra inspelningar…