Grattis, Sportspegelen!

En stolt och stark institution.

Förr gick den ju inte att missa, för då fanns det inte så mycket annat.

Nu ser jag Sportspegeln alldeles för sällan, nästan aldrig.

Dels för att jag förbereder egna TV-jobb…Fotbollskanalen Europa…vid just den tidpunkten på söndagar och dels för att jag inte längre känner samma attraktionskraft till den typen av sammanfattande sportprogram.

Det som jag egentligen vill se har jag snabbt och enkelt kunnat ta del av på annat håll – när det har skett.

Och orienteringsreportage med kottar i motljus lockar inte heller längre.

Annat var det förr, den tid som alldeles för få vill minnas; när vi fick en engelsk träskmatch i veckan från november till mars, när fotbollslandskamper sändes i efterhand (ibland nedklippta) och när europacupfinalen kom in i tablån på nåder för att man tvingades flytta på något debattprogram om kollektivboende i Eskilstuna.

Då var det förstås annorlunda.

Då satt man som klistrad framför Sportspegeln, kanske att de hade någon minut fotbollsbilder från en internationell match…annars fick man vänta till de cupsammandrag som Bosse Hansson eller Janne Lorentzon ledde på de torsdagkvällar som det bjudits europeisk fotboll under tisdagen och onsdagen.

(Jag känner att jag låter lite som när gamla förklarade att de satt framför radioapparaten på lördagkvällarna, men det var ju faktiskt så här det var).

Bosse Hansson, Arne Hegerfors, Fredrik Belfrage, Kjell Andersson och Bengt Magnusson var mina favoriter som programledare.

Ja, exakt just DEN Bengt Magnusson…när jag under lumpartiden på Värnpliktsnytt i mitten på 80-talet skrev till TV-sporten att jag ville komma och se hur de hade det så fick jag faktiskt det; blev då mottagen av just Bengt som hälsade välkommen och bjöd på kaffe.

Jag var både nervös och lite stolt inför, under och efter mötet…det var stort att träffa någon på TV-sporten.

Undrar om Bengt minns en ung spolingjournalist med slingor i håret? Knappast.

Bäst var väl åndå Bosse Hansson som både var reporter, programledare och kommentator. Tycker och tyckte jag, i alla fall.

Men han var också kontroverisell. Satt med AIK-märke på kavajslaget i rutan (tänk er det idag) och under min tid på Kvällsposten minns jag hur telefonerna gick varma (detta var långt före anonyma kommentarer) för att folk retade sig på Bosse Hansson när han kommenterade allsvenska matcher.

Folk glömmer så snabbt, tack och lov ibland, och ett tiotal år senare var Bosse…med all rätt..kultförklarad.

Och Plex! Vilken man. Eller Ringart, vem minns inte Arturs alla klassiker.

Eller tjejernas intåg i sportvärlden, Ann-Britt Petersson! Jane Björck givetvis. Oldsberg, såklart och Pelle Nyström. Eller Micke Leijnegaard. Jacob Hård ej att förglömma Och hela det “nya” gänget med Popsen, Ejeborg och Härenstam.

För att inte tala om Staffan Lindeborg och Pelle Nyström som jag mött så många gånger genom åren ute på fältet, härliga kollegor och aldrig några problem för att vi skulle vara “konkurrenter”.

Av alla har man försökt lära sig något av genom åren.

Gratulerar på 50-årsdagen, Sportspegelen.

De brunröda kavajerna sitter som en smäck en dag som denna.