Det finns fimpremiärer och det finns filmpremiärer och den igår på biograf Draken i Göteborg var inte direkt som de runt Stureplan; ingen skumpa, inga kindpussar och ingen låtsasattityd…rejäla grabbatag i handslagen och öl i plastmugg.
När jag svettades som värst i den överhettade foajén och hävdade att “cashmere kanske inte var det man skulle ha valt ikväll” så hyschade Lexusmannen mig och påpekade att den typen av kommentarerer inte riktigt gick hem…“om ens någon förstod vad du menade”.
Och till skillnad från filmpremiärer med glassiga röda mattor så var det här en premiär där alla brydde sig om filmen. Och inte om att synas i samband med den.
Jag bytte några ord med Tord Holmgren, Johnny Bråttom, Wernerson och min gamle vapendragare Danne Corneliusson innan ridån gick upp och det kändes stort på alla sätt. Jag unnar dom alla att deras fotbollssaga förevigas för alltid, det kändes som om det var på tiden.
Som fotbollsälskare tyckte jag att “Fotbollens sista proletärer” var fantastisk på många sätt, även om den hade sina små brister sett ur ett rent dramaturgiskt perspektiv…om man nu tvunget ska vara så jävla viktig med sånt.
Jag och Långe Lundh var mer eller mindre rörande överens när vi vandrade mot Avalon efteråt, läs gärna hans recension HÄR.
Filmen bjuder på underbara arkivbilder, både från Ullevi (jag älskar framförallt en sekvens när Blåvitt springer in till match i grymt snygg outfit från gamla Quick!) och från Kamratgården.
Härliga gamla inslag från SvT:s arkiv, bland annat ett med purung Corneliusson (som ser likadan ut nu som då) gjort av Staffan Lindeborg och ett från Eindhoven med en halvknäckt Torbjörn Nilsson som strosar på stan, signerat Kjell Andersson.
Det är smått fantastiska gamla klipp och berättelser med Loket Olsson i huvudrollen (han är en av leading stars i filmen); tänk att han väckte spelarna matchdagens morgon för direktintervjuer i lokalradion, det var inte så förbannat pjåskigt på den tiden (och det gick ju rätt bra ändå).
Vi får oerhört starka bilder när Corneliusson besöker sin gamle anfallskamrat Stefano Borgonovo som ligger fast med slangar, drabbad av den fruktansvärda sjukdomen ALS.
Och vi får befriande skratt i form av Corneliussons sköna mamma som berättar om hur Danne fick “fem kronor till körv” när han åkte iväg till träning från Hönö till fastlandet eller när Johnny Bråttom berättar om sin son.
Bland väldigt mycket annat.
Filmen har däremot en hel del underliga bild- och ljudklipp som nästan kan betraktas som “slask” på branschspråk.
Och efter att ha sett Glenn Strömberg dyka upp på ett torg i Italien för att träffa Danne C, så undrar jag: vad hände med Glenn sen?
Strömberg känns som en ganska bärande kraft i både nu- och dåtid men får inte spela någon som helst roll i filmen någonstans mer än i just det klippet. Mycket underligt.
Precis som Lundh varit inne på så känns det rätt elakt att göra Rolle Nilsson till ensam syndabock för straffmissen i Barcelona. De som inte var med på den tiden får nu veta att Nilsson “skjuter ut” IFK Göteborg på Nou Camp, när hans straff snarare var en sådan som kunde gett segern direkt. Efter Rolles straff missade sen Per Edmund Mordt och DÅ var det slut.
Och vaddå att det tog slut i Barcelona? IFK Göteborg vann ju Uefa-cupen året därpå, det är helt borttaget.
Jag har inget emot samhällsskildringen i filmen och förstår tänket, men det var nog ändå bara Röde Ruben som levde som en fotbollens sista proletär.
Så snart det viftades med fett proffskontrakt så var det inte så mycket “laget” längre. Det gällde även en sån som Torbjörn Nilsson som hämtade sina cash i Tyskland även efter den jobbiga tiden i PSV.
Och vi kan dra en parallell till dagens Roland Nilsson: Svennis stack till Benfica mitt i säsongen – och tog Glenn Strömberg med sig.
Jag vet inte direkt om någon av de två gärna vill kalla sig proletärer idag.
Men, som sagt, det är alltid lätt att hitta felen…gillar du fotboll så är det en film du ska se.