Och stan blev som Robban Brobergs över ett par timmar: full av vatten.
Vi seglade fram över enorma vattenmängder med vår taxibil mot Inönüstadion och vi såg folk på väg till matchen i horder som hoppade, studsade, trippade för att undkomma de floder som rann ned mot stadsdelen Besiktas.
Många gav upp och lät sig bli indränkt i väta, andra ekiperade regnponchos och små färgglada paraplyer i usel kvalitet som gjorde livet glatt för gatuförsäljarna.
Men match skulle det bli, så mycket förstod ju jag med…så mycket och så länge hade det inte regnat.
Väl inne i massorna på arenan…där folk hängt strumpor på tork under taket…insåg jag att det nog inte skulle bli något Besiktas-Galatasaray för vår del.
Spelarna var förvisso ute och värmde upp men det låg hav av vatten på mattan som inte kan ha varit dränerad ens för en svensk åskskur i juli och det såg parodiskt ut när några få farbröder gick med någon sorts träraka och försökte skrapa bort vattnet från mattan.
Spelarna gick ut, någon sorts uppvisning av turkiska förbundet med enorma flaggor om det nya slutspelet drog igång, publiken blev alltmer otålig och en kvart efter utsatt avsparkstid kom domarkvartetten ut med ett jättefölje bestående av gubbar i kostym och stora magar samt ett koppel av hysteriska fotografer.
Huvuddomare gick ut på arenan som en matador med bollen vägd i ena handen, gick rakryggad och bestämt fram till vattenpölarna och slängde upp bollen i luften. Som POFF lade sig på gräset likt en gräddtårta i ett betonggolv.
Det var en ren show-off inför publiken, ingenting annat.
Den där testen kunde (och borde?) domaren gjort en timme tidigare och resultat hade varit detsamma.
Och den stora publiken blev mest bara vansinnig eftersom de var på plats och de ville ha match och de tyckte att domaren var en elak fan som bara släppte bollen där det var som mest vatten på planen.
Det var bara att dra på sig sina strumpor igen och ge sig rakt ut i regnet.
Jag tog promenaden hela vägen från Inönü till mitt Radisson borta i Ortaköy, gick i mörkret och sken av neon och taxistrålkastare som en sorgset lurad amerikansk filmkaraktär och blev svårt nedstänkt på trottoaren av bilar som susade fram längs vägen.
När jag väl var framme på hotellet hade det slutat att regna.
Matchen spelas imorgon, måndag, istället.
Då är jag någon annanstans.
***
En skadefri Ivo Pekalski blev alltså mannen som ledde Malmö FF till seger mot Kalmar och det står ganska klart och tydligt att MFF just nu får lita rätt mycket till det man redan hade: Pekalski, Daniel Andersson och (sannolikt) även Wilton Figueiredo.
***
Tragedin i den italienska fotbollen, så otäck, så sorglig.
Och det är klart att man någonstans måste fråga sig om det är en ren tillfälllighet att unga och vältränade fotbollsspelare segnar ned med hjärtproblem.
Redan en gång var lite för ofta.
***
Grillföreståndaren utanför Inönü mindes Mattias Aspers korta tid i Besiktas med glädje.
”Jag tyckte han var bra”, sa han.
***
Jag fick ett mejl från läsare på temat ”såg vi samma match”, för han tyckte att AIK-IFK Göteborg var en bra fotbollsmatch.
Jag förstod ju på kollegor vi Csports (Fjellström, Pelle Flower) och Twitter (en hel del) att det var riktigt uselt som underhållning betraktat, men man vet ju aldrig…kanske var det bredabndet på hotellet som såg till att det var hafsigare och slarvigare än på väldigt länge på Råsunda?
***
Redan 1974 i Västtyskland såg jag sådana där trumlor som man gick runt med och effektivt samlade upp vatten. Det är snart 40 år sen.
Men på Inönü 2012 använde man sig alltså av skrapor, lite som om när man har duschat i ett inplastat badrum på Scandic.
***
På Atatürks fantastiska Turkish Airlines-lounge sprang jag på Erik Hamrén, som hade varit i Saudi och spanat in Chippen i en match där svensken gjorde mål på straff.
Han såg stark ut. Erik, alltså. Chippen har jag dålig koll på, men utgår från att han tar en plats i EM-truppen.
***
Inga bengaler på Inönü, de är förbjudna även på fotbollsmatcher i Turkiet.
***
Jag vet inte riktiogt vad så många (inte minst allsvenska tränare) hade sett hos Kalmar FF på föräsäsongen för att göra det laget till en guldfavoriterna?
Inte ens Nanne tyckte det var bra då.
Kanske såg de ett Kalmar utan skadebekymmer.
Det jag sett av KFF så här långt i allsvenskan har varit klart sämre än andefattigare än jag sett Kalmar på många år: hafsigt passningsspel, lagdelar som inte riktigt hänger ihop alltid, avsaknad av pondus och kraft (exempelvis på egna hörnor), obefintligt kantspel och mest lite av och lite på.
Betyder verkligen Tobinho så mycket.
***
I fotbollstokiga Turkiet har alla koll på sina spelare, alla visste vem Kennet Andersson var och någon kunde tillochmed minnas Roger Ljung.
Nu var de förstås mest imponerade av Johan Elmander, men väldigt många gillade även Samuel Holmén och tyckte att han borde vara en man för ”deras lag” eftersom ingen riktigt bryr sig om Istanbul BB.
Lite som att spela i BK Häcken, ganska bra lag, ingen publik, få riktiga fans.
***
Nej, jag tycker inte att IFK Göteborg har levt upp till de förväntningar som man kan ha på det spelarmaterialet.
Ja, jag vet att allsvenskan är lång och att det tar tid att bygga ett nytt lag.
Men det innebär ju inte att man inte kan ställa krav.
Jag noterar att Micke Stahre lever i en smekmånad och det kanske inte är några konstigheter med det, men väldigt få hade haft ett grundmurat förtroende efter en poäng och sist i tabellen när tre omgångar spelats.
***
På ett plan hemåt nu.
Mot snö, sägs det.
Vintern återkommer ju alltid en kort sväng när man tror att det är vår och har bytt däck på bilen.
Men fotboll lär det ju bli ändå, trots lite nederbörd.
Det får bli allsvenskan den här helgen och jag är nöjd med det: ett uppskjutet derby i Istanbul är också ett derby i Istanbul.