Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Chelsea…som om Ola Lindgren hade coachat

Malmö Aviation kör utan numrerade platser och det finns fem rader med ”tvåor” som har lite extra benutrymme, där du slipper jobbig mittplatsresenärer som trängs…snabbt av dessutom eftersom MA har utsläpp även från bakredörren.

De platserna är längst bak.

Rullväskemaffian som är på konferens en gång om året med jobbet har ingen koll på detta, ej heller turisterna.

Proffsen vet, däremot.

Och kampen om ”proffsplatserna” längst bak är klart filmmaterial.

Jag är själv en del i kampen och känner att jag är svårslagen.

Det handlar om att grunda bra och ställa sig tidigt i kön till boarding inne i flygplatshallen.

Du har två val: antingen kön till maskinen som läser av din biljett och släpper dig mot flygplanet eller till den där personal river din biljett.

Du måste läs av här.

Maskinen går snabbare, men står det en turist i kön redan kan det innebära att han/hon inte vet hur maskinen fungerar och vi har då ett plötsligt jättestopp samtidigt som passagerarna i andra kön matar på och får chansen att nå en av de tio proffsplatserna.

Det är en väldigt viktig avvägning, att läsa spelet, känna av motståndet.

Missar du där måste du helt förlita dig till snabbhet och styrka, möjligen lite list.

För väl insläppt förbi biljettkontrollen har du en bit att gå till planet. Här kan du lägga in en växel och köra om ganska många.

Men du måste göra det snyggt,

Att springa förbi folk skulle inte se klokt ut, istället blir det som i gång: konst i att viska högst.

Proffsen håller ett stadigt grepp om sin läderportfölj, stabiliserar överkroppen och sätter trumvirvelfart på benen…då ser det ut som att de går, fast de egentligen springer – det är en syn för gudar, som i vilken Monty Python som helst.

Men det kan vara helt avgörande för att få slippa sitta bland pöbeln och sådant är ju också viktigt.

Intalar man sig själv åtminstone, när man är resenärsproffs.

Hur det gick för mig i morse, på 8:45-flighten till Göteborg?

Promenadseger!

Valde rätt kö, stod i pole, kom loss direkt och kunde sen enkelt glida fram som första man till bakre trappan och i lugn och ro sätta mig på en av proffsplatserna för att därifrån avnjuta kampen om de sista.

Flygresor från Bromma kan sällan börja bättre än så.

***

Sanningen är väl att Barcelona inte längre är vad Barcelona varit, att det inte är en tillfällighet att de tappat en hel del poäng i La Liga under säsongen.

Eller att de inte vunnit en av sina tre senaste stora matcher.

Det har alltid gått att förlita sig till att Leo Messi (framförallt), Iniesta eller Xavi till slut kommer att lösa allting med något extraordinärt.

Men när det inte har blivit så har resten av laget stått handfallet.

Det finns ett skäl till att Barca inte kunde utnyttja Chelseas skrattretande handbollsförsvar med Didier Drogba som vänsterback ibland.

Eller utnyttja och utnyttja, knappt skapa vettiga målchanser, om vi ska vara ärliga.

Hade Daniel Andersson varit en del av Barcelonas mittfält hade han hånats i evigheter, nu stod ett hyllat Barcalag och duttade bollen i sidled utanför straffområdet som om vore de handlingsförlamat.

Jo, vi kan hylla den som hyllas bör: Chelsea gjorde en heroisk insats.

Men hur komplicerat var deras försvarsspel egentligen? Två räta linjer, kompakt ihop – skolboken! Öppna vilken pärm du vill hos en 4-4-2-tränare och du hittar den försvarsuppställningen på sidan 1.

Det handlade rätt mycket om att stå där och se på, flytta över, följa med lite på små ytor och förlita sig på Cech och lite tur.

Chelsea vill inte ens ha bollen, de visste på slutet att det skulle vara förödande för då skulle de börja flytta upp laget och det skulle underlätta för Barcelona.

Bäst att ställa upp framför mål bara.

Som om Ola Lindgren hade coachat.

Det måste vara en brist att Barcelona – med de spelarna – inte kan utnyttja det, stolpar och straffribba till trots…så ”enkelt” ska det inte vara.

***

John Terry kan verkligen konsten att bete sig som en idiot,

***

Konststycket som Stefan Ishizaki stod för mot Örebro, inte många som gör om det.

Tekniken, värderingen, precisionen, tajmingen.

OK, målvakten agerade lite underligt men det tar inte ifrån Ishis prestation.

Ska vi går på de där ”snygga” målen så kände det som att Wandersons och Keenes var sådana som var svårast att ta.

***

Jag gillade väldigt mycket att spelarna tackade varandra värdigt efter matchen på Camp Nou. Inget hat, inget gnäll, inga dumheter. Bara klassikern ”tack för god match”.

Det kändes lite fint, sällan du ser det så tydligt efter stora matcher numera.

***

Rättvist? Vaddå rättvist?!

Det handlar inte om rättvisa i fotbollsmatcher.

Det handlar om att vinna eller åtminstone (i det här fallet) att göra vad du kan för att nå det resultat du vill ha.

Jag har aldrig förstått alla dsom alltid talar om ”rättvist”.

Det är en fotbollsmatch, inte en rättegång.

***

Oslagbart att det finns dom som inte tyckte att det var ett rött på Terry.

Vad är då rött? Bara när man knäar någon i ansiktshöjd?

**

Hade Barcelona haft Erik Hajas på en kant så hade de gjort minst två, bägge med knorr.

***

Det är alltid lätt att pissa lite ljummet på Ballotellis idiotiska beteende på plan. I det fallet kan man (IBLAND!) möjligen skylla på ungdomlig orutin och en rätt trist bakgrund.

Men John Terry, vad ska man skylla på där?

***

Jag gillar när Leffe Boork går igång mot NHL-stjärnorna på Twitter för att de tackar nej till VM.

Som den om Niklas Kronwall som ska ”bygga ett hus”.

”Vad hade han gjort om Detroit gått vidare? Skulle inte huset byggas då”, skrev Boorken.

Bra fråga.

Personligen kan jag dock förstå att NHL-spelarna inte ser på hockey-VM som vi här hemma, inte efter 80 matcher i kroppen och en besvikelse över att ha åkt ur.

Men tacka nej för att du inte vill. Ärligare så.

***

De där raderna om proffsplatserna på Malmö Aviation och mina iaaktagelser kring skådespelet – samt det faktum att jag på riktigt väljer kö efter att ha synat motståndet – säger förstås mest om mig själv.

Att jag kanske tillbringat för mycket tid på just den flygplatsen genom åren.

Publicerad 2012-04-25 kl 10:48
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER