Det blev en fin bild att ta med sig hem från Kiev, för alla de som nu åker hem och sannolikt aldrig kommer tillbaka: spelarna, ledarna, de fantastiska fansen.
Där borta i den gula kurvan, som en berlinsk mur från 2006.
Jag tänkte inför matchen att Sverige åtminstone hade en sak att spela för och det var för alla de tappra i gula landslagströjor som rest hela vägen till Ukraina, som kantat gatubilden med så mycket glädje och hyrt sunkiga lägenheter för massor av cash, campat på en strand i stekvärme och monsunregn, stöttat och hyllat sitt lag och tagit en sväng ned till Club Babian.
De fick tillbaka och de fick det just där borta, framför kurvan: Zlatans magnifika konststycke till 1-0 mål, Larsson dunderskott från nära håll och en Chippen Wilhelmsson i trans.
Det var väldigt vackert, en fin bild på näthinnan för många att packa ned i resväskan.
Men det gav inte Sverige någon kvartsfinal i midsommartider, det gjorde ju inte det och ska vi se på EM i efterhand så ska vi se det som en helhet även om Sverige vänder hem med en seger…förvisso en seger som gav ett svenskt landslag lite upprättelse någonstans, men ett EM-slutspel är mer än enda (betydelselös) match – det behöver du inte vara glädjedödare för att konstatera.
Sverige klantade bort allting mot Ukraina för när det gällde som mest så var det här lite för stort för alla som inte hade varit med förut.
Jag tycker att det var lite “klantigt” – om än oturligt – att vi inte hade i åtanke att stänga matchen mot England med en poäng och behålla hoppet in i sista omgången. Jag tror förstås att en match som gällt mycket för bägge lagen mellan Sverige och Frankrike hade blivit en annan match (jo, det kändes inte som om fransoserna hade någon direkt glöd i ögonen), men ser vi till alla slutspel så vet vi att rätt mycket avgörs i sista omgången med olika förutstättningar. Inte i match nr 2.
Jag håller heller inte med Hamrén och spelarna att Sverige gjorde “en enda dålig halvlek”.
Men det beror på hur man vill se det.
Släpper ett lag in fem mål på två matcher så är det ju inte bra, oavsett hur matcherna har sett ut. Framförallt inte när laget har förlorat.
Och det är klart att det känns lite oroväckande för svensk landslagsfotbolls framtid när det fortfarande är så att det är det gamla gardet som är bäst: Anders Svensson, Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic, Kim Källström, Chippen Wilhelmsson.
Jag tycker att Martin Olsson varit strålande och där har vi en vänsterback att lita till många år framöver. Jag tycker Jonas Olsson var väldigt solid mot Frankrike och visade styrka i luftspelet mot England (Carroll).
Men även om Jonas kan betraktas som relativt “ny” så är han 30 år.
Några av våra gamla U21-stjärnor som vi hoppades skulle kliva fram under detta EM fixade inte det när de fick chansen: Toivonen, Elm och Bajrami. Just från det U21-laget trodde vi också att vi hade Olof Mellbergs ersättare, men Rasmus Bengtsson och Mattias Bjärsmyr bara försvann rakt ut i kvalmig och bister proffsvärld.
Olof Mellberg har varit Sveriges bästa spelare, i det här mästerskapet och i kvalet till det. Nu ska han sluta och du behöver inte känna Mellberg särskilt mycket för att avläsa i hans ansiktsuttyck att det är et beslut som är definitivt. Våga inte ens försöka övertala.
Jag tackade för det som har varit nere i den mixade zonen.
“Tack själv”, sa han hövligt.
För Olof Mellbergs skull är jag väldigt glad att han fick sluta med det som alltid varit hans signum: som en vinnare, trots allt.
Någonting annat hade aldrig varit acceptabelt för Olof Mellberg och det är ett av skälen till att han kommer bli så ofantligt saknad i ett svenskt landslag.