Ett EM i (egna) bilder - från Cellen till Babian

Och fördelen med att bo i ett hotellrum som är lika stort som sängen som står i samma rum: det går inte att packa upp ur några väskor, du behöver inte packa ned i några.

Bara att stänga igen. Sätta punkt. Och dra hem.

Ukraina avslutade sitt klart bristfälliga arrangörskap med att ta ockerpriser på alla hotellrum, med att försöka tokblåsa alla medaiarepresentanter som ville åka taxi hem från arenan, med att kräma ut varenda hekto övervikt till snuskiga priser av de som gästat landet under en månad samt med en knökfull flygplats som havererade fullständigt och där flera plan hemåt blev över sju timmar försenade.

Jag har svårt att se att särskilt många vänder tillbaka för en liten semestertripp.

Jag kan absolut klara mig utan Ukraina på ett tag.

Det är alldeles tydligt…och gå inte på Uefas mumbojumbo om att allting varit så perfekt, möjligen har det varit det i den lounge där Platini väldigt uppenbart har tryckt i sig lite för många laxsnittar eller i det privatjet han seglat mellan matcherna…att Ukraina inte var moget för ett mästerskap och aldrig borde ha fått det (det var ju dessutom nära att det inte blev så, först efter påtryckningar så godkände Uefa Ukrainas arrangörskap, tror de ångrar det idag).

Polen hade absolut klarat att lotsa hem ett EM med 16 lag alldeles på egen hand, med hjälp av arenor i Krakow, Chorzow och ytterligare någon.

Men oavsett vilket, så älskar jag att jobba med mästerskap.

Det är en speciell puls som pumpar när du är på plats och en del av det matcherna, städerna, landslagen och den entusiasm som uppstår, jag väljer hellre det än att sitta i en studio i Stockholm och jobba med EM och VM.

Jag är helst mitt uppe i det.

Vi har gjort så mycket som varit så roligt. Många minns gärna Club Babian, som blev ett roligt monster, men jag tror det blev fem inhopp på fem minuter vardera därifrån. Vi gjorde också timslånga direktsändningar från svenska träningar (som vi direktrefererade), vi rapporterade från fantastiska positioner nere vid innerplan, vi var på oändliga presskonferenser, gjort Nyhetsmorgon, vi har bloggat, twittrat, pratat och levt EM sen den 6 juni.

Två år till nästa mästerskap, i Brasilien.

Men rätt mycket däremellan, som jag inte direkt orkar att tänka på just nu.

Istället lite ledighet med Wilma, 13 år, en Frisör som heter Hannah, en hel del fotbollsmatcher med TV-laget, lite Båstad, padel och beachvolley, kanske en svårare sittning eller två, bra böcker, enklare slentrianbloggar, en cykelrunda: avkoppling, batteriladdning.

Här vårt EM med hjälp av lite bilder:

Sverige hade förlagt sitt landslag i ett “reservat”, långt ute i ingenstans på ett hotell som inte en en GPS kunde navigera fram till dig. Bakom två stora bommar, murar och utposterade vakter som iklätts gula förbundstischor så att ingen mediarepresentant skulle ta ett steg i närheten av hotellet i samband med presskonferenser. När en hel del vanligtvis slutna landslag (England exempelvis) valde en ny öppnare linje och rörde sig blnad “vanligt folk”, så valde Sverige att låsa in sig. Dessutom tränade svenskarna mitt på dagen i olidlig hetta…ukrainarna skakade bara på huvudet när de tänkte på det, alla matcher spelades dessutom 21:45 lokal tid…så att spelarna kunde ha ledig eftermiddagar med waterskis, tennis, bowling och annat bakom murarna.

Den mysiga lilla soffhörnan i “Cellen” på det lågprishotell vi oftast var förlagda till, lite compact living sådär och inget man kröp upp för att slappa framför TV:n direkt. Eftersom jag aldrig varit föremål för inlåsning på anstalt så var det också första gången jag bodde i ett rum med fyra kala väggar och där allting var väggfast och satt ihop: sängen med nattygsbordet med soffan med skrivbordet med garderoben med TV:n med toaletten med ytterdörren. Intressant.

Våra boys med Roy Hodgsons landslag, Jonas D, Stuart och Huligan-Mange, kom till Kiev i samband med Sverige-England – här en lämnar de en rapport framför arenan. Blåsigt den här kvällen och Huligan-Mange får hålla i belysning och stativ som ett gäng lokala länkturkar satt upp.

Om det dracks någon öl i Kiev? Jodå. En hel del. Framförallt när säkert 20.000 svenskar var på plats. Så blev också ölen en del av den sång som ekade över Fan Zone till melodin “Turistens klagan”: “Det finns bara svenskar i Kiev…och ölen den kostar en tjuga”. Jag förstod aldrig riktigt poängen i själva texten men den var popyulär och hördes överallt.

Vår “arbetsplats” i samband med en hel del matcher, 10-15 meter från sidlinjen på Olympiastadion… Som vanligt tittade kollegor från andra länder långt efter oss med ett snett leende på läpparna när de såg att vi stod i stekvärmen och jobbade iklädda kostymer av ull, men vill man vara fin får man väl lida pin, är jag rädd.

Det gäller att ta vara på den tid som finns – på bästa sätt. Lundh har klättrat upp på taket bakom hotellet för en sändning i Nyhetsmorgon och vill gärna hinna slänga i sig lite frukost i sista stund.

En skön veteran i branschen, som gärna reser lätt och snabbt: Lasse Granqvist, alltid på hugget. Alltid om the move. Här i radioklädsel som gick i olika nyanser av khaki.

En hel del i Ukraina var fortfarande lite old school och jag gillade taxichaffisen som fortfarande körde hederliga kassetband i sin Mercedes. “Original”, sa han och var väldigt nöjd med det och med träpanelen.

Överallt i Kiev, små rara tanter som sålde dryck ur en tunna…som jag först trodde var öl, men som visade sig var någon sorts svagdricka. Inget för mig, men det var väldigt poppis. Enligt Lundh är det sådant man serverar till gamla på ålderdomshem.

En allt vanligare syn under ett EM: en kringresadne japan i full utstyrsel från något euroepiskt lag, den här gången i den spanska. På matchen Italien-Tyskland satt jag bakom en kinesisk “journalist” som hade Italiens landslagströja på sig och framför honom satt tre japaner i Polens vita tröja. Lite udda…

Men den här utsända ukrainska reportern tog det ett steg längre och kom til den öppna svenska träningen för intervjuer i den här klädseln…lite annorlunda journaiistik, om du frågsr mig.

Det var högklackat som gällde hos de ukrainska kvinnorna på stan. Väldigt mycket höga klackar. Gällde även för den här varianten av ukrainska Frälsningsarmén…som spelade rätt bedrövligt, men cashade in ganska bra när gatorna fylldes av spanska och italienska (manliga) fans inför finalen.

Killarna körde – av outgrundlig anledning i öst – manbag…dessutom i ny form som förkrympt portfölj, den till höger. Lite chockerande att kollegorna Baxter och Jonas D kom till Kiev med manbags, Stuart en mera traditionell slunga och Jonas en som möjligen kunde vara en datorväska men som absolut var en manbag.

På tal om chock så var det förstås skakande att se Italienvännen och gode kollegan Glenn Strömberg – vi bodde på samma lågprishotell – komma släntrandes till frukost i en blaskig kortbyxa och vita tubsockar med Ica-reklam. Det tog hårt.

Vi slet på i våra kostymer från Rose&Born, som förvisso var snygga men i ull som inte riktigt gjorde sig i den ukrainska hettan. Det blev så sjukt varmt i det tält som var uppsatt för intervjuer att vi flyttade ut. Med reklamskylt och allt, vad gör man inte för att glädja Richt och Co.

Lundh körde förstås på hela vägen in i kaklet…här med laptopen i knät uppe i vår studiobox direkt efter finalen.

Club Babian, ja. Ett franskt bibliotekshak åt vänsterhållet som vi hittade runt om hörnet och förvandlade till ett monster som fyllde lokalen med svenska fans under en fantastiskt rolig kväll och några vansinnigt roliga sändningar i Late Night EM, där tanken skulle vara att vi skulle köra lite mer avslappnat. Trist att man betraktas som onykter bara för att man har roligt och kör loss i svensk TV (vi krökar självklart inte när vi jobbar). Men roligt att så många gillade sändningarna därifrån och uppskattade när vi rapporterade i mer Ekwall vs Lundh-style. Vi hade kul och det blev givetvis ett minne för livet. För oss. Och för Babianen.

Jag gick förbi Babian under sista EM-kvällen och ser att de efter EM satsar på en helt annan duo. Samma succé?

När allting var nedburet och bortkånkat från vår studio så tog jag vägen förbi mittplan på Olympiastadion med yllekavajen i handen, för att få med mig lite “silverglitter” som Lundhs dotter önskat sig och väl där nere fick det bli en Ture Turist-bild som någon sorts avslutning. Eller som en början på något nytt, som det så fint hette när Sverige besegrade Frankrike i en betydelselös match. Som ledig. Åtminstone i ett par dagar.