Du kan säkert inviga fotbollsarenor på alla tänkbara sätt och jag kan komma på tusen olika, inkluderat riddare på hästar och möjligen, möjligen även Pär Zetterberg i Hallands Fotbollförbunds blå träningsoverall bärandes på en skylt som det stor Hallands Fotbollsförbund på.
Ballonger, popcorn, ansiktsmålade barn, roliga filmer på jumbotron, klapphatar, trumpeter, girlanger, hejaklacksledare från Tomteboda, fyrverkerier, skattjakt eller en helt vanlig träningsmatch i fotboll.
Men det vi fick se igår är sådant vi bara kan tänka oss att skriva i en bok.
Och även då skulle det betraktas som en något överdriven och overklig verklighetsbild.
Zlatan Ibrahimovic gjorde inte bara fyra mål när Sverige slog England med 4-2 på Friends Arena den 14 november 2012; han gjorde det allra första i arenan när han petade upp bollen i krysset från nära håll, han dunkade in tvåan på volley, han sköt trean på frispark från 30 meter och det fjärde går inte att beskriva för det finns inte.
Thats what Friends are 4.
***
Det blir som det blir på arenor med stängda tak, när det är tyst så är det tyst.
Egentligen var det understundom bättre stämning på läktarna runt den här träningsmatchen än det är runt vilken annan träningsmatch som helst på Råsunda eller Olympia i Helsingborg (minns ni den, mot kineserna).
Det blir alltid lite annat i kvalmatcher, även om Kazakstan inte direkt fick Swedbank Stadion i Malmö att gunga.
Jag vet ju att arenan måste pröjsas på något vis och Gud (och förbundets kassör) vet att det kommer att svida i plånboken men SvFF bör finna en dialog med Camp Sweden för att hitta rätt prisnivå och ett samarbete som kan skapa lite tryck i arenan.
Om vi nu ska vara jävligt starka tillsammans.
För precis som att det blir tyst som i en biosalong när det är tyst så blir det ett jäkla liv när någon vill sprida lite stämning (och då tänker jag inte på VÅGEN, den bör förbjudas om du frågar mig).
***
Jag vet inte hur Erik Hamrén kunde reagera så surt, argt och snett på mig när jag ställde en högst relevant fråga direkt efter matchen.
Hur mycket jag än försöker sätta mig in i en tränare eller förbundskaptens situation så har väldigt svårt att se hur man väljer att tolka en fråga och förmedla ett svar som Hamrén gjorde – i den situationen, efter det vi nyss sett och upplevt.
Frågan, ordagrant: “Jag veta att det här är ett lagspel, Erik…men hur mycket kan man känna att det här är ett verk av Zlatan och hur mycket var det ett verk av landslaget?”
Det finns förstås ingenting, absolut ingenting, som tyder på att det skulle vara disrespekt gentemot vare sig Hamrén eller någon annan i den svenska landslagstruppen.
Inte efter DEN matchen, inte efter de målen och inte direkt efter slutsignalen då 50 000 stod upp och hyllade en svensk lagkapten som tack för att de fått vad de betalat för. Med råge.
Jag är den första att må lite illa över en något för zlatanifierad bevakning (även om det är det som folk läser och ser, bevisat miljoner gånger om), över att en brakskit i Paris ska bli en rubrik eller att ett enkelt litet citat om vad han ätit till lunch blir till ett monster.
Men efter DET HÄR?
Helt ärligt. Helt jävla ärligt: vem fan vill och kan tänka på att “fotboll är ett lagspel”, hur mycket tränare, ledare, förbundskapten, spelare, journalist, marxist, kollektivist eller Leif Boork du än vill vara. Efter DET HÄR?
Varför inte bara – i stunden – sätta sig på vågen och hylla urskiljningslöst?
Jag vet inte om Erik Hamrén numera ser spöken överallt (jag börjar tro det) och vill få allting till kritik mot honom eller någon annan, men han överreagerade kraftfullt på min fråga som (i det läget) knappast vare vare sig kritisk, provocerande eller särskilt “dum”.
Det finns INGEN, vare sig igår kväll eller idag, som kommer att minnas den här matchen för Sebastian Larssons uppoffrande mittfältsspel, för Mathias Ranegies krigande som bollmottagare, för Anders Svenssons briljanta inhopp och genialiska målpassning, för mittbackarnas svårigheter med en del uppspel, för Alex Kacaniklics formidabla vänsteraktioner eller Behrang Safaris behärskade inhopp.
Det fanns inte någon som talade om annat än Zlatan Ibrahimovics uppvisning och (framförallt) om hans utomjordiska 4-2 efter den här matchen och det handlar ju bara om att HYLLA en av världens bästa fotbollsspelare och en formidabel uppvisnig, inte om att dissa de andra i laget.
För mig är det obegripligt att Erik Hamrén inte ville förstå det och bara ta chansen att stämma in i hyllningskören, oavsett frågeställning.
I stället för att bli förbannad på mig för en fråga om spelare som nyss gjort fyra mål på England, något som ingen annan spelare i hela världen har gjort tidigare. Någonsin.
***
Vi har nu gjort åtta mål på Tyskland och England på två matcher.
Och fyra mål totalt på Färöarna och Kazakstan.
Sverige är som bäst mot bra lag och åtta mål på två matcher mot Tyskland och England måste vara någon sorts världsrekord.
***
Eller ville han (och tittarna) att jag skulle fråga vad han tyckte om Mikael Lustigs match efter det vi nyss hade sett?
***
Klart att det var ett försvagat England men de hade inte förlorat en match över 90 minuter på över 20 spelade.
***
Roy Hodgson var, som alltid, en gentleman.
Hälsade vänligt på alla, tog sig tid i allt kaos med de som han kände igen från förr och bytte några ord på svenska, såväl inför som efter matchen.
En stor man, ledare och människa.
***
4-4-2 med Ranegie och Zlatan längst fram fungerade bra understundom.
Men det blir alltid lite otäckt när två innermittfältare (Elm och Kim) får stångas mot tre och den tredje är Steven Gerrard, det blir övermäktigt.
***
Jumbotronen sitter lite lågt för fotboll va?
Eller handlar det om att Isaksson ibland använder sig av omodern utsparksteknik?
Klart är förstås att om Ravelli fortfarande stått i mål så hade varenda utspark suttit i bildskärmen, lite snett till vänster.
***
Ja, hur hade det gått UTAN Zlatan i just den här matchen?
Säkert bra, men två av målen tror jag inte vi hade fått se (3-2 och 4-2).
Så är det ju bara.
När Leo Messi gör sådana saker på egen hand så talar vi inte direkt om hur bra Busquets kan vara ibland.
***
Ja, det finns en risk att möta bra lag i samband med ranking.
Men också en chans.
Lite beroende på hur man vill se det i ett utgångsläge.
Sveriges seger mot England innebär att det rasslar till, klart mycket mer än om vi hade mött och besegrat Burkina Faso.
***
Thats what Friends are 4.
Jag var så nöjd med den när den dök upp i skallen att jag inte kunde låta bli att använda den igen.