En Svenne Banan till Phuket med allt vad det innebär nuförtiden: ett liv på en strand bland mer eller mindre välbärgade svenska barnfamiljer som bygger sandslott, äter buffet, köper fejkat, visar upp tribal-tatuerade armar och tar gärna en “thai-massage” av någon som egentligen sitter i kassan på snabbköpet men som bor nära hotellet och hoppar in när det behövs.
Jag har inga problem med det.
Jag uppskattar solen, käket, avkopplingen och att inte tänka på att göra någonting annat än det som faller mig in för stunden.
Som att ligga helt still på en solstol.
Kanske släpa mig upp för ett svalkande dopp.
Läsa böcker.
Titta på fäder som bygger skrytsandslott (alltid farsorna, kidsen tröttnar efter tio minuter), äta nyårsbuffet i hotellets regi, spankulera bland fejkat och lära Wilma, 13, år att pruta the egyptian style, fundera över tatueringsboomen och ta en “thai massage” av någon som egentligen sitter i kassan på snabbköpet men som hoppat in när det körde ihop sig under en tung Svenne Banan-period.
Inget att klaga på.
Allting detta hellre än att ge mig ut i snö och kyla.
***
Peppe Eng har betytt så ofantligt mycket för Sporten på TV4.
Han var den första på sportavdelningen som var “på riktigt” och som var ett proffs hela vägen ut, när vi andra (jag, Jihde (Hyland), Tolgraven (Redaktör Pol Pot), Björne Andersson och Pekkari) och lekte, experimenterade, stukade och levde jävel i olik försök att “göra TV”.
Det lyckades rätt bra i en ganska galen mix av människor, om jag får säga det själv…men det var Peppe som var vår Superstar, det var han som var guldtanden utåt och det var han som ledde hela det nybyggande kaoset från studion.
Utan en sådan stark personlighet och folkkär programledare så hade vi andra inte haft en chans att lyckas i bakgrunden.
Det finns så mycket att minnas av det jag haft att göra med Peppe Eng, men det kan vi ta en annan gång…han har inte lämnat jordelivet och jag tror vi ser honom snart igen i TV-rutan: kanske gör han en Hegerfors (eller en Råsunda) och blir avtackad tolv gånger.
Men nu har han gjort sin sista ordinarie sportsändning i TV-rutan och det smärtar lite att jag inte kunde vara med i studion och tacka av honom.
Vi får ta det en annan gång, kanske över ett “öltrick”, om det fortfarande fungerar.
***
Vi är så utsvultna på riktigt bra liveidrott i de här dagarna och kastar oss över Tour de Ski, juniorhockey och rätt många sketmatcher i Premier League.
Fascinerande på sitt sätt.
Och smart.
I Premier League ser du sällan eller aldrig några riktiga toppfighter i dessa dagar, de vet att folk går och kollar på Wigan ändå.
***
Charter är vad det är, jag fixar det.
Och förresten är charter inte längre det värsta.
Det är lågprisflyget som är det nya charter, sällskapsresarna.
***
Matan Pettersson, Artur Ringart och Perlskog fanns redan knutna till Sporten på TV4 när vi andra traskade in i augusti 1994. PO Olsson, likaså, men han slutade kort därpå.
Wenström (Guds Son) kom året därpå, lite drygt.
***
Det här med tatueringar, den boomen.
Jag vet inte.
Folk gör förstås exakt vad de vill med sina kroppar och jag kanske har sett för många sjömän som för längesen var 25 år eller, för den delen, 45.
Man kan säga mycket om tatueringar på människohud, men de blir sällan vackrare med åren.
Och jag kan möjligen förstå att man för evigt ristar in namn på sina barn, kära, hund eller på laget i sitt hjärta. Samt citat med lite skönt stänk av livshumor.
Men en vråk, en orm, en drake eller sådana där kinesiska symboler som ingen ändå riktigt förstår.
För att inte tala om tribaltatueringar. Över hela axlar, arnar, bröst.
Vad är grejen med dom?
Är det att man ser lite tuff och farlig ut?
Så här och än en gång: alla tycker vi olika, du gör exakt som du vill och gudarna ska veta att man gjort konstiga saker i sitt liv som man gärna ångrat.
Gudarna ska veta att jag ägt kläder och frisyrer som Gud aldrig glömmer.
Men det går ju att tväta bort, slänga eller förtränga.
Hur gör man med en läskig tribaltatuering över halva kroppen när huden börjat skrynkla och man känner att den inte är så jäkla kul längre? Tänker man på sådant när man lägger sig under nålen?
Det är sådant jag kan fundera över när jag ligger på en strand och ser var och varannan Svenne Banan flexa sina tatueringar.
***
Andy Odén har gjort et dokumentärproram om Peppe som jag hoppas vi får se snart.
***
Hur många träninar och “hemliga matcher” måste John Guidetti göra innan han släpps in under tio minuter i en officiell B-lagsmatch?
Varför får han inte ens ett inhopp i ett B-lag om han nu tränat på så bra så länge? Och spelat internmatcher?
Vad är problemet?
Det var längesen jag skrev att det var något fishy med Guidettis skada och det visade sig att jag hade väldigt rätt. I april blev han skadad/sjuk.
Sen dess har han varit borta från fotbollens scen,
Hur länge till? Hur illa är det?
Svensk fotboll skulle verkligen behöva en Guidetti frisk och i form 2013.
***
Någon timme före nyårsfirandet på vår strand, när alla klätt sig jättefint och laddat tungt – då kom ösregnet.Jag sitter och tittar på det just nu från min balkong.
Det kaos som det kommer innebära…du skule kunna göra film av det.
***
Jag önskar er ALLA trogna och fina bloggläsare ett väldigt, väldigt, väldigt Gott Nytt ÅR.