Som sagt: det har känts rätt slött och otaggat under hela den här veckan och inte ens en blind kan påstå att det var ett superladdat svenskt landslag som sprang ut på sin nya hemmaarena för att skrämma livet av sina motståndare, ta kommandot, visa vägen, trycka ned och bestämt påpeka att hit ska ingen jävel komma och komma.
Det var tvärtom Irland som bestämde första kvarten.
Och som sagts 2: vi har inte varit särskilt övertygande som bollförande lag mot defensivt motstånd, vare sig mot Färöarna eller Kazakstan, men mot ängagängen löser det sig oftast ändå.
Irland är mer än så och taktiskt sett så åt Trapattoni upp oss och fick matchen exakt dit han ville.
Erik Hamréns lag är oerhört statiskt och lättläst mot lag som sätter tung press (och klarar av det) och spelar lågt.
Det blir alibipass på fem meter hit och dit och till sidan och bakåt.
Det existerar i runda slängar noll intressanta alternativ…bortsett från en lycka till-boll i djupet på Tobias Hysén som gjorde vad man kunde begära av de han fick…när försvarsspelare eller mittfältare lyfter på hakan för att leverera en passning och då hjälper det förstås inte att leverantören dessutom har problem att behandla bollen.
Vi visste nog att Safari skulle inleda matchen lika nervöst som om det var hans första landskamp i karriären, vi visste att Lustig skulle bombarderas av press och att Granen/Olsson skulle dra iväg ett och annat uppspel som hotade publik med popcornkartonger i händerna på rad 11. Sådant kunde vi ta för vi vet att det finns annat att hämta där och att Safaris nerver släpper efter ungefär 57 minuter.
Men att Kim Källström och Rasmus Elm skulle hantera bollen som om den vore en hårt pumpad badboll? Det kom som en överraskning.
När Sverige efterhand inte lyckades bryta mönstret så är det för mig en gåta att både Kim och Elm fick fortsätta i 90 minuter, framförallt eftersom ett av alternativen på bänken var Anders Svensson och är det något den mannen fortfarande är en mästare på så är det att bryta mönster: hitta instick, vända spel, leta finurliga passningar FRAMÅT som hotar motståndarna och skapar ännu fler möjligheter och ännu fler alternativ.
Nu dröjde det över en timme innan Erik Hamrén gjorde ett byte som sågs som en förändring (jag räknar inte in Lustigs skada) – tyckte han att det fungerade så pass bra att det inte behövdes någonting annat eller kände han att hans bänk inte hade vad som önskades eller krävdes?
Däremot ska jag inte ifrågasätta var han hittade de chanser som han tyckte Sverige skapade för att vinna matchen, för ibland säger man saker direkt efter matcher som inte alltid är så genomtänkta, det vi alla.
Men 0,7 målchanser – en boll som ramlade ned framför fötterna på Elm på slutet och en svårt skruvad inläggsfrispark (en sån som resulterar på darriga finska målvakter) från Källström som målvakten petade ut till hörna, det är inte “tillräckligt” mot ett motstånd som Irland i ett VM-kval på hemmaplan.
Det krävs väldigt mycket mer än så för att hävda att man skapat tillräckligt för att vinna.
Zlatan Ibrahimovic?
Ja, tämligen blek.
Han inledde som forward i 4-4-2 och när spelet gick i stå och han ville känna sig involverad så spelade han till slut på alla tänkbara positioner, utom möjligen Isakssons.
Jag gillar honom bäst som ren 10:a, där tycker jag att han gör störst nytta i landslaget…nu blev han fast i tremeterspassningar väldigt långt ned i planen eller totalt isolerad som targetspelare sidan om jättelika irländska backar som såg fram emot varenda luftpastej som glupska barn vid ett godisregn framför en scen på Gröna Lund.
Vi kan heller inte lita på att Zlatan ska göra det på egen hand, även om det sker ibland och det är synd om alla dom andra…vi kan inte bygga ett framgångsrecept på att en spelare vinner våra matcher.
Sebastian Larsson har haft en ganska tung säsong i Sunderland och jag tycker det sett likadant ut i landslaget, alldeles för sällan kommer han ens fram för att skicka iväg sina patenterade inlägg och oerhört sällan slår han ut sin motståndare när vi står statiskt och väntar på att något ska hända att någon ska göra något.
Då fungerar Alexander Kacaniklic bättre, han har ett bra driv med bollen och är ofta så pass lurig att det händer något – och han bryter mönster.
Irland var två minuter från att förlora mot Kazakstan borta i öppningsmatchen och trashades sönder och samman av Tyskland, jag är inte helt säker på att laget är så bra som många vill göra gällande efteråt: skapade Sverige 0.7 målchanser var irländarna nere på 0,4.
Men de var bra på att göra Sverige väldigt dåligt och det är det som lite för lätt numera.