Åtminstone jobbar regelrätt.
Jag har förstås följt varenda spark i två allsvenska matcher för att det 1) är en del av jobbet att hålla sig upplyst 2) jag vill, för att jag gillar allsvenskan.
Men när det inte är något Fotbollskanalen Europa (av skäl som sannerligen har med påsktablå att göra, lite oklart), när Sporten på söndagar är förkortat och när TV4-gruppkompisarna på Cmore kör på sitt manskap…ja, då blir det helt plötsligt en jobbledig söndag (om vi bortser från att hålla sedvanlig koll, skriva den här bloggen, men ni förstår).
Att gå hemma en hel söndag känns lite som att jag inte tror att det är söndag.
Jag tror det är lördag eller nåt.
Ena halvan av hjärnan säger “det ÄR söndag”, den andra menar “vad fan gör du hemma då?”.
Och när du under 30 år har ägnat i stort sett alla söndagar åt att jobba, då är det svårt att svara på.
Jag som var så nöjd med att åtminstone få gästa Getingens allsvenska TV-sändniing idag och så visade det sig att jag tagit fel på dag, att jag egentligen ska vara med under måndagskvällen.
Så nu sitter jag här och tror att det är lördag.
***
IFK Göteborg back to basic.
Noll kosmetika och tre spelare på mittfältet som rätt ofta var försvarsspelare under 2012.
På något vis var det nog rätt lyckat för Blåvitt att det var just Häcken som stod för motståndet i premiäromgången och inte som förra året, då det var Syrianska och “alla” krävde att de inte bara skulle vinna, de skulle göra det snyggt också.
Nu blev det här istället en taktisk triumf för Stahre och Co.
Förvisso bjöd Christoffer Källqvist – och visst bjuder han lite väl ofta? – på första målet och var helt vilse på det tredje men det var ju inget snack om att IFK Göteborg hade den här matchen i sin hand.
Klok och tajt blockfotboll, ständigt på rätt plats i rätt tid.
Och med 2-0 i ryggen syntes det lång väg att IFK-spelarna kunde spela ut, andas självförtroende och då fanns det utrymme för spelare som Sam Larsson att briljera utan att tänka tvångstankar.
***
Häcken?
Peter Gerhardsson måste ha insett vad som väntade när han såg motståndarnas laguppställning men allt blev pannkaka.
Nu gick Häcken med hela gapet rakt in i wobblern. Och bet ihop rejält över kroken.
Långsamt, förutsägbart och ett fruktansvärt uselt passningsspel – jag har sällan sett så erfarna allsvenska spelare slå bort så många simpla tremeterspassningar.
Källqvist darrig, Ali Khan stabbig, Chatto, Ayarna, Ericsson på tok för omständlga och Moesafa El Kabir så som han kan bli när han inte får en enda boll i det djup han älskar att gå i: vill gör allt på egen hand, ner med näsan i gräset och försöka dribbla av åtta man.
Jag gillade däremot det sköna tillslaget som insatte finne Mika Ojala bjöd på och helt färske Simon Gustafsson som hade bra riv.
***
Mikael Dyrestam var strålande som vänsterback och IFK Göteborg har uppenbarligen en stark försvarslinje med Bjärsmyr som general på mitten och Adam Johansson tillbaka till höger. Och då är alltså Ludwig Augustinsson skadad.
***
Fantastisk matta på Ullevi.
Det GÅR att få till bra gräs om man kan, vill och väljer att lägga ned tillräckligt med resurser/cash på jobbet.
***
Förra året var det först Finnbogason och sen Nikola Djurdjic som Helsingborgs sportchef Jesper Jansson flög in…bägge blev en succé direkt och är redan iväg på annat håll i Europa.
I somras smögs David Accam in, scoutad i Östersund efter succé där (inte svårscoutat, det ska erkännas), och nu kan han bli den nye HIF-frälsaren.
Accam såg oerhört bra ut när han stack iväg från sin kantposition och drog ned rullgardinen för Djurgården. Två gånger.
***
Djurgården?
Nu är det omgång 1 och Helsingborg var (tilläts?) otroligt bra i första halvlek (kontrollerade mest av matchen i andra), men ändå…det var svårt att något var så mycket mer annorlunda med detta Djurgården jämfört med det visåg långa stunder under 2012.
Förutom att det inte blev 1-1.
Men vi ska alla ha i åtanke att det är 29 omgångar kvar och att de lag vi såg under söndagen kan vara helt nya lag i augusti.
Det gäller ju inte minst Djurgården.
***
Tillochmed gamle Mattias Lindström, som faktiskt var ratad efter förra säsongen, såg ut som en kalv på grönbete när HIF satte full fart.
Och kanske viktigast av allt: May Mahlangu, som var direkt dålig under 2012, visade prov på den fysik, den kraft och speed som låg bakom Helsingborg guld senast.
***
Erton Fejzullahu – som fick heta “Erton” av kommentator Unger under hela matchen, sen när var han INTE Fejzullahu för en svensk TV-publik? – fick ingenting att jobba med och då kan han bli lite som El Kabir, han vill göra så mycket som möjligt på egen hand rätt långt ned i planen och det är i straffområdet han är som nyttigast för Djurgården.
***
Robin Simovic?
Har varit skadedrabbad och saknade tempo. Men skön fotbollstyp, det syntes att det fanns något där.
Och såg du till HIF:s bänk så inser du att det här är ett lag med kapacitet: Walid Atta, Alvaro Santos, Daniel Nordmark, Bouaouzan, Joseph Baffo och unge lovande (inte den!) Rasmus Lindgren.
***
Ja, jag valde bort Syrianska-Kalmar FF när jag “tvingades” välja.
Därför missade jag den festföreställningen i Södertälje.
Men sett till hur svagt Rydströms röda armé – numera även “Grisarna” – varit mot Syrianska borta förut så är förstås 3-0-segern ett kanonresultat för Kalmar FF.
Sen har jag ingen aning om hur det såg ut, som sagt.
Däremot hörde jag att Sharbel Touma satt på bänken efter sedvanliga skadeproblem och ett Syrianska UTAN Touma är ett Syrianska som kommer få en jobbig säsong.
***
Måndag är en annandag och det finns att göra.
På onsdag kör vi årets sista SUPERLIVE, den här gången från Borgholm.
Och på fredag drar första uttagningen av PROFFSDRÖMMEN igång i Borås.
Så jag har gjort vad jag kan för att jobba undan så mycket som möjligt denna dag.
Det är ju söndag, trots allt.